trött

Ikväll är jag trött, väldigt trött. Ska skriva av mig något litet bara innan jag ska inta min spikmatta och somna skönt efter det :)

Kvällen igår gick ok. Det va lite konstigt, men också trevligt. Men jag tror inte jag är så sugen på att hänga så mkt med min förra pojkvän på ett tag iaf. Han är så jäkla dominant och han tror att han är så himla snäll och trevlig och duktig och mogen... Gah!

Och så ska han såklart sätta sig nära mig och min nya pojkvän för att låtsas som att det inte är något konstigt. Och så prata massor, helst med min nya pojkvän för att utöva nån typ av kontroll. han är ju bra på att prata så det blir ju en typ av maktutövande... usch! Och fy, va jag är glad att jag inte är med honom och hans självgodhet längre!

Och gud, va skönt att jag är med min nya pojkvän nu! Är så himla glad att han följde med igår. Han respekterar mig på ett helt annat sätt. Ser inte ner på mig och förminskar mig utan låter mig få va den jag är och tycker om mig ändå :)

Sist vill jag bara skriva att jag nu har frågat hon som jag skrivit om lite tidigare om hon vill vara min sponsor, och det vill hon! :) Vi ska ses igen på torsdag och lära känna varandra mer.

Gonatt

Förberedelser

Just nu sitter jag hemma hos min pojkväns föräldrar medan han är och jobbar. Jag trivs väldigt bra här. Har verkligen fått komma in i den här familjen och känner mig bekväm och omtyckt. Det lilla barnet i mig känner sig tryggt och tillfreds här...

Men ja, jag kan inte hålla mig från att tänka vem jag hade varit idag om jag också hade fått växa upp i en liknande miljö?

Det gör mig både ledsen, arg och bitter när jag tänker på det.
 Ledsen för att jag känner att jag blivit berövad något som är så självklart för många och att jag inte alls kunde påverka det.
Bitter mot dem som haft det här hela livet och aldrig behövt vara rädd och ensam som jag.
Och så förbannat jävla arg för att det är så orättvist! Arg på pappa för att han dricker. Arg på mamma för att hon inte flyttade tidigare och arg på världen i största allmänhet..

Men var leder det att tänka så?
Jag försöker tänka på det många säger på mötena, att det är vi som blir speciella, vi som reser oss ur askan och blommar ut... Det känns bättre att tänka så..


Ikväll ska jag och min pojkvän ta bilen till Motala för att gå på grillfest med det gäng som jag hängde med efter gymnasiet tillsammans med min förra pojkvän. Han kommer också vara där ikväll och jag är lite orolig. Orolig för att jag kommer stänga av att jag tycker att det bli jobbigt eller konstigt eller att jag inte vill vara "osmidig". Men jag ska försöka hålla kvar i mig själv, stå på min sida och inte överge mig själv.

Försöker fokusera på att jag ska träffa många personer som jag tycker om istället och att jag ska ha med min nya pojkvän som jag vet står på "min sida" och om jag tycker det är jobbigt eller om det blir konstigt på nåt annat sätt så skulle han inte göra nån stor göra av att gå därifrån.

Det är det som jag kanske tycker om bäst med honom. Han respekterar mig och mina känslor och ifrågasätter inte eller förminskar mig. Väldigt skönt! Och stor skillnad mot min förra pojkvän...

Nu ska jag njuta lite till av att få va med den här trevliga familjen, dags för lunch :)

Det händer saker

Idag har jag träffat den som förhoppningsvis blir min sponsor och det va väldigt trevligt. Vi har en speciell kontakt vi två känns det som. Hon säger så bra saker och är väldigt klok och ödmjuk.

på söndag ska jag nog fråga om hon vill vara min sponsor :)

Öva

Öva på att inte förminska mig själv

Öva på att säga vad jag tycker

Öva på att inte ljuga för att försköna sanningar om mig eller ändra historier

Öva på att lyssna på mig känslor

Öva på att inte vara till lags

Öva på att ta tid för mig själv

Öva på att inte vara så hård mot mig själv

Öva på att inte förvänta mig att värsta och oroa mig mindre

Öva på att öppna mig för mina vänner

Öva på att bekräfta mig själv

Öva på att tycka om och uppskatta mig själv

Öva på att säga nej

Öva på att säga ja

Öva på att släppa på kontrollen

Öva mig på att vara i nuet

Öva mig på att slappna av tillsammans med andra och vara mig själv


... Övning ger färdighet!

Mardröm

De senaste månaderna har jag drömt väldigt mycket mardrömmar. Jag tror att det är mer än det varit tidigare. Omständigheterna är alltid olika men grunden är densamma. En man som vill skada mig och jag är fruktansvärt rädd och ensam. Mannen har alltid väldigt stor makt och jag är den enda som vet att han är ute efter mig, i drömmen försöker jag gömma mig, rymma och få hjälp av någon. Men det är sällan någon tror på mig så jag springer omkring och är förtvivlad, desperat och i högsta grad livrädd. Och de här känslorna känns ju som alltid helt och hållet äkta och väldigt starka.

Det är ju lätt att se den lilla flickan som mår dåligt och framför allt är väldigt rädd och känner sig ensam och utelämnad, övergiven av omgivningen/samhället.

Det är väldigt att jobbigt att ha drömmarna för de känns så äkta och smärtan är sann, men jag ser det ändå som att min hjärna har börjat bearbeta vad som hänt mig. Och det är ju positivt. Ut med det bara som en kvinna på mina möten brukar säga. Tillfrisknande!

Vardag

Jobb hela veckan som gäller nu. Jag får påminna mig om att ta det lugnt så jag hinner tänka också och inte bara springer på i ekorrhjulet.

På onsdag ska min förhoppningsvis blivande sponsor komma hem till mig och fika lite och prata. Jag är både nervös och väldigt förväntans full. Det är ju första gången någon i ACA-bubblan kommer in i mitt övriga liv och det känns både bra och spännande samtidigt som det såklart är förknippat med en del rädslor. Jag har liksom den där obehagliga känslan av att jag i resten av mitt liv bara springer runt och låtsas och att allt är fejk och inte verkligt. Om jag nu då försöker förena dessa två delar med varandra så kan jag inte göra så länge och jag måste börja lyssna på de där andra rösterna också och kan inte bara fortsätta att "va som alla andra" och göra mig till och glida med... Det kanske låter konstigt och abstrakt men jag kan inte riktigt förklara det bättre, och det är väldigt skrämmande.

Ska klappa på mig själv lite också för igår va jag duktig och tog upp en grej med min pojkvän. Den va inte är så stor men bara ett steg mot att få igång det där snacket och att jag ska våga ställa krav och överhuvudtaget säga vad jag tycker.

Det är dom små stegen som ska ta mig dit!

Ljus

Just nu känns det helt ok. Det händer mycket positivt runt omkring mig. Vi är på gång att starta en steggrupp och jag har påbörjat något som förhoppningsvis blir en fin relation med en sponsor. Härligt! Och lite läskigt förstås... Mycket för att jag vet att jag kommer vara väldigt upptagen i höst och jag är rädd för att gräva djupt och må dåligt så jag inte kan klara av resten av livet och de planer och åtaganden jag har..
Men egentligen kan jag ju istället tänka att jag tar det tunga för att klara av resten av livet! Det är bättre att tänka så, för det är ju det som det handlar om i grunden! Bra där!

Samtalet med min pojkvän gick bra också. Vi körde fast lite när jag tog upp djupet och känslorna, och det va lite jobbigt. För han har aldrig pratat på det sättet om sina känslor, han har aldrig behövt för som han sa att "han nog aldrig har mått dåligt". Och det jag tänkte va bara "vilken värld är du ifrån?". För det är i min värld så svårt att förstå hur det måste va... Men i alla fall, vi måste öva på det och jag måste ta ansvar och initiativ för jag behöver den biten. (Bra där!)

Förutom detta så berättade jag lite om min barndom, ett av de värre minnen jag har faktiskt. Och det va som väntat väldigt jobbigt, men jag känner att det va skönt också. Både att få sätta ord på det och att dela det med honom. Gäller att fortsätta med detta, och att göra det på ett sunt sätt.


Jag överlevde. Nu ska jag bara börja leva också. Kom ihåg: Leva lite mer för varje dag som går.

Nu gäller det

Imorn har jag bestämt mig för att ta ett riktigt snack med min pojkvän. Först och främst för att ta upp en del saker som vi behöver jobba på för att våra relation ska bli bra och för att jag ska kunna tror på den på sikt. Det handlar om att han behöver öppna sina känslor för mig... Vi behöver den där djupare kontakten som man får när man känner varandra på riktigt. Detta är ett måste..

Dessutom har jag tänkt att jag ska öppna mig också. Berätta mer om hur jag mår och vad som hänt mig och vad som ligger framför mig. Tänkte också berätta ett av de jobbigare minnen som jag har från barndomen. Det kommer bli svårt men jag ska göra det. Och jag ska göra det på riktigt. Jag ska säga att jag är rädd för att göra det för att jag inte vill visa mig sårbar och för att jag skäms för min pappa. Men jag ska göra det. Det va inte mitt fel det som hände. Och han kommer inte döma mig för det..
Den får det bära eller brista. Det här är jag och vill han va med mig så måste han kunna ta de här bitarna med! Men fan vad det är läskigt! Ska be om hjälp att klara det. Be om hjälp att inte fega ur och va gullig. Be om hjälp att förklara på ett bra sätt.

Frihet?

En hel dag ligger öppen för mig.

Jag kan göra vad jag vill.

Men vad vill jag då?

Jag "vill" träna. Jag "vill" gå en sväng på stan. Jag "vill" fixa i min lgh.

Men vad vill jag egentligen? Och vem f-n är jag egentligen?!

Nu kommer det upp tankar som "Äh, skit i det och gör något bara!" Är det så enkelt? Eller går jag bara in i fler lögner. Fortsätter förneka lixom?

Och över allt detta ligger en känsla av att vara så patetisk som har de här tänkarna...

Äh, jag tänker iaf tänka att allt inte är en lögn och att det finns delar av mig i det. Det är inte svart eller vitt!

Funderar på om jag behöver be om mer hjälp. Alltså gå till en psykolog... Vi får känna på det lite...

Små, små steg och en dag i taget!!

Reality check

Efter den krasch jag hade i torsdags kväll som gjort att jag de senaste dagarna varit mer eller mindre paralyserad och haft värsta ångesten. Ikväll fick jag ett mess av en kompis som undrade om jag ville komma över och hänga lite med henne och en kompis innan de skulle gå ut. På reflex tackade jag vänligt nej. Men efter lite pepp och gick dit iaf.Och det va ganska trevligt faktiskt :)
Men på något sätt sitter jag under tiden och undrar om det här är på riktigt? Om detta är en lögn? Vad är på riktigt? Hur tänker andra människor när de umgås med folk? Hur mår man när det är bra?

Jag tror jag tänker lite för mycket nu. Den här boken jag började läsa i är kanske inte menad att klara av på egen hand. Man måste inse att man får ta det i portioner. Att detta tar tid och fokusera på att jag kommit långt redan och peppa att jag har börjat den här resan. Jag är fan duktig som gör detta trots att det bevisligen är riktigt jobbigt.

Det jag måste komma ihåg är att saker inte är svarta eller vita heller. Det är inte så att det antingen är en lögn eller inte. Det kan vara delvis lögn och delvis ärligt. Att allt i mitt liv inte behöver va fel bara för att jag märker att en del är det. Tålamod och realism!

Gonatt

identifiera kontroll

Som vuxet barn har man ofta ett stort kontrollbehov och jag har tänkt på det som försöka att kontrollera vad som ska hända etc. Men igår läste jag följande i den röda boken:

"Do I tell truth about my job, finances, or attitudes when I meet someone I might be interested in for friendship or romance?

Do I try to learn things about others so I can anticipate their likes and dislikes?

Do I trust the person I am with?

Do I trust my co-workers, family or friends?

Do I trust my self?"

Bang!! Usch, vad det här va jobbigt att läsa! Jag försöker ha kontroll över andra människor genom att välja ut vad de får veta om mig (om de får veta allt kanske jag blir avvisad). Jag försöker få kontroll genom att tycka lika som andra (om jag tycker olika kanske de lämnar mig). Jag litar inte på människorna runt omkring mig för jag släpper inte inte dem. Och till sist så lite jag inte helt till mig själv...

 Även om jag är ärlig ibland också så har jag hemligheter i alla mina relationer. Och det här gör så himla ont att tänka på...

Overload

Idag och igår har inte varit några bra dagar. Jag har börjat läsa i den stora röda boken och det rör upp saker som jag inte sett förut och som jag inte riktigt vill inse. Till att börja med kom jag på att min pojkvän delar en del egenskaper med min pappa. Det känns stort! Och inte bra! Ett av karaktärsdragen för vuxna barn är ju att "man blir tillsammans med en partner som är som ens föräldrar för att uppfylla ens sjuka vilja att återuppleva smärtan från barndomen". Jag har fram tills nu tänkt att just detta drag inte stämmer in på mig och varit glad att man inte behövt kryssa för alla de där karaktärsdragen på listan.

Det är ett par drag som min pojkvän(R) delar med min far.
R har svårt att prata om sina känslor och visar istället vad han känner genom att vara gullig, retas eller som nu på sistone då jag fått ett par spontanpresenter, vilket ju är jättegulligt. Han har inte svårt att visa att han tycker om mig genom att pussa på mig eller säga att han älskar mig, men det är aldrig några djupare känslor han beskriver. Min pappa är på nåt sätt likadan (fast såklart mycket värre) för den relation vi har idag är allt annat än djup och han visar att han älskar mig genom att ge mig saker eller pengar. R har svårt att uttrycka sina känslor och det gör relationen lite omogen och platt om ni förstår vad jag menar..

Vad betyder då det här?

När det först kom upp i mitt huvud fick jag panik. Ångest. Jag kan inte sätta fingret på riktigt varför men som att allt är en lögn och att jag börjar inse det nu. Låter sjukt kanske men iaf... nu när jag sätter ord på det här så känns det inte lika stort. Jag ser att de dragen de delar är sådana som de flesta killar har och något som vi nog kan jobba på. Eller snarare nåt som vi måste jobba på om det ska fungera och bli på riktigt. Men det är en annan sak. Oj, vad jag svamlar... det jag vill säga är nog att jag blev väldigt rädd för att inse att allt är en lögn, att mitt liv är en lögn, att jag byggt upp en fasad och att jag inte lever på riktigt. Men när jag sedan tänker på glada stunder och hur jag mår med honom och med andra av mina vänner så inser jag att det inte är sant fullt ut. Det är inte svart eller vitt och jag måste lära mig att det finns en stor gråzon där emellan där sanning ofta ligger. Jag har mycket att jobba på men allt är inte svart. Jag måste prata med R och förklara hur jag känner och vad jag tänker. Han måste få chansen. Chansen att finnas där, chansen att va med på den här resan jag ska göra och inte bli utestängd.
 Så det samtalet ska jag ladda för. ACA-möte imorn och sen ska vi ses på måndag och då för det bli ett ordentligt snack.

Bakgrund

Min pappa är alkoholist. Fram tills jag var 18 år bodde jag, mamma och han tillsammans i ett hus på landet. Då tog mamma äntligen steget för att skiljas.

Min pappa är inte den typen av alkoholist som hänger utanför Systembolaget, eller dricker tillsammans med ett gäng likasinnade. Nej, min pappa är den typen som dricker hemma i smyg, både när han är ensam och inte. Han är den typen av alkoholist som "varje" fredag då han slutar tidigt är påverkad innan jag ens kommit hem från skolan. Den typen som sitter och mumlar och halvsover i soffan och som man desperat försöker ignorera hela kvällen, tills han äntligen går och lägger sig. Han är den typen som inte alla gånger lyckades ta sig upp för trappan och sova i sin egen säng (även om man försökte hjälpa honom) och som istället fick sova på golvet i finrummet. Han är den typen som gärna när han är full tar promenader i samhället vi bodde i, vilket man sedan fick höra av kompisar i skolan. Skam. Han är precis som alla alkoholister jag hört talas om en sån man inte kan lita på. En sån som bryter löften. En sån som ger en skuldkänslor. En sån som när han är full gärna ringer och beklagar sig och tycker synd om sig själv.

Men han är också den typen som dagen efter beter sig som om inget har hänt. Han har också varit en riktigt bra pappa mellan det dåliga. En sån som leker och ger uppmärksamhet och kärlek. Som är engagerad och skjutsar och kommer på fotbollsmatcher.

När jag och mamma flyttade trodde jag att det va över, att det va klart, att jag inte skulle behöva va rädd och otrygg längre så jag stängde dörren om det. Och visst mådde jag mycket bättre men ändå inte bra inuti. Hade dålig självkänsla, oroade mig för allt som kunde gå fel och kände mig annorlunda och utanför. Jag hade väldigt svårt för konflikter och att ta kritik, tolkade det som ett hot och kunde inte skilja på den jag var och det jag gjorde. Detta kulminerade i sep 2009 när min dåvarande pojkvän efter 8 år till slut inte orkade "dra" mig längre, som han uttryckte det. Jag hade då lagt ansvaret för mitt liv på honom och förväntade mig att han skulle göra mig glad och få mig att må bra. Det fungerade alltid ett tag men inte i längden eftersom grunden till att jag mådde dåligt låg hos mig själv och jag alltid trillade tillbaka ner i hålet igen. Det var inte bara därför han gjorde slut, det var ett väldigt destruktivt förhållande kan jag se nu, han hade ganska länge varit på väg bort innan det tog slut var han dessutom otrogen. (Sviken, ilska, sorg, övergiven)
När vi gjorde slut fick jag i alla fall den ultimata sparken i baken för att ta tag i varför jag mådde dåligt och framför allt för att börja ta ansvar för mig själv och mitt liv.

Jag började läsa en själv-utvecklingsbok som jag hittade på nätet som en psykolog har skrivit. Den var väldigt bra och gick verkligen på djupet. Och hela tiden kom den tillbaka till att vi är formade av vad som hände när vi va barn. Och jag tänkte "jo, pappa drack ju, men vi flyttade och det påverkar inte mig längre". Men eftersom det alltid kom tillbaka till barndomen i boken så tänkte jag att det kanske låg något i detta och började googla. Och oj, vad jag hittade saker. Först Al-Anon som är en gemenskap för anhöriga till alkoholister och sedan till ACA, Adult Children of Alcoholics där jag verkligen känner mig hemma. Båda dessa är så kallade 12-stegsprogram och bygger på AA:s (Anonyma alkoholister) 12 steg till tillfrisknande.
Jag är så oerhört tacksam för att det finns såna här gemenskaper där man kan träffa likasinnade för att få förståelse och dela styrkor och hopp. I feb 2010 gick jag på mitt första Al-Anon möte, livrädd och förvirrad. Jag kunde inte gå in utan stod bara utanför och grät i säkert en halvtimme. Bara att komma så nära och vara så nära att gå in och säga att min pappa var alkoholist och att jag inte mådde bra var så panikartat och skrämmande för mig. Men jag är tacksam för jag förstod ju att eftersom jag reagerade så starkt så måste det finnas något i det som jag behöver titta på.

Jag gick på några möten och läste mycket, jag förstod inte alltid vad de pratade om på mötena men jag kände igen mig och därför tvingade jag dit mig. Men efter ett tag blev det lite för mycket, jag var inte riktigt mogen för det tror jag, och andra saker hände i mitt liv. Jag blev kär och utomlands en termin och pluggade.
När jag kom hem i början av 2011 hade jag bestämt mig för att börja jobba med mig själv på riktigt igen. De framsteg jag gjort under de första månaderna blev inte bestående eftersom jag inte fortsatte jobba med mig själv. Nu mer går jag varje vecka på ACA-möte och det är det bästa som har hänt mig. Gruppen är fantastisk och det finns så mycket kärlek där. Jag har framför allt fått förståelse för vem jag är och varför jag är som jag är. Att många av de sidor som jag inte tycker om hos mig själv är försvarsmekanismer från barndomen. Naturliga reaktioner på livets stresssituationer. Jag jobbar i stegen och har utvecklats så det bara knakar. Min relation till mig själv är mycket bättre nu för tiden, jag kritiserar inte mig själv lika mycket och tycker om mig själv. Det gör att jag inte ser mig själv som fel eller trasig, eller dåligt eller nåt sådant som jag kände förut. Nu förstår jag inte är fel, utan att jag gör fel ibland. Min relation till min mamma är mycket bättre och det känns så fint att vi har hittat tillbaka. När det gäller pappa hade vi ett uppehåll då jag sa att jag inte kunde ha någon kontakt under ca 9 månader, nu försöker vi lite igen och vi får se hur det går. Jag ser att jag växer och att mycket hänt redan, men att jag också har mycket kvar att jobba med. Man blir ju aldrig klar när det handlar om personlig tillväxt och det är det som är så spännande.


Allt jag skriver i den är bloggen är endast menat för mig i grunden. Jag utger mig inte för att ge någon vägledning om vad andra ska göra eller liknande. Det här är att sätt för att få ur mig mina tankar, hålla kontakten med min själv och se min utveckling.

Bloggen är en del av min resa mot helhet och ett nytt sätt att leva.