Omtumlande hemkomst

Oj, Oj, jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Senaste dygnet har varit minst sagt svårgreppbart.

För det först så ringde pappa två gånger igår. Första gången blev jag ställd och väntade så länge med att svara att han la på. Andra gången satt jag på bussen och ville inte ta det. Det väcker ett obehag i mig att han tar kontakt, men jag har ju ingen aning om vad han vill. Ska ringa min sponsor för att få lite hjälp med det.


Det andra stora som hänt är att jag och mamma har lyckats prata, på riktigt. Helt sjukt. Först när jag kom hem gick det inte alls bra. Jag va ledsen och hon kunde inte ta kontakt. Till slut sa jag att jag inte borde ha kommit hem. Att det inte finns nån plats för mina känslor här. Att jag inte kan öppna mig för henne och att hon inte vet vad hon ska säga, att vår relation inte är den "vanliga" mor-dotter-relationen utan att jag tar för mkt ansvar för henne och kan inte visa mina känslor. Han va helt klart besvärad och efter ett tag sa hon att vi ju lixom va utelämnade åt varandra. Ja, sa jag, det var vi. Men så ska det inte vara. Efter att jag sagt det blev mamma tyst och gick upp till middagen. Jag var förkrossad. Hon gick. Jag fick bekräftat att det va ett misstag att komma hem. Jag grät en stund men sen tänkte jag att jag iaf va väldigt hungrig så jag gick upp och satte mig och åt. Lite rebelliskt, som att de ska fan inte få sitta och prata om vädret och låtsas som jag och mina problem inte syns. Så tar jag en buss tillbaka till hem imorn och är där ett par dagar istället.

När jag hade suttit där ett tag berättade mamma att hon hade fått yrsel och stått på alla fyra här uppe och mått illa. Jag tänkte bara att där har vi beviset, svart på vitt. Mamma klarar inte av de här snacken. Och jag log nästan lite ironiskt åt det som om alla mina farhågor besannats och det här skulle damerna på Eleonora få höra.

Men sen när mammas man gått från bordet börjar hon prata med mig och trevande lyckas vi nå varandra. Vi pratar om otäcka minnen, om hur vi upplevde det och jag lyckades få fram att jag ju var ett barn och att det hon upplevde va fruktansvärt och då kan hon tänka sig hur det var för mig. Fick ut en del av det jag känt och tänkt och hur jag mår och tänker nu.

Hon berättade också om en del minnen och sånt som hänt där en del va sånt som jag förträngt och inte kom ihåg alls, som att jag kommit hem först och hittat pappa på köksgolvet nån av de där gångerna när min morbror kom. Det kommer jag inte ihåg även nu när ja vet att det va så.
Mamma berättade också om att pappa en av de värre gångerna legat uppe i sängen och ylat och låtit en massa. Det hade jag glömt bort och jag kom ihåg det kom det med en stark känsla av rädsla, obehag och jag blev t o m yr i huvudet och fick svimkänningar. Fruktansvärt.

Vi pratade länge jag och mamma om vad som hänt och hur det är nu. Jag bad henne också följa med på en av de här tisdagsföreläsningarna på Eleonora, för att hon ska förstå mer vad både hon och jag gick igenom.  Och det sa hon att hon skulle göra. Jag va rädd att hon skulle säga att det är jobbigt och att hon inte orkar i vardagarna för hon är så trött.. Men inget sånt. Skönt.


Det tredje som har hänt är att när jag skulle sova sen så kom hela den där rädslan över mig, skräcken som jag levt i så länge kom tillbaka med full kraft och jag kunde inte lugna mig själv. Efter att ett bra tag resonerat med mig själv gick jag upp till mamma och visade henne hela min förtvivlan och ångest. Hon kunde ta det och vi satt i soffan länge medan jag fick gråta och till slut somna. Även om jag va så fruktansvärt ledsen så var jag ändå lycklig att mamma fanns där för att ta emot det. Att jag kunde öppna mig för henne och att hon kunde finnas för mig, som en mamma ska. Det var vackert.

Oväntad effekt

Min pojkvän ringde precis i slutet på det förra inlägget. Jag sa att jag mår sämre igen och att jag får se hur jag gör till jul. Att jag avvaktar till på fredag om jag ska åka eller om jag kanske hellre är själv och att det annars kan bli sådär dumt som det blev när han va hemma den där helgen som jag fick upp de här känslorna förra gången. Och han frågar om det inte är skönt att komma bort från det. Och ja, det kanske det är.

Jag förtjänar att få må bra. Jag måste inte må dåligt och va med mina föräldrar. Jag kan välja nåt annat.

Spännande denna berg-och-dal-bana, nu känns det bättre igen.... Aja, vi får se... Lugn och fin vännen... Nu går vi och lägger oss..

Låt det bara vara som det är

Så skulle min sponsor säga. "Det är som det ska va". Jag antar att hon har rätt, hon brukar ha det. Så vi får se vad det blir för nån jul det här. Just nu känner jag för att vara med mig själv bara. Inte behöva hålla på. Men det är ju lite att fega ur kanske. Att det är lättare att isolera sig och gräva ner sig än att våga vara sig själv med folk.
Det jag är mest rädd för är att jag åker till min pojkvän och sen där får igång för mycket känslor och bryter ihop eller bara gråter för mycket och förstör för dem. Eller stänger av mina känslor och låtsas. Jag vet inte vilket som är värst. Är rädd för att jag ska känna mig utanför, att jag inte riktigt hör hemma där. De är ju inte min-min familj. Behöva förklara varför jag inte vill fira med mina föräldrar. Låta dem förstå att jag är trasig. Och att jag då ska bli påkommen, jag får ju inte vara där. Jag förtjänar det inte.
Nä, så som jag mår just nu är det ju ingen idé att åka dit. När jag är här nere i botten behöver jag få tid att plocka ihop mig och hitta lugnet igen.

Modig

Jag är modig.

Jag vågar bryta mönster.

Och jag vågar gå vilse...

Nej Pappa

aaahhhh!! Fan! Fan! Fan! jag tror inte det finns svordomar nog i världen för att beskriva den vrede jag känner just nu! När jag tänker på hur fruktansvärt manipulerad jag är av min pappa vet jag inte vart jag ska ta vägen.

Nyss på ACA-mötet va det en person som beskrev hur hon hade försonats med sin mamma bara någon månad innan hon dog, vilket är jättevackert i sig. Men i mig börjar det då direkt lysa varningslampor "Pappa!", "Pappa!", "Pappa!". Rädslan för att han ska göra det han hotat med så länge kommer över mig, att han ska ta livet av sig. Det är en fasansfull rädsla för jag känner ansvar för det. Det är ju så han har sagt det jämt, "Jag kan ju försvinna då om det är det du vill?!" när jag har gjort någon typ av motstånd. Det är alltså mitt fel, om jag inte gör som han tycker, utan säger ifrån och står upp för mig själv så kan jag vara skulden till hans självmord. Fy fan!
Det är sjukt hur djupt det där sitter i mig och vilket ansvar jag har tagit för min pappa. För om jag är ju det finaste han har och om han inte har mig så har han ingenting att leva för. Alltså måste jag finnas för honom och ta hand om honom så att han fortsätter leva. Men fan, jag då?! När ska jag tänka på mig själv?! jo, det ska jag säga dig att NU. Nu är det jag först i mitt liv och det är det jag har gjort när jag brutit med pappa och ett tag till kommer jag fortsätta med det. Just nu mår jag inte bra av att ha någon kontakt med honom, jag behöver space. Det är ju skit att det är jul också. Men. nej, Jag först! Punkt.

Om en flicka

Igår kväll hade jag tänkt kolla på spåret och sen någon mainstream komedi, men när svt annonserade att de visar Om en pojke så passade jag på att se den istället. Och det fanns nog en mening med det, för den berörde mig ända in i själen. Filmen beskriver en mamma och en pojke som lever tillsammans och där mamman inte mår riktigt bra och bl a försöker begå självmord. Pojken gör som barn gör, försöker rädda sin mamma och göra så att hon mår bra igen. Men sensmoralen är förstås att han inte kan eller borde göra det, hon måste göra det själv och det måste hon förklara för honom.
Pojken är också utsatt i skolan och har inga vänner och hela den här filmen kändes som en direktlänk till min lilla flicka som tagit alldeles för mkt ansvar och inte heller haft det så lätt i skolan med kompisar.

<3

Han litar på mig

På Eleonora idag pratade vi om våra relationer till pojkvänner, både nuvarande och gamla, och jag berättade att min nuvarande pojkvän inte går in och räddar mig som min förra gjorde. Han låter mig sköta det själv, och hon påpekade att det ju är ett friskhetstecken, han litar på att jag kommer klara det själv. Han har tillit till mig. Det vill jag också ha, och jag blir bättre på det även om det är svårt.
Fan, för honom är det så självklart. Jag vill också komma dit. ---> Passa dig för pidestalen.

Tar ansvar

Efter incidenten igår som jag skrev om här nedan ältade jag när jag skulle sova så jag bestämde mig för att sms:a min pojkvän och säga som jag kände. Och att jag kände en liten uppgivenhet för att det känns som det inte blir bättre med vår kommunikation. När jag kollade på morgonen (när jag vaknade till på natten) så hade jag fått svar där han skrev att det är klart att han tycker det är bra och att han är glad för min skull. Och att han inte varit riktigt vaken och med när vi pratade förut och det sa han förlåt för och att han älskar mig.

Jag tar ansvar och reagerar när det känns rätt för mig. Det är ok för mig att reagera, bli arg, besviken, sätta gränser. Jag ber om kraft att stå kvar i det.

huvudet i väggen

Berättade precis för min pojkvän om att jag mår bättre och känt mig förvirrad och det jag skrev om precis nyss. Vad blir reaktionen tror vi.. ingenting.. tystnad och en kommentar om att det är kallt... Inget "va bra" eller "skönt" eller "hur då?"... Suck!
Vad ska jag säga.. Jag vill ju så hemskt gärna att han ska bekräfta mig och rädda mig och jag får passa mig för att inte trilla dit. Men detta va väl inte för mkt begärt? Det va ju inte ens nåt jobbigt eller tungt jag tog upp utan att jag mår bättre. Är det för mkt begärt att han ska bli glad av detta eller uttrycka sin sympati på nåt sätt? Att han på nåt ska visa att han är glad för min skull... Fan, ska jag skriva mejl nu igen eller...

Äh, nu är jag ju inte glad längre. Jag låter hans beteenden och ageranden påverka mig för mkt. Att han inte reagerar på ett visst sätt påverkar ju inte saken i sig, att jag mår bättre. Jag kan bekräfta mig själv: Du, jag är himla stolt över dig. Passa på och njut nu av att det är lugnt. Du vet inte vad som väntar och förvänta dig inte det värsta, var bara öppen för vad som kommer så ordnar det sig. Jag älskar dig.

Så nu känns det faktiskt bättre :)

Jag får må bra

På mötet idag delade jag om att jag känner mig lite förvirrad för att jag känner mig lugn och mår bättre. Att jag är rädd för att jag stänger av och inte riktigt vet hur jag ska hantera det. Efteråt sa min sponsor till mig att njuta av att det är ganska bra nu. Att jag ska försöka slappna av och låta det vara så. Om det kommer upp nåt så gör det. Jag tror att min förvirring också beror mkt på att hittills så har mitt tillfrisknande handlat mkt om att ta hand om sorgen, acceptera den och låta mig själv vara ledsen. Det har jag blivit bättre och bättre på och nu då när jag inte blir ledsen när jag känner efter så tror jag inte att det händer saker, jag har blivit så van att va ledsen och tagit det som ett tecken på att gör rätt. Nu måste jag förstå att det är ok att vara låta mig få vara glad också!

Vad jag än känner så är det rätt

Talking to myself

Sedan mitt senast inlägg har jag mått bättre. Det känns som jag kommer nånstans. Jag är inte ledsen eller arg hela tiden utan har mer lugn i mig. Det känns också lite som om jag på nåt omedvetet plan har tryckt på paus-knappen. Tagit lite rast och pustar ut. Försöker va i det här och jobba med mina beteenden och tankemönster.

Det är skönt, men jag är lite rädd att jag stänger av. Jag vill va ärlig mot mig själv och jag har senaste dagarna känt att det finns en liten oro som växer i mig, men när jag försöker gråta som jag gjort mkt innan så kommer det inte nåt. Jag är mer arg, rastlös och frustrerad tror jag.

Har en vecka kvar i skolan, tenta-p, sen är det dags för en månads jullov. En månad! Helt sjukt! Så jag ska verkligen passa på att ta tid för mig själv för att bearbeta vad jag behöver och också ta hand om mig själv, sova länge, träna, promenera och läsa lite böcker tänkte jag.

Nu när jag skriver så känner jag hur det ändå växer en ilska i mig. Jäklar vad det kom upp grejer nu. Undra vad jag är arg på idag? Allt känns det som just nu. Oj, jag ska nog gå ut och gå av mig det här.