Svartsjuka

Det är ju en jäkla skitgrej alltså. I mitt huvud är det så uppenbart att min pojkvän garanterat kan hitta någon snyggare, roligare, smartare, finare än mig att jag inte kan släppa det. Jag kan förstå med mitt förstånd att det inte funkar så men känslomässigt är det sanning. Fick låna en bok av min sponsor som fokuserar på svartsjuka, dess orsaker och hur man kan jobba med det. De första kapitlen förklarade att de som är kanslomässigt osäkra, ofta till följd av missförhållanden i uppväxten(check), oftare tenderar vara svartsjuka. Men det kan också bero på tidigare svek (check) och att bristen på tillit till den andra personen ofta beror på bristade självtillit (check) och låg självkänsla (check). Inte konstigt atr det är som det är med andra ord. Acceptera och det är ok. är

Teambuilding

Idag har jag varit med den gruppen jag ska jobba med i sommar på en heldag med samarbets- och uvecklingsövningar för att förbättra gruppdynamiken och lära känna varandra. Det har gått bra och jag har fått träna på mycket av mina sociala svagheter. Bland annat när det gäller att stå för vad man tycker och föra fram åsikten i en diskussion och även att inte få panik när jag insett att jag gjort annorlunda och inte tolkat uppgiften på samma sätt som de andra eller inte tänkt på samma sätt. Det va extra svårt eftersom jag inte kände de här personerna nästan alls och för att det är en typ av människor som är annorlunda mot vad jag vanligt vis umgås med. Det gick bra i alla fall, jag trillade ofta dit men kom ofta på mig själv och försökte vända på tankarna. I mitt huvud tror jag ju att de tänker att jag bara är en sommarjobbare som inte kan så mycket, inte vet vad de gör och hur saker och ting fungerar. jag slår på mig själv lite när jag tar plats och tänker att de tänker att jag inte ska tro att jag är nåt som kommer som ung tjej och inte känner dem. Men jag vet ju faktiskt inte vad de tänker. Och hur jag tror de tänker speglar ju egentligen bara min egen elaka bild av mig själv. Jag sågar mig själv och tar ut i förskott vad de kommer tycka och tänka. "Världen är ond. De kommer förstå att du inte duger och när de gör det blir jag övergiven." Suck... men ja, jag ser det ju i alla fall och det är ju en start. Men sorgligt att min hjärna verkligen fungerar så.

kommunicera...

Igår kväll tog jag satts och snackade med min pojkvän lite mer om de beteenden och karaktärsdrag jag har som påverkar vår relation. Det var svårt och jag blev lite irriterad när han jag kände att han inte förstod eller lyssnade eller visade intresse. Först kunde jag inte reagera på det, men sen gjorde jag det för han märkte att jag blev sur.
Sen pratade jag lite om min konflikträdsla och att jag har svårt att lita på mina känslor eller ens veta vad jag känner eller tycker mitt i en situation och att det därför ofta kommer efteråt. Bad honom också att vi pratar om de kapitlen som står i den bok jag lånat honom nu (Struggle for intimicy, J Woititz) så att jag får förklara vad som stämmer på mig och på vilket sätt. Och så att han får fråga om vad han kan tänkas undra. Sa också att jag uppskattar att han frågar och undrar för i mitt huvud betyder det att han tar det på allvar, reflekterar och bryr sig.
Vi pratade också lite om att vi ju aldrig har bråkat och att jag har rätt svårt med arga personer, därför är det bra att han är så lugn. Sa också att det kan vara bra för honom att veta att om vi har ett riktigt bråk någon gång så är chanserna stora att jag gråter, för det är så jag reagerar när jag är arg och när nån annan är arg. Bra för honom att veta.

Första dagen på jobbet

Det har gått bra idag. Alla verkar trevliga och öppna, uppgiften jag ska göra är inte alltför spännande men det är ju också vara skönt att ha nåt som känns relativt lätt.
jag behöver träna på att fråga om hjälp, och det kommer jag verkligen få möjlighet att göra nu. Acceptera att det är mycket jag inte kan eller förstår och att det kanske inte ens fastnar första gången någon förklarar. Helt enkelt kommer jag få många tillfällen att öva på att be om hjälp och att inte känna mig tjatig eller jobbig för att jag gör det.

Nu börjar sommaren

Det har inte blivit lika mycket skrivet i bloggen här på sistone som det har blivit tidigare. Jag känner att jag har lite motstånd i mig mot att skriva. Men vet inte riktigt varför. Kanske är det för att jag inte har lika mycket starka känslor som jag behöver skriva av mig längre. Jag blir bättre på att hantera vad som kommer upp och det kommer inte upp så stora insikter som det har gjort tidigare, och tack och lov för det, för man orkar inte med hur mycket som helst. Men det kan nog också ha en del att göra med att jag inte har rutinen att skriva så då blir det lite jobbigare att komma igång igen.

Just nu är jag mitt i arbetet med fjärde steget. Det är tungt men ändå frigörande på nåt sätt. Känns också lite som om jag inte går tillräckligt djupt eftersom det ändå inte är ännu jobbigare. Denna prestationsångest igen. Men jag försöker träna på att ha balans och snarare ta lite tid oftare för att kolla på frågorna och reflektera än att sitta långa stunder och bli helt slut. Försöker lyssna på min kropp också, den ger mig tydliga signaler när det är dags att ta en paus, får numer huvudvärk när jag suttit med frågorna ett tag.

Ska träna på att komma igång med bloggen igen nu under sommaren för jag tror det kan vara bra eftersom att jag inte kommer vara hemma i min trygghet med min lgh, sponsor och min ACA-grupp. Det finns Al-Anon möten i den staden jag kommer vara mest i sommar och jag har lovat mig själv att prioritera att gå dit så ofta jag kan. Är faktiskt lite orolig för hur den här sommaren kommer bli, nytt jobb i ny stad och massa nya människor och allt vad det innebär att komma in på en ny arbetsplats. Det finns också ett litet orosmoment i att jag under en månad kommer bo tillsammans med min pojkvän. Givetvis kommer det bli väldigt mysigt och trevligt också och fint för oss att få lite tid tillsammans och ta igen lite vardag efter det här året. Men samtidigt finns det en ganska stor risk att jag tappar mig själv lite när jag bor hos honom och jag inte får det automatiska utrymmet för att ta hand om mig själv. Här har jag en stor utmaning att ta ansvar för att jag ska må bra, få ut känslor som kommer upp, inte stänga av och låtsas och träna på att sätta mig själv först och inte gå in i honom för mycket. Det blir en utmaning det kan jag säga. Speciellt att vara proaktiv i det, jag brukar ju ofta kompromissa på mig själv tills det inte går längre och jag blir tvungen att göra annorlunda för att jag får upp för mycket känslor eller får ett break down. Träna, träna...

Sömnproblem

Jg kan inte sova, vet inte vad det är riktigt. Går bara runt i huvudet och jag plågar mig själv med de gånger jag kännt mig opririterad, bortvald eller på nåt annat sätt frustrerad på min pojkvän. Det bara går runt. Även de händelser som har kommit fram som missförstånd och när jg vet att det bara är i mitt huvud. Dt spelar ingen roll att vi har pratat om det tidigare och rett ut det, nu kommer det med samma kraft tillbaka. Kn inte släppa, glömma.... Och allt fint och bra är bara helt borta, lögner eller oviktigt i mitt huvud. Suck. Jag är så trött på det här! Upp och ner, upp och ner...

Innan jag åkte från honom i morse skrev jag söt gonatt-lapp och la i hans säng så han skulle hitta den när han går och lägger sig. Nu känns det jättejobbigt för i mitt huvud känns det som om jag ger mer, eller att jag ger för mycket och tt han inte uppskattar drt. Rädslan för att visa mig sårbar, visa känslor den är stark, för då kan man bli sårad, utnyttjad. Jag ör så förbannat rädd för att bli utnyttjad... Och för att upprepa misstagen från mitt förra förhållande. Slits mellan att våga och att vilja hålla honom på avstånd. Eller mellan att inte kritisera och va ärlig och att agera dom jag borde. Det beror på hur man set på det och vad som är rätt.. Oj, vad jag svamlar. Är iaf inte rätt tillfälle att reda ut det nu...

Och nu så får jag en notis om att han har ritat nåt till mig. Vill göra tillbaka, eller skriva att jag inte kan somna. Få hans bekräftelse så jag kan bli lugn och somna... Suck... Jag är nog lite hungrig. Går och tr en banan istället.. Så länge iaf

Nu har jag ätit banan, kollat på vad han har ritat men inte gjort nåt tillbaka, tyckte det va en ok kompromiss.

Kontroll?

Frågade nyss min pojkvän om vi skulle Skype:a, han svarade 'Kan inte ikväll' och sedan 'imorgon!'
jag går igång på att han inte säger varför han inte kan idag. I mitt huvud finns bara en förklaring, han ska göra nåt han inte vill att jag ska veta... Jag är t o m med så nojjig att jag målar upp att han har en tjej där nere som han vill träffa nu när jag varit där en vecka. Suck! Det kan också vara så att han ska ut och inte vill säga det för han vet att jag får upp övergivenkänslor och svartsjuka av det. Hade nog också reagerat annorlunda om han skrivit lite gulligare.. Kanske...

Men det skulle faktiskt också kunna vara så att han bara är mitt uppe i nåt eller bara inte tänker på att säga varför.
Pjuh, när jag sätter ord på de här känslorna känns det bättre. Jag erkänner att de finns, försöker att inte slå på mig själv för att jag reagerar så. Det är inte så konstigt efter det du varit med om. Det är ok. Andas och lämna över. Kan inte kontrollera allt han gör och inte gör. Det löser sig. Skulle ju va så himla skönt att kunna känna tillit till att han menar vad han säger och inte skulle gå bakom ryggen på mig. Men det är svårt. Men ja, nu tränar jag ju iaf.

Svåra beslut

<p>&#196;r helt slut. Sovit 10 h men har ingeb kraft alls. Funderar p&#229;om jag m&#229;r b&#228;st av att va hemma med mig sj&#228;lv och sova ikv&#228;ll eller att &#229;ka hem till mamma. En del av mig vill v&#228;ldigt g&#228;rna f&#229; krypa upp i hennes famn och gr&#229;ta medan den andra sidan t&#228;nker att det inte ger s&#229; mkt eftersom det bara blir &#246;ver kv&#228;llen f&#246;r att jag m&#229;ste tillbaka hyffsat tidigt imorn. Sen &#246;r det ju lute jibbigt attåka också. En timme åt varje håll. 
Det skulle va skönt att åka om jag vågar släppa, å andra sifan är det här sista kvällen jag har för mig själv innan jag åker till min pojkvän på lördag. Behöver ju inte göra då stor sak av det heller. Suck. Ska börja med att ta en liten nap, sen får vi se.</p>

Social träning

I helgen har jag fått träna på att vara mig själv i sociala sammanhang. Har varit på en introduktionshelg inför sommarjobb hos en stor arbetsgivare. Vi var ett gäng på 30 personer och har haft en sådan helg till för 2 månader sedan. Jag märkte att jag kunde slappna av mer än vad jag kunnat tidigare i liknande sammanhang. Behövde inte gå in och kontrollera så mycket och inte heller påverkades så mycket när det inte blev som jag hade hoppats eller tänkt mig. Det handlar ofta om ganska små saker men det är de där sakerna som tar så mycket energi för att min hjärna hela tiden är igång och snurrar. Ett exempel på ett sånt tillfälle var när vi skulle äta middag. De jag kanske helst hade velat sitta bredvid satt vid ett bord och jag såg inte dem förrän jag satt mig vid ett annat bord där folk som jag kanske klassade som lite "tråkigare" satt. När jag insåg detta tyckte jag det va lite jobbigt ett tag och att nu kommer det bli en tråkig kväll och jag kommer missa viktig tid med de personerna jag helst ville hänga med (kontroll). Men sen tänkte jag att det finns en chans för mig att träna här, inte bara vara med de som jag är mest trygg med och inte kanske få en chans att ta lite mer plats och lära känna de här människorna bättre. Och tänk att det gick alldeles utmärkt, jag hade riktigt trevligt och kunde på riktigt släppa tankarna på vad som hände vid de andra borden och som jag nu missade. Nöjd!
Ett annat tillfälle var när vi skulle göra en del teambuildingaktiviteter, vid en station blev jag ihop-parad med en person som jag haft lite svårt för och här va det också så att jag först tyckte det va jobbigt/tråkigt för jag hade hellre varit i par med någon annan. Men sen kom det upp i mitt huvud att det är ju just den här personen som jag kanske behöver komma närmre och att jag nu fick en chans att omvärdera min åsikt om honom. Jag ser det här väldigt positivt just för att det gör att jag kan slappna av mer och inte lägga så mycket energi på den här typen av kontroll. Det fanns en del fler liknande exempel och det är jag väldigt glad för.

Flashback 17

När jag va 17 år gick jag i terapi. För att komma ihåg och återuppleva lite hur det va då beställde jag hem journalkopior för de samtalen. Den perioden var också det sista året innan mina föräldrar skilde sig (kanske inte så konstigt att jag bröt ihop precis då...).
I nästa varje möte diskuterar vi relationen med pappa. Att vi bråkar mycket, att jag är irriterad på honom, att jag försvarar min mamma och att jag inte tycker att han lyssnar eller att jag kan ha en diskussion med honom. Det är påtagligt att det inte va så bra hemma då. Finns beskrivet att mamma tog upp skilsmässa vid jul 2002 och att det sedan va jobbig stämning och att pappa har mycket gliringar mot mamma vilket jag tycker är jobbigt.
En sak stod där också som jag blev lite fundersam över, att mamma och jag ska ha diskuterat en ev skilsmässa när jag va 10-11 år (det som jag trott va ca 12 år tidigare) och att mamma då låtit mig bestämma hur jag ville ha det. Har inget minne av detta, måste fråga mamma om hon minns det på det sättet.
Jag beskrev också att jag ibland mådde dåligt utan att veta varför och att jag var mycket fundersam över det. Det stod även att jag var bekymrad över att jag hade svårt att acceptera mina "dåliga sidor" och det va skrivet i fotbollssammanhang, tror det har att göra med att jag satte väldigt stor press på mig själv och sedan tryckte ner mig själv när jag inte nådde upp till de höga målen.
Det känns bra att läsa de här papprena för att få lite mer förståelse och ytterligare en pusselbit, och det känns rätt att det kommer in nu när jag är inne i det stegarbetet som jag är.

Nu ska jag va snäll mot mig själv och se lite på nån serie, äta popcorn och somna tidigt.

Så synd om mig

Är kinkig just nu. Vet inte riktigt varför. Ibland så bara blir det så. Tycker synd om mig själv och ser bara allt jobbigt istället för det som är kul och jag vill absolut inte se att jag faktiskt har ett eget ansvar. Tycker det är så konstigt att det är så ibland, fast jag vet att det inte finns nån logik i det. Tycker det är rätt tråkigt. Förr va jag oftare nere i de här gropen, nu är det inte lika ofta och framför allt så är det inte lika länge och hur jag tar mig upp är väldigt annorlunda. Förr la jag ansvaret utanför mig själv, jag var det stora offret och världen är ond typ. Jag la framför allt väldigt mycket ansvar på min dåvarande pojkvän, ringde honom och pratade så att han kunde peppa upp mig igen. Fast ofta ville jag inte ens komma upp ur groppen, jag ville bara sitta där och tycka synd om mig själv. Så min pojkväns försök att muntra upp mig blev ofta långdragna med han som resonerade och försökte få mig glad och med mig som bara tyckte allt va pest, inget skulle lösa sig och inget va värt nåt. Väldigt vackert, jag vet, men så va det iaf. När jag nuförtiden sitter i den här gropen försöker jag göra annorlunda, prata med mig själv om hur det faktiskt är. Ibland låter jag mig sitta där ett tag och va fjantig och deppig och sen tar jag tag i det. Jag märker att jag ofta tänker på vad min pojkvän gör och kommer på att han inte hört av sig nyligen eller att han inte hörde av sig på rätt sätt eller bara allmänt att han är elak som inte är hemma hos mig och tar hand om mig. Men jag försöker att inte agera på det, och det går rätt bra faktiskt. Jag hittar andra vägar att få ur mig skräpet, exempelvis här eller genom att prata med nån av de nära vännerna. Det hjälper oftast bara man får ut det och låter det vara ett tag. Ibland behöver jag gråta också, för att det är så synd om mig. Då gör jag det ett tag, låter mig vara ledsen. Försöker va lite snäll mot mig själv också, inte slå på mig själv för att jag har det här beteendet.
Och tänk att det fungerar faktiskt rätt bra nuförtiden. Som nu till exempel, jag har jag fått ur mig det, repeterat för mig själv att det finns ett bättre alternativ och accepterat att det blir så ibland. Framsteg!
Gonatt

Snäll mot mig själv

Just nu håller jag på med fjärde steget i ACA:s program och det innebär att jag gräver mycket i det gamla. Går igenom tunga minnen och går igenom dem på riktigt, alltså att jag känner de känslorna igen eller kanske tillåter mig känna vad jag inte kunde då för att jag hade stängt av för att det var för jobbigt. Blir helt utmattad av det. Har nu suttit och jobbat med det i kanske 30 min och det får räcka. Ska vara snäll mot mig själv också.
Jag känner också, samtidigt som det är sjukt jobbigt, att det är läkande på nåt sätt. Efter att jag varit hos min sponsor och redovisat en del i söndags kände jag mig trött men på ett bra sätt. Lite lättare och lugnare tror jag. Så det är det jag går mot, det är det som är min drivkraft. Ibland blir jag så ivrig att tillfriskna att jag vill göra allt på en gång, då blir det inte bra. Det här tar tid och det ska det göra för att det ska få sjunka in. Insikter och tankar ska få vandra från hjärnan där jag identifierar och förstår till hjärtat där de ger mig frid och ro. Börjar kunna ta till mig detta mer, att det tar tid och att jag måste ha tålamod, är så van vid skolan och annat där jag brukar prestera bra och förstå snabbt att det är frustrerande att detta tar tid. Men som sagt, det går bättre. Och jag märker ju att det händer saker utan att jag måste pressa så hårt.

Små saker

Skypade precis med min pojkvän och jag blir så förundrad över hur väldigt små saker kan bli så stora för mig. En utebliven kommentar. En reaktion som jag inte väntar mig. Ett tonläge som jag uppfattar avvikande. Såna saker blir lätt stora i mitt huvud. Idag tog jag upp midsommar. Det var ingen stor sak, han jobbar eftermiddagsskift vilket innebär att han typ inte kommer hinna fira alls. Jag har fått en inbjudan till en kompis att fira i hennes sommarstuga i skärgården och det låter himla trevligt så jag vill gärna åka dit. Så nu tänkte jag att jag bara skulle säga detta till honom, stämma av bara, han kan ju ändå typ inte fira. Precis när jag ska säga det blir jag lite osäker och det kommer ut mer som att jag frågar om det är ok att jag åker dit, än som att jag bara skulle meddela att det blir så vilket var fallet. Han reagerar med att säga att jag ju inte behöver be om lov för det och i mitt huvud låter det lite som att det inte är självklart att vi kollar såna saker med varandra innan man bestämmer. Vilket jag tycker det är. Blä, vad trött jag blir på mig själv. Bara för att han inte har "rätt" tonfall när han säger det så tolkar jag det som att han hade bokat precis vad han känt för utan att tänka på mig om han inte skulle jobba.
Sedan var han överlag rätt trött och jag blev lite stel efter det där så det va inget mysigt snack. Är så känslig när jag inte får bekräftelse från honom. Sagt med hans egna ord: "Hur många gånger ska jag behöva säga det för att du ska tro på det?". Suck.
Det känns iaf bättre nu när jag har fått ur mig det, annars hade jag legat och nojat och fått svårt att sova.

Saknar pappa

När jag cyklade hem från träningen nyss fick jag upp jättemycket tankar på pappa. Först tankar på att han är full och ger mig massa skuld för att jag tar avstånd just nu. Sedan övergick det i sorg eller saknad. Har fått upp många fina minnen på sistone och tanken på att ses och försonas gjorde att massa kärlek och lättnad kom upp.
Jag tycker det är så svårt att veta vad som är vad och om det är verklig saknad eller mina vridna lojalitet som spökar. Är så kluven. Men det känns ändå som om jag börjar läka, det är inte längre omöjligt för mig att se pappa och mig umgås igen. Det känns fint

Mardrömmar igen

Inatt var det dags igen, två gånger dessutom. Det va ett tag sen sedan sist. Har varit skönt och lugnt ett tag och när jag vaknade imorse kände jag en oro över att det ska dra igång på riktigt igen med mardrömmar nästan varje natt. Men jag försökte tänka att det som händer det händer, jag kan inte göra så mycket åt det och jag mår ju bara mer dåligt av att gå och oroa mig. Och tänk att det hjälpte faktiskt.
Jag vet ju också varför de kom. Jag har börjat jobbet med steg fyra på allvar och igår var jag hos min sponsor och redovisade en bit av det. Det är riktigt tungt och det vore konstigt om jag inte kände ett motstånd. Mardrömmarna är min kropp och mitt undermedvetna som sätter in försvarsmekanismer när jag gräver djupt och drar upp jobbiga minnen och känslor.
Jag ska inte pressa för hårt, men jag vet att jag trycker på rätt punkter.

Framsteg

Idag träffade jag min sponsor. hon sa att nåt hade ändrats med mig, att jag hade en annan utstrålning och lugn än när vi började jobba ihop. härligt att höra. Jag vet ju att det händer saker, men ibland kan man glömma bort och då är det fint när någon annan kommenterar det :)

Lättare när han är glad

Den här helgen har min pojkvän varit hemma och för typ första gången på detta distansförhållande så kändes det inte som om vi gick in på minus. Alltså att vi behöver ha lite tid för att komma tillbaka och känna oss trygga med varandra igen. Väldigt skönt! Speciellt eftersom han va här så kort stund så vi hade annars bara kommit in i det lagom tills han skulle åka igen.
Att det blev så tror jag beror på att han va på det sättet. Senast jag kom ner till Spanien va han bakis och trött och hade inte så mkt engagemang för mig. Då blir jag också lite osäker och har svårt att ta initiativ och visa ömhet själv. Rädslan för att bli avvisad kommer in. I torsdags när han kom hit va det helt annorlunda. Han va väldigt mysig och visade tydligt att han saknat mig och att han tyckte det va trevligt att komma hem. När han är så får jag mycket lättare att visa mina egna känslor och slappna av. Jag känner mig älskad och vågar ta risker på ett annat sätt.
Får träna på att visa vad jag känner oavsett vad han visar. Om jag är arg och han är glad så får jag visa det. Om han är sur och jag är glad så får jag vara det. Det är ok att känna vad jag känner.

Mormor- skuldkänslornas mästare

Oouuahh! Det kryper i hela kroppen av obehag. Jag har precis varit hos min mormor och hälsat på och jag kunde verkligen inte stanna längre. Hela den familjen är så jäkla ofungerande att jag mår illa. Mormor är som mamma i kvadrat, plus att hon är mästare i att ge skuldkänslor, prata över huvudet på mig och uttala sig allmänt dumt. Dessutom hör hon väldigt dåligt och är lite allmänt risig så det går lixom inte att diskutera eller förklara för henne. Om hon hör vad man säger så förstår hon sällan vad man menar... Sen har vi min morbror, han är precis likadan som mormor. Har ingen energi, inga åsikter och kan aldrig prata om något djupare än vädret eller hockey typ. På detta springer min mammas man runt och är hjälte, han passar perfekt i där bland de som spelar offer allihop. Perfekt för honom som kan komma in och fixa och ta hand om dem.
Det som kanske stör mig mest är att jag låter mormors försök att lägga skuld på mig för att jag åkte att påverka mig. Hon säger aldrig nånsin att det är roligt att jag kommer eller frågar nåt personligt direkt och för det mesta vet hon inte hur hon ska bete sig så då skrattar hon åt det jag säger och tycker jag är konstig. Hon har nog aldrig tagit mig på allvar, vi har nog aldrig haft ett seriöst samtal. Inte bara hennes fel, det vet jag men hon har alltid fått mig att känna som om jag inte riktigt duger. När jag va liten va det alltid som att jag va inte va tillräckligt snäll, flickig, duktig eller något annat.
Fan, nu när jag skulle gå så kunde hon inte ens säga att det va trevligt att jag kom eller att se mig eller nåt. Det va bara dåligt och "tokigt" att jag åkte så tidigt... Blä för folk som lägger skuld på andra!