Nya röstmeddelanden från pappa

Idag har pappa ringt igen. Fattar inte hur han tänker... Jag hade på ljudlös och hörde inte, men även denna gång pratade han in ett meddelande. Han var inte full utan frågade bara hur jag hade det. helt sjukt! Undrar om han ens kommer ihåg att han ringde i lördags. Om han gör det är det sjukt att han ringer. Fan jag måste få ur mig hur jag känner för honom. Han fick en väldigt bra chans. Han lovade och gav hopp. Men det enda jag fick var besvikelse. Fan, va jag är förbannad på honom! En stor del är nog också för att det är så jävla onödigt. Och att han sätter mig i en sits där jag inte vill vara. Det blir jobbigt för mig att säga ifrån på allvar. Fan också. Men jag är inte redo än. Jag behöver ha lite tid att samla mig. Tror jag. Eller så vill jag bara skjuta på det... Ska ringa min sponsor imorn och prata av mig.

Nu ska jag sova. Och klappa på mig själv för att jag har haft två dagar med mycket social kontakt där jag klarat det bra och inte kommit för långt ifrån mig själv. Har kunnat njuta av det till stor del och det blir jag väldigt glad över.
Tack!

Ge tillbaka

I tisdags gjorde jag ännu en gång det fina att jag föreläste på Eleonora-gruppens föreläsningar där personer med egna erfarenheter av beroende kommer varje månad. Denna gång var det många där, 15-20 st tror jag. Det var lite nervöst och jag var egentligen inte i form för att inspirera. Har en lägre period de senaste dagarna/veckan. Men så fantastiskt mycket energi jag fick av att berätta och förklara. Det var flera som tackade mig uttryckligen för det jag berättat. Så himla häftigt! Där sitter jag och berättar mina svarta jobbiga hemligheter för främmande människor och så känner jag ingen skam alls, utan bara kärlek i hela hjärtat.

Tack!

Vända det negativa

Igår kväll blev ångesten och förtvivlan väldigt stark i mig. Så jag bad en liten bön om att få hjälp med det och kunna somna. Jag bara sa rakt ut i luften hur jag kände och att jag behövde hjälp. 

Det fungerade faktiskt. Jag insåg att det är min offerkänsla som kom över mig så där starkt som det gör ibland. Så som jag känt det så starkt förut när jag tycker synd om mig själv och inte ser hur det ska kunna bli bättre. Jag hamnar i tankar att jag har det så jobbigt och att någon annan ska fixa det. För mig handlar det här tillfrisknandet så mycket om ansvar. Att agera istället för att reagera, som det heter. Att jag är ansvarig för att välja och prioritera så att det blir bra för mig. Så idag känns det bättre. bra att jag ser det och vänder det. Det var väldigt längesedan jag va i de tankarna faktiskt. Det är ju faktiskt häftigt egentligen! Att det hänt så mycket med mig att jag blir förvånad när jag får tillbaka gamla tankemönster för det var så längesen. Det är ju heller inte konstigt att jag råkar ramla tillbaka i det. Jag har använt det så mycket och slår inte på mig själv för att jag hamnar i det igen. Det är ok. men jag vet bättre. och jag vill göra annorlunda. Fan va häftigt!

På Christer i P3 handlar det idag om vad man kan göra när man mår dåligt. Tar in tips från lyssnarna och diskuterar. Jag skrev en kommentar på hemsidan om min resa och att det kan vara viktigt att ta reda på orsaken och söka riktig hjälp. Skrev lite om ACA och 12-stegsprogram och att det finns mycket hjälp att få om man vågar. Det känns fint att tänka på att någon som kände igen sig kanske läste just nu och kanske såddes ett frö om att börja en egen resa. Fint!

Och vad glad jag blir i hjärtat av att tänka att det jag gör och att jag delar hjälper någon annan. jag är värdefull. Jag är vacker och värd att älskas <3 

Förvirrad och trött

Jag är stressad, trött och frustrerad. har hela terminen sett framför mig hur det ska lugna ner sig efter de närmaste inlämningarna. Men det har aldrig blivit så. Nu är det lite drygt två veckor kvar och det kommer vara fullt hela den perioden också. Jag bara känner att jag vill inte. Vill inte anstränga mig mer. Stressen gör det svårare för mig att vara snäll mot mig själv och ta hand om mig som jag behöver. Sedan skolan började i höstas har jag sakta men säkert brutit ner delar av det jag byggt upp. Mycket i skolan och sedan prioriterat min pojkvän mycket. Och det är väl inte så konstigt kanske, vi har ju varit ifrån varandra så mycket. Men nu är jag bara så trött. Jag känner mig förvirrad över vad jag vill och vart jag är på väg. Jag kompromissar på mig själv och mina behov, speciellt träningen och stegarbetet i ACA.
Ska gå och lägga mig och sova ordentligt så tror jag det känns bättre imorn när jag har mer energi.

Modig idag

Efter mitt ACA-möte idag kom känslorna från pappas samtal. Sorg och ilska. Min pojkvän hade hört av sig och undrade om jag ville komma och käka. Redan innan jag såg det funderade jag på om jag skulle åka hem och vara för mig själv eller kolla om vi skulle ses. Det är svårt för mig att ta egentid ibland och känna att det är ok att ta en kväll själv, fast han frågar om vi ska ses. har så svårt att säga nej till bekräftelsen. Vill alltid vara nära. Inte vara själv. Så jag ringde honom för att säga att jag behövde få låta känslorna komma upp och vara för mig själv. Han sa att det är helt ok, men att jag ju får göra det hos honom också. Stänga in mig ett tag. Att det är okej. Så jag har precis tränat på det. Han gick och handlade lite och jag har haft en fet urladdning på hans rum. Bra där. Är helt slut nu och må nästan illa för att jag är hungrig egentligen tror jag. Det känns bra att jag gjorde det här. För om vi ska fungera sen och jag ska må bra när vi flyttar ihop nån gång så behöver jag våga göra såhär. Våga ta den platsen, våga vara ledsen och arg och ta tid för att låta det komma ut trots att han är i närheten. Inte kompromissa på mig själv om bortse från mina behov. Viktigt.



Jag har gjort en sak till som är moget idag. Jag har berättat för en till av mina vänner om min bakgrund och vad jag håller på med. Det kändes rätt och att det var dags. Han är en bra kille och vi kommer jobba mycket ihop i vår och det känns bra att han vet. Det blir liksom på en annan nivå när jag säger att jag inte kan ses vissa tider. Han reagerade väldigt bra, ingen stor grej för honom. Sa bara att det ju verkar jättebra att det finns såna möten att gå på. inget dömande. Inget konstigt. Helt ok. Även denna gång påverkas det säkert av att jag berättar på det sättet. Som att det inte är mitt fel. Utan skam och skuld. För den är inte min. Den där skammen jag burit på hela livet och att jag har fattat det på riktigt i hjärtat är så fint. Och jag inser att det är så för att jag kan berätta på det sättet,  jag har verkligen förståt i hjärtat. Kärlek.

Nu klappar jag lite på mig själv. Bokstavligt alltså. Det är fint och viktigt att jag gör det. Re-parenting som man pratar om i ACA.

Jag är så stolt över mig själv som gör det här för mig själv. Som ger mig själv så mycket kärlek som det det innebär att jag står upp för mig själv. Säger att det är ok att känna som jag gör. Att det är ok att vara jag. Vad som än händer är det ok. Slår inte på mig själv när jag gör fel. Jag gör så gott jag kan. Det enda jag kan göra är att ta ansvar för det som är mitt och ta hand om mig själv. Kärlek.

Tack!

Urladdning

Jävla helvetes jävla skit pappa! Hur fan kan han va så jävla dum i huvudet och så förbannat sjuk. Fan vad jag hatar den där jävla sjukdomen! Aaaahhhggg!

Jag är 14 år igen. Pappa är full. Jag har bråkat med honom och allt känns hopplöst. Hopplöst, och så förbannat jävla orättvist. Jag hatar honom för att han gör så här mot mig. För att han förstör. Förstör för mig. Förstör för sig själv. För att jag måste behöva vara med om det här. Livet är skit. Världen är ond. Fy fan!


Det är ok. Du är ok. Du är inte ensam. Du är värdefull och vacker. Jag älskar dig. Jag kommer ta hand om dig. Jag är med dig. Alltid.

Jävla pappa

Idag har pappa ringt. Kl 11.00. Lördag. Jättefull och så där ledsen och destruktiv som han är. Jag hörde det inte utan han pratade in en meddelande. Jävla idiot! Det var längesen han ringde mig full. Och efter mötet vi hade för ett par veckor sedan när vi pratade om det så berättade jag hur ont det gör att höra honom full. Han lovade också att jag kunde ringa utan att behöva vara orolig för att han skulle vara full.  Han sa att han måste sluta för att han inte har råd att dricka längre, för han får ju så dålig pension, bal bla bla. Han var väldigt tydlig med att hyra och andra kostnader går före spriten. Det här var ett väldigt tydligt bevis på hur sjuk han är. Och om det är som han säger och han inte har råd med båda är det ju förbannat sorgligt om han fortsätter på den här vägen.
Känner mig ändå ganska lugn just nu, men det kanske är för att jag är på ett ställe där jag stänger av en del. Jag och min pojkvän är och hälsar på en kompis till honom och det är ganska soft men inte riktigt läge. Eller jag har svårt att känna in det när jag är på sådana har platser.
Ska ta in det imorn.

Examensfirande

I söndags pratade jag med mamma och kom in på att jag ska till en vän på examensfest nästa helg. Hon undrade lite om det var nu man hade det även på min utbildning, men det är ju i vår så jag sa det men. Sen tyckte jag det var så skönt för hon lät inte sin oro och osäkerhet komma emellan utan sa bara att då måste vi ju fixa i ordning nånting. Jag blev väldigt glad för det är ju precis såna saker som har känts jobbiga förut, att hon har fått det att låta som att det är så jobbigt och att hon ju inte vet hur man gör och hur det ska vara och därför inte vill göra så mycket för att hon är rädd för att det ska bli fel. Nu var hon bara rakt på och sa i och för sig att hon inte riktigt vet hur man gör men inte på ett negativt sätt. hon tog ansvar för det kan man nog säga, istället för att låta ansvaret gå över på mig som då skulle känna att jag skulle ta ansvar för henne och säga att det inte behöver vara något speciellt eller nåt.
Det är väl ringar på vattnet det här. Att jag börjat göra och resonera annorlunda och det påverkar dem runt omkring.
Tack

Sentimental

Idag har jag varit på min fina grupp på Eleonora. Det blev lite sentimentalt för jag insåg lite mer på riktigt att jag inte har så mycket tid kvar där. Dels har jag bara pengar till ett enskilt samtal till och dessutom är jag inte kvar i samma stad i vår så kommer inte kunna gå på grupperna heller. Det blev lite jobbigt för det har varit en väldig trygghet att ha kontakten där och det har gett så otroligt mycket. Dessutom är jag inte riktigt i balans och det rör sig mycket känslor i kroppen som jag inte riktigt har koll på. Dels är det pappa och vad som hände när vi sågs och hur jag känner för att han inte verkar vilja göra något åt det. Och dels är det de tankar som kom upp i helgen om att jag kanske är på fel ställe mot vad jag egentligen ska vara. Dessutom tog en av de andra upp en situation som påminde mig om ett minne där min pappa inte varit en bra pappa. Det är den syskonträff som jag tror jag skrivit om nån gång tidigare. Jag hjälper pappa att fixa och ställer som krav att han ska vara nykter men när jag kommer är han inte det och hela tiden jag är där är jag helt fixerad vid honom och vad han gör. Han skrattar för högt, pratar om fel saker eller skämmer ut mig på andra sätt. Bara att höra honom prata med den där rösten. Sitta på det där sättet som han gör när han är full, lite ihopsjunken liksom. och så den obefintliga förståelsen för mig och hur jag känner i den situationen. Fy fan! Det sitter så jäkla djupt. Görs så himla ont i hjärtat. Sorg. Övergivenhet. Hopplöshet. jag vill att han ska förstå hur jävla illa han har gjort mig. hur mycket mitt liv påverkas av hans sjukdom. Men det finns ingen utväg i det. För om han skulle förstå det så skulle det vara för mycket. Suck. Tar jag ansvar för honom igen. Bär den börda som egentligen är hans. Eller är jag bara ansvarstagande för vad som är mitt och undviker bitterhet. Jag vet inte...
Andas.

Jag ringde i alla fall min sponsor förut och det kändes jättebra. Fick stöd och energi den här gången och inte irritation som jag fått nån annan gång på sistone. Skönt! Bra att jag använder henne och att det kändes bra så jag fortsätter göra det.
Tack

Mening med det onda

Idag på ACA-mötet närvarade en tjej som inte varit med så länge och hon delade om saker som jag känner igen väldigt mycket och hon hade gjort som jag gjorde i början och läst väldigt mycket. Så som det lätt blir när man kör allt eller inget, alldeles för mycket. Vi pratade en del efteråt och jag kände verkligen hur jag har växt. Jag var lugn och kunde säga fina saker. Liknande saker som min sponsor sa till mig.
Jag gav henne en kram och känner att det finns en tacksamhet för att jag kan få finnas för någon annan som behöver stöd. Någon som delar mina erfarenheter och behöver någon att prata med. Så att jag kan känna att det finns någon mening med det som hänt. Sä vet jag ju att det är på andra sätt också egentligen, för att jag delar och går på möten och gör service och det hjälper andra. Vi hjälper varandra och lika mycket som jag får ger jag också till andra genom att gå dit och dela mina tankar och erfarenheter. Det är fint tycker jag. Det finns ett större sammanhang och jag får vara med där. Jag bidrar där.

Tack!

Deg i huvudet

Efter känslostormen och alla tankar igår har jag varit väldigt seg i huvudet idag trots att jag sovit länge. Tror framför allt att det är tankarna på mitt yrkesval och om jag verkligen är på rätt plats som gör att det snurrar. när jag filosoferade inatt kändes det som en lättnad på nåt sätt men idag när verkligheten var mer nära var det inte lika lugnt i båten. Mina funderingar kring vad som är viktigt i livet och vad jag egentligen vill gör att det är väldigt svårt att motivera sig. På nåt sätt finns en liten röst därinne som viskar att det finns nåt större. Nåt viktigare. Men det är läskigt att tänka så för då måste jag agera, förr eller senare. Men jag behöver inte vara impulsiv och måla upp massa scenarier nu, jag kan bara notera det och sedan vara öppen för sådan möjligheter och lyssna in vad som kommer inifrån.

Tack för att jag har fått ett annat lugn i mig och inte får panik på samma sätt när det kommer upp saker som förvirrar.

Konstnär?

Nu har jag läst ännu lite mer om den här personlighetstypen som jag fick mest utslag på. Det är en person som uppskattar det vackra och naturen, vilket passar för mig. Tydligen är konstnärer ofta den här kombinationen. Jag tänker att jag ju alltid tyckt om att skriva och yogan är ju väldigt andlig och som ett konstverk egentligen. De här beskrivningarna i kombination med det jag skrev förut om att det kan ta mycket energi att vara i en roll eller ett sammanhang som inte är den man föredrar gör att jag funderar på vad jag borde göra egentligen. Det stod också att man ofta trivs med en lägre takt och därför inte passa naturligt i stora företag och mycket tempo. Det är ju sant att jag blir stressad. jag tycker om att gå sakta, äta sakta och allmänt ta det lugnt. När andra älgar på och stressar och pratar mycket tycker jag det är jobbigt i längden, framför allt när jag är trött eller ur fas. Det här var oerhört intressant och ger energi åt de tankar jag har på att jag skulle tycka det vore väldigt nice att öppna en yogastudio eller nåt liknande. Väldigt spännande.
Jag kopplar det här också till ACA:s principer om att inte kämpa emot för att uppnå de mål man tror att man vill ha utan ge efter och låta det som man är menad att göra hända istället. Att jag, i så falla, är så driven och fokuserad på alla mål som alla andra har och att jag kanske egentligen ska lyssna inåt och känna efter vad jag egentligen mår bra av och vad som är viktigt för mig.
Det är läskigt att tänka så för om det är så behöver jag göra en förändring. Men jag behöver inte göra något förhastat, bara känna in att det faktiskt finns saker som pekar på att jag personlighetsmässigt passar bättre någon annanstans. Det är lite som min sponsor säger ibland, att vissa saker behöver jag faktiskt inte träna på, jag kan vara snäll mot mig själv och göra andra val istället. I mitt fall kanske jag inte ska träna på att kunna hantera mycket folk och högt tempo, jag kanske ska göra något annat istället.

Personlighetstyp

I helgen har jag varit hos en potentiell arbetsgivare och i ett program jag är antagen till. Det var sista tillfället jag var där och vi fick göra Myers-Brigs preferenstest för att identifiera vilken av de 16 typerna man bäst passade in på. De 16 typerna representeras av 4 par av ytterligheter ställs mot varandra och beskriver var vi riktar vår uppmärksamhet, hur vi tar in information, hur vi fattar beslut och hur man förhåller sig till omvärlden. Det är ett av världens mest använda test och baseras på Jung och Freud, så det känns rätt pålitligt.
Jag tyckte det var väldigt svårt att kategorisera mig själv och det kändes som jag valde olika svar på liknande frågor. När jag fick mitt resultat hade jag nästan inget utslag alls på någon av de 4 paren utan hamnade nära mitten på alla. Den som ändå var starkast (9 av 79 i tydlighet) var att jag lägger stor vikt på värderingar och känslor när jag fattar beslut istället för att ge mest fokus åt logiska resonemang. Efter denna kom att jag är introvert och säker energi inifrån och kan vara svår att lära känna, den hade en tydlighet på 7 av 70. De övriga två parametrarna var så små att de förmodligen inte räknas tror jag. Det var ingen av de andra som hade så svaga utslag, vad jag vet. Den sammanfattande beskrivningen på min kombination, ISFP, var:
ISFP-personer är ömsinta, omtänksamma och medkännande gentemot människor i behov av hjälp, och har ett öppet och flexibelt förhållningssätt. De tycker om att arbeta i harmoni med andra, men ofta med sina egna, individuella arbetsuppgifter. kännetecknande ord: Anpassningsbara. Känsliga. Samarbetsvilliga. Blygsamma. Lojala. Spontana. Förstående. Observanta. Tillitsfulla. Harmoniska. Omtänksamma. Vänliga. 

Hej medberoende! Suck.
Jag tolkar det här utfallet som att jag nog har varit betydligt mer medberoende, eftersom jag fick så lågt utslag. Jag kan också tänka att om jag gjort detta test för ett par år sedan skulle det sett väldigt annorlunda ut, och om jag gör det om ett par år igen tror jag det kommer ha förändrats.
när jag googlade runt lite på medberoende och olika MBTI-kombinationer hittade jag dock att den jag har inte verkar vara vanligast för medberoende utan att till exempel INFx är väldigt vanligt. när jag tänker så blir jag lite gladare för då kanske jag har förflyttat mig från ett "värre" fall förut.


Jag tyckte överlag det var rätt jobbigt med det här resultatet när vi pratade lite mer om det för min konflikträdsla och känslighet blev tydlig, och jag pratade om det inför de andra. Blev väldigt medveten om att jag är väldigt annorlunda mot många av dem. Blev lite irriterad också för många pratade som att den här typen är något man föds med, men det tror jag inte ett skit på. Till stor del är jag introvert för att jag är osäker och rädslan för att bli avvisad gör att jag har svårt att öppna mig. Men det finns också en bra sida i det introverta för jag kan se att när jag låter mig själv vara det och tar egentid så söker jag inte lika mycket bekräftelse vilket ofta är det jag gör när jag är extrovert i sociala sammanhang. Vad gäller mitt sätt att låta känslorna vara viktiga i beslutssituationer är kanske inte så bra, det är min vilja att vara till lags och konflikträdsla som kommer fram där. Men att värderingar är viktigt för mig det är jag stolt över. Det stod lite kring hur man reagerar på stress och att jag kan bli så konflikträdd att jag inte låtsas om eller undviker konflikter. det stämmer väldigt tydligt på mig, inte så mycket i skolan och profesionellt, men privat och så fort det rör mig själv. Jag liksom fryser och vet inte vad jag tycker eller tänker i vissa fall och känner mig dålig för att jag inte vet.
Det stod även kommentarer om att jag kan vara för tillitsfull utan att ifrågasätta. Att jag kan vara ovillig att kritisera. att ett alltför ensidigt fokus på en situation gör att jag inte ser hela bilden. Och att jag kan vara överdrivet självkritisk och lättsårad. Väldigt träffade. men också tydligt att jag går åt rätt håll tydligt jämfört med för några år sedan. Väldigt stor skillnad. Shit, om jag hade fått de här resultaten (eller mer tydliga) för 3 år sedan, det hade varit väldigt jobbigt.

Vår kontakt pratade också om att det såklart är så att man har alla sidor och att dessa kommer fram i olika situationer. Att vi ofta kan vara i en annan roll än den som är vår preferens, men att det ofta tar mycket energi. Här tänker jag på mig i skolmiljön där jag ofta har varit tröttare än mina vänner och ser mer pessimistiskt på uppgifter och stressar upp mig. Men här har jag också ändrats mycket. men jag förstår nu varför det tar mycket energi. Och undra vad jag egentligen ska göra för att vara i mitt rätta element?

Det här testet väckte överlag mycket frågor och tankar och även mycket sorg och känslor av utanförskap. Det var en väldigt stark påminnelse om vad jag behöver forsätta jobba. Jag blev också väldigt observant på hur jag var i gruppen och att den introverta sidan fick vara med. Känner mig stolt att jag inte blev så nervös som jag hade blivit förut för att prata om mina resultat och mina tankar. Även bland de andra kunde jag på ett ganska bra sätt stå upp för den jag är. Jag är stolt över min känslighet och att jag behöver egentid och inte släpper in folk direkt.
Det är ok. Allt är ok.
Ska komma ihåg att ta det här testet igen om ett par år.

Mamma skvallrar

Pratade med mamma nyss om hur mötet med pappa gick igår. Efter ett tag frågade hon om han var nykter. Ja, det är klart att han var nykter. Fattade inte vad hon menade. Sen berättar hon att hon ju ser parkeringen utanför systembolaget från sitt fönster och sitter väl och kollar ut där på dagarna. Och så hade hon sett pappa häromdagen. Suck. Vad vill hon? Jag blir irriterad för även om jag försår att pappa dricker så vill jag inte veta. Inte om han var där i torsdags eller i fredags eller någon annan dag. Vart vill hon komma med att berätta det där? Hon sa att hon tycker det är så sorgligt. Och ja, det är det. Men jag blir bara så arg för att även om jag nog fattade att pappa inte åkte direkt hem och bestämde sig för att sluta och söka hjälp, så förstår jag inte varför hon måste förstöra det hopp som kom upp under mötet. Det är hennes katastroftänk och att det såklart kommer gå åt helvete som hon lägger på mig. Som att skvallra på honom inför mig. Nästan som för att få fördelar, förmodligen i den där kampen om vem av dem jag ska välja, som det alltid har varit.

Kanske blir jag ledsen också för att, om han nu var där igår efter mötet, så kan det inte ha tagit så hårt. Det är den lilla tjejen som blir bortvald för att hennes pappa väljer alkoholen. Men det är hans val. han som väljer bort att vara en del i mitt liv i så fall. Han har alla möjligheter att få hjälp och allt att vinna på att göra det. Men han måste göra det själv och jag kan inte göra det åt honom.

Vad hände där egentligen?

Oj, oj, jag vet inte riktigt hur jag ska börja. Mötet gick bra. Så bra som jag nog skulle kunna föreställa mig egentligen. Pappa pratade ganska öppet om alkoholproblemen och att han försökt sluta flera gånger tidigare, men inte vara nykter i mer än 3 veckor i sträck. Han sa också att han var fullt medveten om att det var hans fel och hans problem och att han därför måste klara av det själv. I början var han väldigt tydlig med att han inte var intresserad av någon hjälp. Han tog också upp att han typ måste sluta nu för att han inte har råd med sin låga pension. Och så ville han gärna klaga på hur dålig pensionen är och sånt. Offerkoftan. Han sa tydligt att hyra, räkningar och mat kommer före spriten och att det är därför han måste sluta nu. Fast han egentligen tänkt på det länge. Jag blir ledsen att han ser ekonomin som den stora anledningen till att sluta men så länge han nu lyckas spelar det ju ingen större roll.
Min terapeut är så bra för hon vinklar så bra och ställer rätt frågor för att så rätt frön i huvudet. Hon pratade mycket om att alkoholproblem ju är en sjukdom och att han väl inte tycker det är konstigt att man behöver hjälp med det. Skulle ju aldrig tänka likadant med diabetes till exempel. Men på nåt sätt så ser han det som sitt fel och visst är det bara han som måste ta initiativet men att han därför måste klara det själv är inte samma sak. Men det finns så mycket skam i alkoholism, att man är en dålig människa som förtjänar att må dåligt. Det verkade ändå som att han mjuknade när det gällde att söka hjälp under samtalets gång och hon tryckte mycket på att fråga om han tycker att han är värd att få hjälp och att må bra. För det är ju det som det ofta handlar om, att man straffar sig själv genom att inte söka hjälp för att man tycker att man är dålig som har problem och inte förtjänar att må bra och få hjälp.
Jag tryckte också på att jag tycker det skulle vara så himla fint om vi kunde ha en relation som fungerade och att han ska kunna vara en del av mitt liv. Tog även upp att jag ju kommer ha familj om ett tag och att jag då skulle tycka det vore väldigt fint om mina barn kunde få lära känna sin morfar på ett bra sätt.
Han sa att han hade varit livrädd för att komma dit men gjort det ändå för min skull. Det är fint. Märkte också på honom att han nog slog på försvaret för han var precis som vanlig och pratade om vädret och var glad och pratig innan vi kom dit. jag var mer sammanbiten, delvis för att markera mot honom att det här var stort. Kanske lite onödigt, men men.

Nu tackar jag för den här möjligheten att gå framåt och för att jag tog det här initiativet och för att han öppnade upp så mycket som han gjorde. Det finns hopp för oss :)

förberedelser

Känner mig nästan tom. Men på ett bra sätt tror jag. Pappa kommer inom en halvtimme och jag är ganska lugn faktiskt. Har varit orolig hela förmiddagen men nu lugnade det sig. Tror det var nåt min pojkvän sa när han gick nyss, att det är nåt som måste göras. Det är väl inte riktigt sant, men det här är mitt val och jag gör det för min skull. Det är jobbigt men jag hade kunnat ta en annan väg. En mindre modig väg. men nu sätter jag mig själv först och jag vågar be honom att följa med för att jag behöver det och för att det är nödvändigt för att vi ska kunna ha någon typ av relation.
känner mig beslutsam och lugn på ett märkligt sätt. Konstigt. Känner att det kommer bli bra på nåt sätt. oavsett vad han gör eller hur han reagerar på det här så har jag en trygghet i mig själv och litar på att livet kommer gå bra ändå.
Tack för den här känslan.

Mardröm

Inatt kom det en ny typ av mardröm. Det var inte oväntat eftersom jag har mötet med pappa idag och skulle nog snarare varit konstigt om jag inte drömt något sånt. Det är för att jag går emot mina rädslor och gör annorlunda, rädslorna ger sig då uttryck genom mardrömmar och försöker påverka mig till att gå tillbaka och göra som vanligt.
Nattens dröm började med att jag hade åkt hem till pappa för att träffa honom för första gången på länge. Han kommer i bilen och stannar till och hälsar, men har bråttom iväg och jag blir förbryllad. Han åker och ganska snart efter kommer en polisbil, sen en till och srn massa fler och helikoptrar och allt. Nån frågar om jag sett en bil som pappas och jag bara pekar åt hållet han åkte. Jag har nu panik. Pappa har gjort något dumt. Jag ser på mobilen om nån massaker. Nån har gått lös med ett gevär och hag kan typ inte andas. Pappa har gett upp. Han har gett efter för demonerna på riktigt och allt är för sent. Jag känner skuld för att om jag hört av mig tidigare hade detta förmodligen inte hänt. I drömmen fylls jag med den här skulden. Och en känsla av att jag visste det. Jag visste att nåt riktigt dåligt skulle hända om jag ibte tog hand om pappa. Suck. Sorg och ilska över att skräcken och rädslan och ansvaret sitter så djupt. 

Motiv

Eftersom det är en jobbig sak imorn hade jag tänkt att det skulle vara trevligt om min pojkvän var här ikväll. Bara fanns här och så skulle vi kunna göra nåt så att jag inte tänker på det så mycket. Men så visade det sig att han skulle på fest ikväll. Och då blev det snurrigt i huvudet på mig. Då kände jag mig övergiven, trots att jag inte ens vet om jag vill att han ska vara här. jag kanske istället ska vara själv och hitta mitt eget lugn. Men det skulle vara skönt att inte vara ensam. och på ett sätt känns det så himla fel att han är ute och har roligt när jag sitter här och är orolig för hur det ska bli imorn. Är det min bitterhet som kommer fram kanske och att om jag inte mår bra så ska inte han heller göra det? Eller är det min vilja att han ska ta hand om mig som kommer in, att han ska komma hit och klappa på mig och säga att det kommer gå bra? Alltså det som jag egentligen ska göra för mig själv. Eller vill jag utnyttja att det är synd om mig för att manipulera honom till att vara här istället för att festa? Att visst skulle det vara trevligt med sällskap och nu har jag ju typ ett trumfkort att spela...
Fan jag vet inte... Men det är ändå inte helt nödvändigt att han kommer hit. Jag känner att det skulle vara ok att kolla på en film och somna i soffan. Men jag vet inte, det känns som vi glider ifrån varandra. Att vi inte delar det här. Egentligen kanske jag bara vill att han ska visa att om jag hade velat så hade han varit här.
han sa ju att imorn så hade han inte så mycket i skolan så då kunde han komma hit om jag ville. Men jag vet inte... För att hantera det här kommer jag att stänga ute honom. Han vet inte hur jobbigt det är för mig och jag kommer nog inte vilja ha honom här imorn, utan det är nu egentligen för nu behöver jag distraheras. Imorn har jag säkert massa intryck och känslor som jag tror jag kommer vilja vara själv med för att få bearbeta.

Men nu är det ju kanske nästan för sent att höra av sig också, då ger jag väl honom bara skuldkänslor...

Uppladdning

Imorn ska jag ha mötet med min terapeut och pappa. Jag har verkligen ingen aning om hur det kommer gå. Men det känns i hela kroppen att det är något stort på gång. Försöker att inte tänka på det för jag vet inte om det hjälper. Det är min oro som kommer upp och rädslan för att han ska göra som han har gjort så många gånger förut. Antingen att han ska bli offer och martyr och tycka att jag är orättvis och egoistisk. Eller att han ska bli arg, riktigt arg. Mest av allt är jag rädd att jag ska få bevisat att det inte fungerar att umgås. Att han inte är beredd att förstå och prata om det vi behöver prata om för att det ska fungera. Och att jag ska vara tvungen att välja bort honom för att han är för sjuk. Att tänka på det gör så fruktansvärt ont. men det är ju inte jag som väljer bort honom egentligen, det är han som väljer alkoholen istället för mig. Och om han säger elaka saker imorn så är det sjukdomen som talar. Han har ju druckit länge så sjukdomen är ju långt gången. Och frågan är om jag klarar/mår bra av att umgås på det sätt som går om han inte gör någon förändring. Jag vet inte.
Men jag måste komma ihåg att jag klarar mig. De stora delarna i mitt liv påverkas inte av om han är en del av det eller inte. Jag är inte 10 år längre, jag är 27 och om min pappa inte tar ansvar för sitt liv och om han påverkar mig på ett dåligt sätt så är det inte mitt ansvar att ta hand om honom. att finnas för honom. För att han ska ha något att leva för. Då får jag ta avstånd. Sätta mig själv först. jag är viktigast i mitt liv.

Hantera kritik

Jag berättade för min sponsor om hur jag i helgen försökt komma runt mitt sätt att vara nedvärderande och behandla mamma och hennes  man utan respekt. Hon tog då upp att hon sett sådant beteende i mig och jag är stolt över hur jag hanterade det. Jag sa bara att jag vet att jag har det och inte vill ha det. Och så sa jag att jag vill att hon ger mig feedback på om hon ser att jag gör det. Den gången hon sett det tog hon inte upp det för hon tyckte inte den situationen var lämplig. Jag behöver hjälp att se när jag gör fel. För att kunna ändra mig och för att kunna gottgöra om jag behöver eller bara bli påmind om att jag behöver jobba med det. 

Tidigare har jag bett en av mina vänner att göra samma sak. Säga till mig om jag beter mig på ett sätt som hon upplever som taskigt, elakt, manipulerande eller något annat. 

Jag behöver ju inse det själv först och främst, men av de runt mig kan jag få hjälp om de när de tycker det är lämpligt tar upp saker med mig. Gärna på ett konstruktivt och moget sätt, men omogen och destruktiv feedback kan också ge mig information om mina brister och hur de kommer fram.

Det jag skriver ovan låter väldigt pretantiöst och som något taget ur en bok, men jag känner så. Och det är jag glad och stolt över. Jag ser mina brister. jag förstår dem. Jag accepterar att de har varit med mig längre och fyllt en funktion. Men nu försöker jag ändra på det. Försöker frigöra mig från dem. Visa att jag inte behöver dem. Stolt! :)

 

Steg tillbaka eller kanske framåt

Ringde min sponsor idag för att berätta om att jag igår gjorde mitt steg 7. Blev lite besviken av hennes reaktion, för jag ville ha bekräftelse och att hon skulle dela min glädje. Men hon pratade istället om att jag borde göra frågorna som finns i den svenska versionen av stegarbetsboken. Det är lite annorlunda upplägg på den engelska som jag använder och den svenska tydligen. Och en del av mig blir sur för att hon är anti den engelska versionen och inte kan ta in hur den är upplagd utan är inrutad i den svenska varianten. Samtidigt är det säkert bara bra att gå ett varv till i de frågor som presenteras i den svenska varianten, allt sånt tror jag är givande. Det ska handla mycket om rädslor och det har jag ju mycket i mig så det är säkert bra att göra det. Men jag blir lite ledsen av hennes reaktion och vill skylla på att hon inte accepterar att jag gör det mitt mitt sätt. Känner mig lite som en tonåring som försöker bevisa för mamma att hon är vuxen och kan ta egna beslut. Och när jag berättar något jag gjort så fick jag mest bara en klapp på huvudet och uppmaning att göra lite till. Kommer säkert vara tacksam för det sen och kanske nyttigt att träna på att det är ok att inte få bekräftelsen. För i grunden har det här nog med mina förväntningar att göra, jag förväntade mig att hon skulle bekräfta mig och uppmuntra mig. Men när jag istället fick en uppmaning att gå tillbaka blev jag besviken och även en del av mig blev sur och lite arg. Måste komma ihåg att jag inte blev avvisad eller övergiven utan fick bara råd. Jag måste ända göra det som är rätt för mig. Och inte bara göra som hon säger för att vara till lags gentemot henne. Hon är hon. Jag är jag. Jag ber henne om hjälp och vägledning, men jag är fortfarande jag med mina behov, önskemål och min personlighet.

Bett om frihet och helhet

Har suttit och sammanfattat mina defekter och överlevnadsstrategier. Och jag har bett min högre kraft att avlägsna respektive integrera dem för mig. Det kändes väldigt fint och viktigt. Ödmjukhet är ledordet i steg 7 och jag känner mig lättare nu efteråt. Ibland förvånas jag över att det här programmet verkligen fungerar för delar av mitt förstånd ifrågasätter. Men i det här fallet är det hjärtat som vet bäst och det spelar inte så stor roll om min hjärna inte förstår varför eller hur det fungerar.
Det var inte helt lätt att göra det här, fanns en hel del tvivel och motstånd i mig och det har tagit mig ett tag att bli redo och fullständigt villig att be om det här.
Nu är jag trött.
Tack för den här dagen.

Avlägsna beteenden

I helgen var jag hemma hos mamma och hennes man. Det var skönt för jag kunde sova mycket och mysa med katten där. Var trevligt att träffa mamma också. Men jag blir frustrerad över hur jag beter mig mot henne och hennes man ibland. De har väldigt tydliga drag av medberoende, det finns liksom inga gränser för vem som ansvarar för vilken människa. Det är väldigt inkännande och alla är snälla och säger aldrig ifrån eller pratar om några riktiga känslor. Mamma har de drag som jag själv har av osäkerhet och att inte ta ansvar för sig själv men alla andra och att inte kunna sätta gränser. Och när jag ser de här svagheterna så hugger jag. Jag blir snäsig och otrevlig, som en tonåring. Jag är väldigt medveten om det och förstår att det jag gör är elakt. Det är ju inte så att jag hjälper till på nåt sätt utan jag förvärrar ju bara situationen och gör att hon blir mer osäker. Jag mår väldigt dåligt av det och försökte väldigt mycket flera gånger under helgen att jag skulle försöka vända det och inte ta in det så mycket så jag var tvungen att reagera på det. Men jag klarade det inte och jag blir ledsen i hjärtat för jag ser hur mitt beteende liknar det som andra har gjort mot mig och som gör så ont. Dessutom liknar det sättet som pappa behandlade mamma på nåt sätt. Inte likadant men eftersom hon aldrig säger ifrån eller sätter någon gräns så kan har jag lärt mig att jag kan kliva in när jag vill. Det känns inte bra och jag känner mig verkligen maktlös inför det här beteendet och tyckte det kändes hopplöst för jag kunde ju verkligen inte ändra det fast jag försökte. Men så kom jag på att det här är ju steg 7. Jag har gjort steg 6 i just detta avseende, jag är fullständigt beredd att arbete tillsammans med min högre kraft för att avlägsna det här beteendet. Så då är jag ju också redo för att ödmjukt be om att få det avlägsnat. Så det ska jag göra. Ikväll. Känns häftigt!
Sen förstår jag väl att det inte händer direkt, men jag har tilltro till att jag kan få hjälp av min högre kraft med detta. Och det var så befriande när jag insåg att jag ju faktiskt inte behöver göra detta själv. Att jag kan be om hjälp. Sen är det ju klart att jag måste fortsätta försöka och ta ansvar och träna.

Tack!