Alkohol i mitt liv

Nu när jag mer och mer kommer i kontakt med mina känslor inser jag hur oskönt jag tycker det är när människor blir fulla. Inte sådär lite berusade utan när personligheten förändras. Alkoholen kan göra människor till andra personer. Inser att det är här en av grundrädslorna är med min pojkvän när han festar. Jag är rädd för att han ska bli en annan, att inte en sak han sagt gäller längre, att han beter sig som en annan person. Jag är helt enkelt rädd för att han ska bli som pappa. Att han ska gå in i sjukdomen. Rädd för att bli övergiven för alkoholen. Rädd för att den än en gång ska bli viktigare än mig. Jag vill inte vara med om det. Aldrig. Måste prata med honom om det här. Eller vill jag prata med honom för att kontrollera? Nej, jag måste förklara att jag inte kommer acceptera det. Att jag inte kan ha någon i mitt liv som jag inte kan lita på inte blir för full. Det gör så ont. Även om jag nog aldrig visat det direkt för att jag är för rädd för att ställa de kraven och ha ett bråk, så känner den lilla tjejen sig väldigt otrygg när någon runt mig är full. Speciellt när det är någon som jag vill kunna lita på och känna mig trygg med.

Hjälp mig vara ärlig.
Hjälp mig vara stark för mig själv

Ärlighet

Det finns ytterligare en sak som gnager och väcker obehag i mig. Det gäller mig pojkvän.
Jag vet inte om jag har rätt men jag tror att han inte varit riktigt ärlig mot mig. I em åker han hem och anledningen han sagt till mig är att han behövde plugga och hade någon han skulle göra det tillsammans med just imorgon, sedan kommer han tillbaka hit i morgon kväll. Men det var inte hela sanningen, det är en fest ikväll som han ska gå på med den här föreningen som jag skrivit om någon gång förut. Han är ju inte med där längre men ett par gånger om året är det tradition med aktiviteter och fester. Jag frågade honom igår om det var så att han medvetet inte nämnt det som en bidragande orsak till att han vill åka hem idag eller om det helt enkelt inte var det. Jag fick inte riktigt något svar utan han sa bara att det inte finns nån anledning för honom att inte säga det till mig. Han hade inte tänkt på det. Han fick det också att låta som att de skulle ut dit "en sväng bara", vilket nog är en underdrift.

Jag tror att han kan undvika att nämna den här festen för att han vet att jag tycker det är jobbigt när han festar, speciellt med det här gänget. Jag har förklarat hur det triggar liknande känslor som när pappa var full, han väljer alkoholen före mig. Ibland reagerar jag inte men ibland är det väldigt starkt och jag går igång på alla cylindrar och undrar hur mycket han ska dricka och hur länge han ska vara ute. Jag beter mig som när jag var liten. Som en alkoholisthustru. Det är skrämmande. När jag berättade för honom om det här så erbjöd han sig att inte berätta när han skulle gå ut, för att liksom lindra för mig att inte behöva ha de känslorna. Jag sa att det ju blir jättefel, vi ska kunna vara ärliga mot varandra. Jag behöver träna på att hantera de här känslorna. Rädslan för att bli övergiven. Föreställningar om att han blir en annan person. Att han ska vara otrogen. Att jag ska förlora honom. Pappa blev en annan person när han drack. Då var ingenting heligt och löften kunde brytas hur lätt som helst. Det är det jag är mest rädd för. Att han ska förändras. Bli en annan person. En person som inte längre vill vara med mig. Eller bara en elak person.

Det finns ju två delar i det här som behöver hanteras på nåt sätt. Dels att han inte känner att han kan vara ärlig. Och dels att jag behöver lära mig att hantera de här känslorna som det väcker.
Problemet som blir är ju att när han skruvar ner sanningen lite eller undanhåller och jag inser det så väcker ju det misstankar. Då kommer känslor av besvikelse och att ha blivit lurad. Han säger något för att jag ska vara lugn och sedan gör han något annat. Det känns inte ok.

Hjälp mig se klart på situationen.
Hjälp mig att hantera de här känslorna.
Hjälp mig att agera.

Nya utmaningar

Har precis flyttat in i en ny lägenhet och på måndag börjar jag ett nytt jobb. Jag har slutat studera och ska gå in i arbetslivet. Mycket som är nytt och mycket som jag inte har kontroll över. Så det kanske inte är så konstigt att jag känner mig orolig i kroppen och lite nervös. Vad vill jag egentligen? Kommer det bli bra? Vilka är de andra i gruppen? Vad kommer jag få göra? Det är säkert något som kommer kännas fel.
Suck.

Fram tills nu på slutet har jag känt mig lugn inför det. Sett fram emot de möjligheter jag har och att det kommer bli bra. Men ju närmre det har kommit ju mer har det lilla fröet av oro vuxit. Sedan är det ju lite kaos hemma nu precis när jag har flyttat in. Mycket som behöver fixas och många beslut som ska tas. Vill få allting klart direkt så att det är ordning och mysigt. Men det funkar inte så. Dessutom så vill jag ju ta mig tid till att känna in hur jag vill ha det innan jag bestämmer vad jag ska köpa och fixa. Tränar på att känna att det är ok att det är lite rörigt hemma och inte fixat. Det är mysigt ändå och jag kommer få fint sen. Känna att det är ok att det tar lite tid.

Det var ett bra tag sedan jag skrev någonting här och det är nog för att det har varit väldigt lugnt. Har inte haft behov av att använda mig av skrivandet för att sortera i mina tankar och prata med mig själv. Är nöjd med att jag tog till det nu när jag kände att jag behövde det igen. Har haft lite skuldkänslor, om man nu kan kalla det det, för att jag inte varit så aktiv här på senaste. Konstigt eftersom bloggen endast ska vara till för mig själv. Så det kan jag ju sluta med.

Tack för vägledning och verktyg