Urladdning

Ilska. Frustration. Vrede. 

Har inte haft en sån här urladdning på väldigt länge. Trött. Arg. Förvirrad. 

Kämpar så himla mycket. Och nu släpper det. 

Sätter så mycket press på mig själv. Prestation. Krav. Perfektion. Leverera. Var rolig. Var smart. Var snygg. 

Samma hopplöshet och desperation som i tonåren. Känner att jag inte kan leva upp till de kraven jag upplever att folk har på mig, de kraven som jag vet att det bara är jag som sätter upp. Måste vara perfekt. Annars duger jag inte.

Rätt kläder.

Rätt åsikter.

Rätt mål.

Rätt allt.

Jag fan orkar inte med det!

Men det finns inte. De här kraven finns inte. Det finns inga regler. Det finns inga rätt och fel. Det kan bli bra eller mindre bra. För mig. Vad som är bra för någon annan är kanske inte bra för mig. 

Känslan av att det inte kan bli bra. Att allting alltid kommer gå åt helvete. Jag kommer aldrig må bra. Jag kommer aldrig fungera. Jag är utanför. Jag är konstig. Jag är dålig. Jag är inte värd att älska. Förtjänar inte kärlek och att ha det bra. Hopplöshet. Frustration.

Mitt i de här känslorna finns kärnan till det som skapar problem för mig i livet fortfarande. I de här upplevelserna skapade jag min bild av världen och hur livet är. En hemsk grund för en ung människa att sätta sina värderingar och världsbild. Mina samlade erfarenheter skapar den jag är. För mig har vissa starka och hemska erfarenheter fått väldigt stor påverkan på hur jag ser på livet. Jag vill inte längre. Jag vill vara fri. Jag har känt det några gånger och det är där jag vill vara. Där det finns en mening. Där jag tar hand om mig själv. Där jag är ärlig mot mig själv. Där jag tar ansvar och behandlar mig själv med respekt. Jag är värd det. Jag är värd att må bra. Jag är värd respekt. Jag är värd att älskas. Snälla hjälp mig. 

Sitter i sovrummet. På vårt nya överkast i sängen som vi målat om. I öronen har jag Offspring - Americana. Den lyssnade jag massor på för att få utlopp för mina känslor i tonåren när jag bråkat med pappa eller nåt annat gjorde att desperationen blev för stor. 

Texterna är inte direkt positiva och handlar mycket om fel i samhället med vridna ideal, brustna drömmar och utanförskap egentligen. En känsla av att inte passa in i de normer och krav som finns. 

Have you ever buried your face in your hands
Cause no one around you understands 
Or has the slightest idea what it is that makes you be

Have you ever felt like there was more
Like someone else was keeping score
And what could make you whole was simply out of reach
Well I know

Someday I'll try again and not pretend
This time forever
Someday I'll get it straight but not today
Have you ever

Falling, I'm falling

-----

Är tacksam över att jag hade den här ventilationskanalen när jag var yngre. Och nu också. Att jag ändå fick plats att få ur mig en del av mina fruktansvärda känslor av vanmakt och hopplöshet och aggression. Annars vet jag inte vad som hade hänt. 

Min en gång då jag hade bråkat med pappa när han var full. Jag hade provocerat fram nåt när jag märkte att han var full och jag tror inte ens att jag fick nåt tillbaka mer än hans martyrskap och likgiltighet. jag springer upp på mitt rum och sätter på den här skivan jättehögt och gråter helt okontrollerat. Släpper ut min frustration och ilska. Mamma kommer upp och försöker trösta. Försöker sänka musiken. Men jag höjer igen med fjärrkontrollen. Hon förstår inte varför hon inte kan sänka. Jag vill inte ha hennes tröst. Det är skit. Jag mår skit. Jag ventilerar ut det. Gråter och skriker. 

Trött. Så himla trött nu. Skönt att få ut det. Nu ska jag gå och träna på att kommunicera med min sambo. Hjälp mig med det. 

Tack!