Jag vet inte var jag ska ta vägen. Har så mycket känslor och tankar som bara snurrar. Har rint en programvän och fått dela av mig och det var skönt. Min sponsor jobbar så jag får inte tag i henne.
Min sambo var med mig på ett möte igår. Jag insåg att jag hade byggt upp en bild och förhoppningar om att han skulle känna igen sig och se att han också är ett vuxet barn. Men det gjorde han inte. Han tyckte det kändes fint för att han förstår lite mer vad jag gör, men han känner inte igen sig. Och han känner inte att han behöver gå på den typen av möten. Han är beredd att prata om saker mer och jobba för vårt förhållande på det sättet. Analysera sina beteenden och träna på att prata om sina känslor.
Jag känner mig jätteförvirrad. Jag ser hur mycket jag har varit oärlig genom att inte visa mig själv och säga vad jag tänker och känner. Det gör ju också att man inte får någon djup relation. Som ju är det jag känt att jag saknat. Fan det är ju inte konstigt att jag inte känner att jag känner honom på riktigt om jag inte visar mig på riktigt. Bajs. Suck. Jag älskar inte mig själv tillräckligt för att tro att han skulle stanna om han visste vem jag verkligen var.
Eller så är det bara så "enkelt" att jag inte har rätt känslor för honom. Om jag inte älskar mig själv, hur kan jag då älska någon annan?
Jag vet inte vad som är sant och inte. Det finns så mkt fint i honom och mellan oss. Hur kan allt det inte vara sant?
Programvännen jag delade med nyss påminde mig om de tre A:na; Awearness, Acceptance, Action.
Vi hoppar gärna från Medvetenhet till handling. Det är svårt att vara i känslan och komma till en acceptans av hur det är. Men om det inte finns acceptans innan handling är det lätt att handlingen görs med upprörda känslor och att det inte blir bra.
Nu landar det ändå ett lugn i mig. Oavsett vad som händer så vet jag att jag klarar mig. Jag är precis där jag sa vara. Jag får inte mer än jag klarar av. Jag har det jag behöver.
Jag är fortfarande förvirrad. Behöver verkligen prata med min sponsor. Men på nåt sätt blev jag lugn i det. Det kanske är acceptans och tillit som kommer. Allt kommer att bli bra.
tack
onsdag 30 december 2015
fredag 18 december 2015
Nygammal utmaning
Känner mig tom och som en bomb samtidigt. Har väldigt svårt att vara i mina känslor nu. Jag har tvivel på mitt förhållande igen. Och det känns som att någon har dragit bort ett skynke som varit framför mina ögon när det gäller min sambos familj. Jag ser saker där som jag förut inte kunnat eller velat se. Har tyckt att det har varit så skönt att vara hemma hos dem och verkligen varit glad över den nya familjen jag fått. Är allt det en lögn? Kan det vara det? Eller är det jag som svartmålar verkligheten nu... Jag vet inte. Har försökt ringa min sponsor men fick inget svar. Ska försöka snart igen. När jag bara sitter med mitt eget huvud så skenar tankarna och det slutar med att jag aldrig kommer få barn. Rädslan för att bli ensam och övergiven är så stark. Men jag är ju inte ensam. Jag är med mig själv och min högre kraft. Jag är aldrig ensam.
....
Nu har jag ringt min sponsor 2 gånger och även försökt med två andra vänner utan svar. Det är ju fredag kväll så inte konstigt om folk är upptagna med något.
Så jag sitter och försöker vara i känslan. Tog hjälp av underbara Ane Brun och fick loss en del känslor.
Är supertrött också. Ska sätta på en film nu och släppa taget om de här känslorna ett tag. Vila och be och lita på att det blir som det ska bli. Jag är där jag ska vara. Jag har allt jag behöver. Jag får inte mer än jag klarar av.
Vi klarar det här.
Det är inte farligt.
Jag ska bara fokusera på mig själv och inte försöka tänka ut och analysera och kontrollera.
Jag har bara ansvar för mig själv
Människorna runt mig har ansvar för sig själva och har sin högre kraft.
Mina känslor är inte farliga. Det finns inget farligt längre. Jag är inte barn och riskerar att bli övergiven på riktigt. Den enda som kan överge mig är jag själv. Och när jag låter mig själv känna de här känslorna och pratar om dem så står jag för mig själv.
Jag är väldigt modig som vågar känna in mina känslor och rösterna därinne. Jag är modig som vågat börja prata med min sambo.
Jag har inte svaren. Jag ska bara göra min del och lämna över resten. Jag ska bara fokusera på mig själv.
Jag är värd att må bra. Jag är värd all kärlek i världen. Genom att prata om det här och prata med min sambo visar jag ju också kärlek mot mig själv och honom. Jag visar lilla tjejen i mig att mina känslor är viktiga. Att hon är viktig. Jag visar att hon kan lita på mig. Det är också för att hon börjat lita på mig mer som de här känslorna får komma fram så mycket nu.
Hela det här året har varit så. Lyssna in den där rösten. Känna mina gränser. Det känns som ett lager till av den där jäkla löken. Kanske har de rätt ändå, de som pratar om den.
Åh, jag känner mig ensam nu och vill tycka synd om mig. Men jag ska inte gå igång och knacka på de känslorna. Jag är inte ensam. Jag har många vänner och jag har mig själv som jag tycker mycket om och jag har min högre kraft. Det är inte synd om mig. Jag har utmaningar som jag kommer klara av och det kommer göra att jag växer. Det kanske kommer göra ont, men det kommer vara bra till slut. Och det är oavsett vilket "slut" det blir. Äh, det finns väl inte ens något slut... Iaf, det kommer bli som det ska bli och jag är lika maktlös över det som jag är över mina föräldrar.
Nu ska jag bädda ner mig i soffan och vara snäll mot mig själv som är modig och vågar känna och dela och ringa och skriva.
Tack.
....
Nu har jag ringt min sponsor 2 gånger och även försökt med två andra vänner utan svar. Det är ju fredag kväll så inte konstigt om folk är upptagna med något.
Så jag sitter och försöker vara i känslan. Tog hjälp av underbara Ane Brun och fick loss en del känslor.
Är supertrött också. Ska sätta på en film nu och släppa taget om de här känslorna ett tag. Vila och be och lita på att det blir som det ska bli. Jag är där jag ska vara. Jag har allt jag behöver. Jag får inte mer än jag klarar av.
Vi klarar det här.
Det är inte farligt.
Jag ska bara fokusera på mig själv och inte försöka tänka ut och analysera och kontrollera.
Jag har bara ansvar för mig själv
Människorna runt mig har ansvar för sig själva och har sin högre kraft.
Mina känslor är inte farliga. Det finns inget farligt längre. Jag är inte barn och riskerar att bli övergiven på riktigt. Den enda som kan överge mig är jag själv. Och när jag låter mig själv känna de här känslorna och pratar om dem så står jag för mig själv.
Jag är väldigt modig som vågar känna in mina känslor och rösterna därinne. Jag är modig som vågat börja prata med min sambo.
Jag har inte svaren. Jag ska bara göra min del och lämna över resten. Jag ska bara fokusera på mig själv.
Jag är värd att må bra. Jag är värd all kärlek i världen. Genom att prata om det här och prata med min sambo visar jag ju också kärlek mot mig själv och honom. Jag visar lilla tjejen i mig att mina känslor är viktiga. Att hon är viktig. Jag visar att hon kan lita på mig. Det är också för att hon börjat lita på mig mer som de här känslorna får komma fram så mycket nu.
Hela det här året har varit så. Lyssna in den där rösten. Känna mina gränser. Det känns som ett lager till av den där jäkla löken. Kanske har de rätt ändå, de som pratar om den.
Åh, jag känner mig ensam nu och vill tycka synd om mig. Men jag ska inte gå igång och knacka på de känslorna. Jag är inte ensam. Jag har många vänner och jag har mig själv som jag tycker mycket om och jag har min högre kraft. Det är inte synd om mig. Jag har utmaningar som jag kommer klara av och det kommer göra att jag växer. Det kanske kommer göra ont, men det kommer vara bra till slut. Och det är oavsett vilket "slut" det blir. Äh, det finns väl inte ens något slut... Iaf, det kommer bli som det ska bli och jag är lika maktlös över det som jag är över mina föräldrar.
Nu ska jag bädda ner mig i soffan och vara snäll mot mig själv som är modig och vågar känna och dela och ringa och skriva.
Tack.
måndag 23 november 2015
Hitta min sanning
Efter breakdownen jag hade förra veckan var jag hemma ons-fre från jobbet och tog hand om mig själv. Tänker också mycket på vad jag vill i livet. Vad jag vill göra. Vad jag vill vara i för sammanhang. Vad jag vill skapa. Jag får upp väldigt mycket idéer om yoga och skrivande och djur och något litet café. Det jag har svårt med är att inte bli svart-vit i det. Antingen tänker jag mycket på vad jag skulle vilja skapa eller så går tankarna in i att kritisera och vara realistiskt eller bara att utmana.
Det är verkligen lilla tjejen i mig som har de här drömmarna. Hon vill skapa stort och ha något eget som är nära och meningsfullt. Alla hennes drömmar går kanske inte att förverkliga. Men jag har så svårt att ens låta dem vara bara. När jag gör det dras jag nämligen in i dem, flyger iväg och tänker ut väldigt mycket saker kring det. Det är läskigt för det känns som jag behöver göra förändringar då. Röra mig från trygghet och norm, mot osäkerhet och originalitet.
Känner också skam för att jag inte är nöjd med det bra jag har. Jag har ett bra jobb, trevliga kollegor, är på ett bra företag och har en bra lön. Jag har ansträngt mig och strävat för att vara här. Jag har väldigt många möjligheter att utvecklas.
Är det läskigt för att jag inte vet vem jag är om jag går en annan väg?
Är det läskigt för att jag bryter mot min egen försvarsstrategi att vara det som folk menar är framgångsfullt och allmänt accepterat?
Eller är det bara sunda ifrågasättanden och utmanande frågor av min älskande förälder?
Jag är inte impulsiv. Har aldrig varit. Jag har extremt svårt för att ta beslut och vill helst att någon annan ska ta dem åt mig. Så jag tror inte jag behöver vara rädd för att det är det som är problemet här.
Jag vet också att jag gärna söker lösningar utanför mig själv som ska vara stora och lösa alla problem snabbt.
En sak som också är läskig är att jag blir så osäker på mitt eget omdöme och inte riktigt litar på mig själv. Om jag strävat hit och verkligen tyckt att det jag gör nu är intressant och roligt, kan det bli likadant om jag nu strävar mot något annat istället? Har jag en yttre strävan för att springa från något i mig själv?
Jag ber varje dag om att acceptera där jag är. Att inte försöka kontrollera och att vara kärleksfull mot mig själv och mina drömmar. Jag får drömma. Jag får drömma stort. Jag får vara annorlunda och jag kan vara tacksam mot mitt förnuft och ifrågasättande som ju gör att jag inte springer iväg och gör förhastade saker.
Jag ska ta små steg åt det hållet jag vill röra mig åt. Prova att röra mig åt det hållet och se vad som händer. Är det meningen så kommer jag förmodligen få hjälp utifrån för att uppnå det.
Hjälp mig att vara kärleksfull mot mig själv. Jag är älskad precis som jag är. Jag tycker jag är modig som vågar ifrågasätta mina val och min situation.
Tack
Det är verkligen lilla tjejen i mig som har de här drömmarna. Hon vill skapa stort och ha något eget som är nära och meningsfullt. Alla hennes drömmar går kanske inte att förverkliga. Men jag har så svårt att ens låta dem vara bara. När jag gör det dras jag nämligen in i dem, flyger iväg och tänker ut väldigt mycket saker kring det. Det är läskigt för det känns som jag behöver göra förändringar då. Röra mig från trygghet och norm, mot osäkerhet och originalitet.
Känner också skam för att jag inte är nöjd med det bra jag har. Jag har ett bra jobb, trevliga kollegor, är på ett bra företag och har en bra lön. Jag har ansträngt mig och strävat för att vara här. Jag har väldigt många möjligheter att utvecklas.
Är det läskigt för att jag inte vet vem jag är om jag går en annan väg?
Är det läskigt för att jag bryter mot min egen försvarsstrategi att vara det som folk menar är framgångsfullt och allmänt accepterat?
Eller är det bara sunda ifrågasättanden och utmanande frågor av min älskande förälder?
Jag är inte impulsiv. Har aldrig varit. Jag har extremt svårt för att ta beslut och vill helst att någon annan ska ta dem åt mig. Så jag tror inte jag behöver vara rädd för att det är det som är problemet här.
Jag vet också att jag gärna söker lösningar utanför mig själv som ska vara stora och lösa alla problem snabbt.
En sak som också är läskig är att jag blir så osäker på mitt eget omdöme och inte riktigt litar på mig själv. Om jag strävat hit och verkligen tyckt att det jag gör nu är intressant och roligt, kan det bli likadant om jag nu strävar mot något annat istället? Har jag en yttre strävan för att springa från något i mig själv?
Jag ber varje dag om att acceptera där jag är. Att inte försöka kontrollera och att vara kärleksfull mot mig själv och mina drömmar. Jag får drömma. Jag får drömma stort. Jag får vara annorlunda och jag kan vara tacksam mot mitt förnuft och ifrågasättande som ju gör att jag inte springer iväg och gör förhastade saker.
Jag ska ta små steg åt det hållet jag vill röra mig åt. Prova att röra mig åt det hållet och se vad som händer. Är det meningen så kommer jag förmodligen få hjälp utifrån för att uppnå det.
Hjälp mig att vara kärleksfull mot mig själv. Jag är älskad precis som jag är. Jag tycker jag är modig som vågar ifrågasätta mina val och min situation.
Tack
onsdag 18 november 2015
en ny botten?
Jag hade ett ordentligt breakdown igår. Ringde min sponsor, men hon svarade inte. Fick iaf tag i en kompis som kunde stötta mig till att låta det få komma ut och passera. Kunde be min sambo om det jag behövde och jag fick det. Även om det var svårt och jag låste ner mig mycket.
Jag sov dåligt inatt också och har varit hemma idag. Det är skönt att vila och jag fick sova ut imorse. Samtidigt är jag låg och har svårt att reda ut tankarna. Väntar på att tiden ska gå lite mer så jag kan ringa min sponsor när hon slutat jobba.
Mycket tankar om jobbet som snurrar. Vad det betyder att jag är här igen. Vad folk tänker. Vad det säger om mig. Bilden jag har av mig själv håller på att krackelera tror jag. Det är läskigt.
Jag är maktlös inför det faktum att jag har svårt att hantera min arbetssituation just nu.
Jag kan bara be om hjälp och lämna över.
Ge mig sinnesro att acceptera det.
Mod att förändra det jag kan och be om hjälp.
Ge mig förstånd att inse vad jag ska lämna över och vad jag ska agera på.
Befria mig från rädslan för att bli ifrågasatt
Visa mig vem du vill att jag ska vara istället
Befria mig från rädslan för att inte duga
Visa mig hur du vill att jag ska vara istället.
Jag är modig som vågat säga att jag är hemma imorgon också. Jag skrev det till min chef för ett tag sedan och har inte fått något svar. Jag tolkar det lite som att han inte tycker att jag gör rätt. Men han har själv sagt att min hälsa är det absolut viktigaste. Jag vet också att det inte betyder något att han inte har svarat, han kanske bara var upptagen när han såg det och har glömt det sen.
Lilla jag är rädd för att han ska säga att så får jag inte göra. Men det får jag. Jag har rätt att sätta mina behov främst. Jag är modig som gör det. Som vågar erkänna min sårbarhet. Säga att jag inte vet. Att jag är förvirrad. Att jag är trött.
Jag är där jag ska vara. Allt är väl, allt är som det ska. Jag får det jag behöver och jag får inte mer än jag klarar av.
Tack
Jag sov dåligt inatt också och har varit hemma idag. Det är skönt att vila och jag fick sova ut imorse. Samtidigt är jag låg och har svårt att reda ut tankarna. Väntar på att tiden ska gå lite mer så jag kan ringa min sponsor när hon slutat jobba.
Mycket tankar om jobbet som snurrar. Vad det betyder att jag är här igen. Vad folk tänker. Vad det säger om mig. Bilden jag har av mig själv håller på att krackelera tror jag. Det är läskigt.
Jag är maktlös inför det faktum att jag har svårt att hantera min arbetssituation just nu.
Jag kan bara be om hjälp och lämna över.
Ge mig sinnesro att acceptera det.
Mod att förändra det jag kan och be om hjälp.
Ge mig förstånd att inse vad jag ska lämna över och vad jag ska agera på.
Befria mig från rädslan för att bli ifrågasatt
Visa mig vem du vill att jag ska vara istället
Befria mig från rädslan för att inte duga
Visa mig hur du vill att jag ska vara istället.
Jag är modig som vågat säga att jag är hemma imorgon också. Jag skrev det till min chef för ett tag sedan och har inte fått något svar. Jag tolkar det lite som att han inte tycker att jag gör rätt. Men han har själv sagt att min hälsa är det absolut viktigaste. Jag vet också att det inte betyder något att han inte har svarat, han kanske bara var upptagen när han såg det och har glömt det sen.
Lilla jag är rädd för att han ska säga att så får jag inte göra. Men det får jag. Jag har rätt att sätta mina behov främst. Jag är modig som gör det. Som vågar erkänna min sårbarhet. Säga att jag inte vet. Att jag är förvirrad. Att jag är trött.
Jag är där jag ska vara. Allt är väl, allt är som det ska. Jag får det jag behöver och jag får inte mer än jag klarar av.
Tack
tisdag 17 november 2015
Låg och destruktiv
Både idag och igår har jag sovit dåligt och är trött. Jag är också inne i en destruktiv spiral i huvudet och tror jag gör val som inte är så bra. Jag slår också på mig själv för att jag gör de här valen. Min katastrof sida har liksom bestämt en sanning och jag har inget att satta emot den just nu. Den här sanningen har grundmeningen:
Det är ingen idé
Jag är dålig. Jag är inte värd att må bättre.
Det kommer att skita sig och allt jag ljuger för mig själv kommer att explodera. Eller så kommer jag leva ett dåligt liv och ångra mig.
Men även när jag är trött kan jag välja att använda något av mina verktyg. Jag gör det ju faktiskt just nu och skriver. Jag kan också ringa någon. Är så himla trött och det är ju faktiskt inte rättvist att jag då också ska lyckas tänka ut en massa smarta grejer. Min hjärna är så bra på att tänka ut i förväg tror den, men det är ju så ofta som den har fel. Det kan också vara så att jag är trött för att jag har järnbrist. Har mens nu och det skulle inte vara så konstigt faktiskt.
Fan, jag är i HALT ju (too hungry, too argry, too lonely, too tired). Det är en signal om att jag behöver göra något. Jag skriver ju, det är bra. Jag skulle också behöva prata med nån tror jag. Jag känner motstånd inför att ringa min sponsor. Hon var här på besök i helgen och det kändes som att det skapades en spricka mellan oss. Nån blandning av att jag ser att vi är väldigt olika och att hon triggar saker jag inte vill se.
Det känns liksom inte som om hon förstår. Jag håller fortfarande inne saker. Vågar inte släppa in och öppna upp på riktigt. Har inte riktigt tillit. Och det kanske är därför jag är här nu. Konsekvensen och det jag behöver för att bli påmind om att min historia inte är unik för lösningen. Att jag kan bli förstådd och att det kommer bli bra för mig.
Vad fint det är att göra det här med mig själv nu. Jag håller på att bli en bra förälder. När jag ger mig själv möjligheten att vara det så gör jag det ofta väldigt bra. När jag skriver kommer jag i kontakt med den där fina och kloka sidan av mig själv. Den som säger det jag behöver höra.
Jag är modig, underbar och värdefull. Värd att älskas precis som jag är.
Tack
måndag 9 november 2015
Obehaglig Invit
Jag är på resa med jobbet tillsammans med två äldre män. Båda runt 50 och den ena närmare 60. Det har varit hur trevligt som helst, massa skratt och jag har tänkt på hur avslappnad jag känt mig och hur roligt det varit. Och så nu på kvällen insåg jag att jag behövde ändra tiden för imorgon och gick då och knackade på. Och den ena mannen var då bara klädd i kalsonger. Väldigt obehindrat stod han och pratade då när jag sa att vi måste gå upp lite tidigare. Och så när jag ska gå typ så frågar han om han får bjuda på nåt. Jag blev helt chockad och bara skrattade åt det och sa gonatt. Nu efteråt är jag arg. Väldigt arg. Min hjärna försökte förklara och utmana om jag misstolkade eller överreagerar. Men nej. Det var helt oacceptabelt. Ja helt hemskt. Jag såg på honom som en snäll och rolig farbror som skulle kunna vara min pappa. Inte en enda tillstymmelse till attraktion. Bara äckligt känns det nu. Jag känner mig äcklig. Vilket är väldigt konstigt. Det är ju han som är äcklig. Så himla konstigt, jag får inte alls ihop hans personlighet med det där.
Jag ska säga det till honom imorn. Jag måste det. Lilla jag känner sig väldigt otrygg. Jag måste markera mina gränser. Det där var definitivt inte ok.
Jag får inte mer än jag klarar av. Jag är där jag ska vara. Jag får vad jag behöver.
Hjälp mig att stå upp för mig själv imorn
Jag får stå upp för mig själv. Får vara obekväm. Får ställa krav.
Men åh jag ser så tydligt det dysfunktionella mönstret som vill stängs dörren om det. Inte låtsas som att det hände eller som att det inte var så det var. Men fan heller. Det var så. Jag tycker det var väldigt obekvämt. Och det är inte ok.
Hjälp mig. Jag är värd att må bra. Mina känslor och behov är viktiga.
Tack
lördag 7 november 2015
Tillbakablick
Satt och läste lite gamla anteckningar. Jag har alltid skrivit mycket och innan jag började använda den här bloggen har jag fyllt många kollegieblock. Det jag hittade idag var från perioden när jag kommit hem från min utlandstermin och börjat gå på möten på riktigt och 1 år framåt ungefär. Det handlade mycket om min pojkvän, precis som mitt liv gör idag. Jag känner igen mitt analyserande och perfektionistiska tänkande kring vårt förhållande. Jag såg också att jag hanterade mina osäkerheter på bra sätt. Jag skrev om det och pratade om det och sedan så tog jag upp saker med honom som jag kände att jag behövde. När jag tvivlar tänker jag lätt tillbaka och tänker att det aldrig varit bra och att jag altid haft det här tvivlet. Och ja, det är sant att jag ifrågasatt och letat problem hela tiden nästan, men jag har också agerat på de sakerna och ser att vårt förhållande är väldigt annorlunda nu. Jag har hela tiden fortsatt och visat mer och mer av mig själv och medan jag utvecklats och upptäcker mig själv så delar jag det också.
Jag tror att många av de gånger som jag önskar att han gjorde något annat så är det för att jag behöver ge mig något själv.
Är så tacksam för att jag tog steget och gör det här resan. Det är nyttigt att se tillbaka ibland för att förstå hur långt jag kommit och vilka fantastiska förändringar som är möjliga.
Samtidigt är det färskvara och jag ser att de situationerna som skapade oro i mig med min pojkvän för 5 år sedan fortfarande gör det. Det är min sjukdom och jag gör andra val idag, konsekvenserna blir inte lika stora, jag kan bryta mönstret när det drar igång.
Exempelvis var vi på en fest igår och det var trevligt. Jag blev ganska trött och när min pojkvän och hans kompisar träffade någon gammal kompis och blev taggade så gick jag hem istället. Hade uppe tankar på att jag var tråkig och vad de tänkte om mig. Men jag gjorde det ändå. Jag kände mig nöjd och lilla jag kände sig trygg. Jag pressade inte henne att göra något som hon inte ville. Jag tvingade inte kvar henne och på så sätt sa jag att det är ok att jag känner som jag känner. Mina behov är viktiga och om jag är trött eller bara inte vill vara kvar så behöver jag inte vara det. Jag satte mina egna behov först. Det är superbra! Och det som är ballt är att jag nuförtiden ofta inte behöver ta i speciellt mycket för att göra det. Och det är ju för att jag har tränat. Jag använder 12 stegsprogrammet och det fungerar.
Tack!
Jag tror att många av de gånger som jag önskar att han gjorde något annat så är det för att jag behöver ge mig något själv.
Är så tacksam för att jag tog steget och gör det här resan. Det är nyttigt att se tillbaka ibland för att förstå hur långt jag kommit och vilka fantastiska förändringar som är möjliga.
Samtidigt är det färskvara och jag ser att de situationerna som skapade oro i mig med min pojkvän för 5 år sedan fortfarande gör det. Det är min sjukdom och jag gör andra val idag, konsekvenserna blir inte lika stora, jag kan bryta mönstret när det drar igång.
Exempelvis var vi på en fest igår och det var trevligt. Jag blev ganska trött och när min pojkvän och hans kompisar träffade någon gammal kompis och blev taggade så gick jag hem istället. Hade uppe tankar på att jag var tråkig och vad de tänkte om mig. Men jag gjorde det ändå. Jag kände mig nöjd och lilla jag kände sig trygg. Jag pressade inte henne att göra något som hon inte ville. Jag tvingade inte kvar henne och på så sätt sa jag att det är ok att jag känner som jag känner. Mina behov är viktiga och om jag är trött eller bara inte vill vara kvar så behöver jag inte vara det. Jag satte mina egna behov först. Det är superbra! Och det som är ballt är att jag nuförtiden ofta inte behöver ta i speciellt mycket för att göra det. Och det är ju för att jag har tränat. Jag använder 12 stegsprogrammet och det fungerar.
Tack!
måndag 26 oktober 2015
välkommen du nya känsla
De senaste dagarna har jag en ny stämning i kroppen. Jag är öppen och sårbar och samtidigt lugn och tacksam. Jag vill liksom krypa ihop och bara ge mig själv massa kärlek. Kanske gråta lite och kanske skratta lite.
Jag tror det är kärlek. Kärlek och tillit. Någonting mer som har sjunkit in på djupet och skapat nya vackra saker i hjärtat. Jag går mot mina drömmar. Jag lyssnar på mitt inre barn. Jag är så tacksam. Tacksam för det jag har och tacksam för den här känslan. Jag har inte varit så produktiv på jobbet idag och det gör att en del tankar om att jag inte är duktig och duger. Mina överlevnadsstrategier tycker det är jobbigt att inte vara duktig och få bekräftelse. Men det är ok. Jag är ok.
Jag kan ta hand om mig själv och mitt inre barn. Jag kan välja bra saker och sätta gränser. Jag är värd att må bra och få det bästa jag kan tänka mig. Jag förtjänar att drömma. Jag är modig som drömmer. Jag är modig som går mot mina drömmar.
Tack
Jag tror det är kärlek. Kärlek och tillit. Någonting mer som har sjunkit in på djupet och skapat nya vackra saker i hjärtat. Jag går mot mina drömmar. Jag lyssnar på mitt inre barn. Jag är så tacksam. Tacksam för det jag har och tacksam för den här känslan. Jag har inte varit så produktiv på jobbet idag och det gör att en del tankar om att jag inte är duktig och duger. Mina överlevnadsstrategier tycker det är jobbigt att inte vara duktig och få bekräftelse. Men det är ok. Jag är ok.
Jag kan ta hand om mig själv och mitt inre barn. Jag kan välja bra saker och sätta gränser. Jag är värd att må bra och få det bästa jag kan tänka mig. Jag förtjänar att drömma. Jag är modig som drömmer. Jag är modig som går mot mina drömmar.
Tack
tisdag 20 oktober 2015
Jag duger som jag är
Jag duger som jag är.
Jag duger även om jag gör fel ibland.
Jag är lika underbar även om mina brister ibland skiner igenom och jag faller in i dysfunktionella beteenden
Jag är lika mycket med i vår gemenskap även om jag inte delar.
Jag är precis där jag ska vara
Jag får det jag behöver
Jag får inte mer än jag klarar av
Jag är älskad och önskad precis som jag är där jag är just nu
Jag är lika värdefull även om vissa karaktärsdrag är svåra för mig att släppa.
Jag rör mig mot tillfrisknande. Jag går åt rätt håll.
Jag delar. Jag arbetar med stegen. Jag ber om hjälp.
Jag delar erfarenheter, styrka och hopp.
Och sakta håller jag på att lära mig hur jag blir min egen älskande förälder. Jag lär mig hur jag ska vara mot mig själv. Vilka gränser jag behöver. Vilka behov jag har. Hur jag ska bete mig mot mig själv.
Kärleken växer i mig och det skapar förändring i alla mina relationer, både till mig själv, min högre kraft och mina föräldrar.
Tack
Jag duger även om jag gör fel ibland.
Jag är lika underbar även om mina brister ibland skiner igenom och jag faller in i dysfunktionella beteenden
Jag är lika mycket med i vår gemenskap även om jag inte delar.
Jag är precis där jag ska vara
Jag får det jag behöver
Jag får inte mer än jag klarar av
Jag är älskad och önskad precis som jag är där jag är just nu
Jag är lika värdefull även om vissa karaktärsdrag är svåra för mig att släppa.
Jag rör mig mot tillfrisknande. Jag går åt rätt håll.
Jag delar. Jag arbetar med stegen. Jag ber om hjälp.
Jag delar erfarenheter, styrka och hopp.
Och sakta håller jag på att lära mig hur jag blir min egen älskande förälder. Jag lär mig hur jag ska vara mot mig själv. Vilka gränser jag behöver. Vilka behov jag har. Hur jag ska bete mig mot mig själv.
Kärleken växer i mig och det skapar förändring i alla mina relationer, både till mig själv, min högre kraft och mina föräldrar.
Tack
onsdag 30 september 2015
Ingen egentid
Ikväll skulle jag ha fått vara hemma för mig själv. Min sambo hade andra planer men de blev avbokade och sedan istället för en kväll för mig själv så sitter nu han och en kompis och kolla på fotboll här.
Det här är ju fullt naturliga känslor. Att vilja ha tid för sig själv när man bor ihop. Jag behöver det. Mer än jag ger mig det. Därför är jag nu lite besviken faktiskt. Det är ok att känna så. Det betyder inte att jag är otacksam eller att vårt förhållande inte är bra för att jag vill vara för mig själv. Jag har ett stort behov av lugn och ro och för det behöver jag egentid nån kväll i veckan.
Märker att jag är ganska känslig för den här typen av förändringar just nu. Att de blir större än vad de kan vara en annan gång. Jag har kommit under ett lager till på min lök och ser nya mönster som tar mycket energi. Det är inte konstigt. Jag utvecklas. Tillit och mod så kommer jag vara igenom den här perioden också om ett tag och ha kommit ännu närmre mig själv och min högre kraft.
Det är bara att acceptera att det är så här nu och ge mig själv lite extra omtänksamhet. Som en förälder skulle ha gjort.
Befria mig från rädslan för förändring. Visa mig hur du vill att jag ska vara istället.
Befria mig från rädslan för förändring. Visa mig hur du vill att jag ska vara istället.
Tack.
Det här är ju fullt naturliga känslor. Att vilja ha tid för sig själv när man bor ihop. Jag behöver det. Mer än jag ger mig det. Därför är jag nu lite besviken faktiskt. Det är ok att känna så. Det betyder inte att jag är otacksam eller att vårt förhållande inte är bra för att jag vill vara för mig själv. Jag har ett stort behov av lugn och ro och för det behöver jag egentid nån kväll i veckan.
Märker att jag är ganska känslig för den här typen av förändringar just nu. Att de blir större än vad de kan vara en annan gång. Jag har kommit under ett lager till på min lök och ser nya mönster som tar mycket energi. Det är inte konstigt. Jag utvecklas. Tillit och mod så kommer jag vara igenom den här perioden också om ett tag och ha kommit ännu närmre mig själv och min högre kraft.
Det är bara att acceptera att det är så här nu och ge mig själv lite extra omtänksamhet. Som en förälder skulle ha gjort.
Befria mig från rädslan för förändring. Visa mig hur du vill att jag ska vara istället.
Befria mig från rädslan för förändring. Visa mig hur du vill att jag ska vara istället.
Tack.
Tung kväll
Slåss med känslor av att inte vara tillräcklig. Inte motsvara förväntningar som andra har på mig. Inte riktigt vilja det som jag "borde". Det som jag fortfarande låtsas, eller tror att jag vill ibland. Ena delen av mig går på autopilot. Jag har varit den personen väldigt länge och jag har byggt upp ramar och regler för hur jag får bete mig och vad jag ska tycka och tänka. Ännu ett sätt som mitt kontrollbehov ger sig uttryck på. Jag har hittat på falska sanningar för att försöka kontrollera livet. Det fungerar inte. Det är ok att jag börjat känna att jag kanske vill göra något annat än jobba där jag är nu. Det är ok att de tankarna inte är så konkreta och långt gångna än. Det är ok att jag våga drömma. Jag är värd att ha drömmar och våga tro på dem. Det är naturligt att mina drömmar förändras och utvecklas.
Jag är faktiskt lite ledsen. Känner lite hopplöshet. Och det är ok att känna så ibland. Bara jag inte fastnar i det.
Min destruktiva sida vill gräva ner sig i den där gropen där allt är svart och hopplöst. Det går nästan på automatik när jag hamnar i de tankebanorna och är i den här känslostämningen.
Hjälp mig att känna tillit till att jag är där jag ska vara.
Befria mig från rädslan för att inte vara tillräcklig. Visa mig hur du vill att jag ska vara istället.
Jag är faktiskt lite ledsen. Känner lite hopplöshet. Och det är ok att känna så ibland. Bara jag inte fastnar i det.
Min destruktiva sida vill gräva ner sig i den där gropen där allt är svart och hopplöst. Det går nästan på automatik när jag hamnar i de tankebanorna och är i den här känslostämningen.
Hjälp mig att känna tillit till att jag är där jag ska vara.
Befria mig från rädslan för att inte vara tillräcklig. Visa mig hur du vill att jag ska vara istället.
onsdag 16 september 2015
Befria mig från kontrollbehovet
Gud befria mig från rädslan för att inte ha kontroll.
Visa mig hur du vill att jag ska vara istället
Gud, befria mig från rädslan för att inte ha kontroll.
Visa mig hur du vill att jag ska vara istället
Gud, befria mig från rädslan för att inte ha kontroll.
Visa mig hur du vill att jag ska vara istället.
Små stora beslut
Idag fick jag frågan av min chef om jag vill få lite nya arbetsuppgifter. De är inom det jag sagt att jag vill göra och det jag tycker är kul. Frågan är om jag känner att jag vill. Jag jobbar just nu 100% i ett enda projekt där jag har ansvar för en ganska avgränsad del. Min chef säger att vi kan ta in nån annan som hjälper mig med det så jag får loss tid till det andra om jag vill det.
Mitt kontrollbehov får sig en utmaning eftersom jag då måste lämna över en del av det jag nu påbörjat. Dessutom så är det avgränsat och tydligt som jag behövde få det innan semestern. Men det är också mkt bara kommunikation, uppföljning och planering. Saker jag är bra på men som jag inte tycker är lika roligt.
Om jag inte tar det nya kommer jag få mer operativ närhet och kunna jobba nära en jag trivs med.
Vad säger hjärtat då. Den främsta anledningen till att jag inte skulle ta det nya är att jag skulle ha koll på det jag dragit igång nu i det gamla.
Det skulle också bli mer rörigt och om inte det nya är tydligt definerat finns risken att det glider iväg eller växer.
Vet inte riktigt hur jag ska göra. Min sponsor svarar inte så kan bara vända mig till mig själv. Eller nej, det är ju inte sant. Jag har andra jag kan ringa. Och jag kan vända mig till min högre kraft. Be om vägledning. Så det ska jag göra. Och sen ska jag lita på att jag kommer få den och att det kommer bli bra.
Tack
måndag 14 september 2015
Tvivel och Tillit
Ungefär 5 gånger varje dag utvärderar jag mitt liv. Jag försöker komma på om jag jobbar med det jag faktiskt vill eller vad jag borde föra istället. Jag analyserar mitt förhållande och pendlar mellan lycka och förvirring när jag observerar mina känslor. Jag funderar över var jag egentligen vill bo. Om jag vill ha barn än eller inte.
Det är fan inte konstigt att jag är trött för det mesta. Mitt kontrollbehov och mina försöka att använda mitt huvud för att räkna ut och förstå vad som är rätt och fel tar upp så himla mkt energi. Dessutom så blir allt väldigt stort. Det kanske inte är så konstigt att både jobb, förhållande och bostadsort pendlar lite upp och ner. Men när jag låter min hjärna dra iväg och försöka kontrollera så lägger jag väldigt mycket energi på något jag inte kan påverka. Jag behöver slappna av och lämna över. Vill så gärna hitta en balans mellan att vara medveten och öppen och känna mina känslor och att inte förstora upp saker och försöka kontrollera.
Men det är ju inte så konstigt att jag gör så här. Det är det här skyddet jag utvecklade för att klara mig. När jag var tonåring använde jag hjärnan för att snabbt analysera vad som var 'rätt' beteende. Det skyddade mig från att bli påhoppad. Jag fick vara med. Jag klarade inte då att stå upp för den jag är. Jag hade inte tillit till någon eller något. Eftersom jag inte hade tillit var jag tvungen att bli självtillräcklig och lite på att jag själv tog hand om mig.
Nu har jag inte tillit till att jag är där jag ska vara. Jag har inte tillit till att jag kommer veta när det är dags att gå vidare. Jag letar fortfarande rätt och fel. Det finns inte. Det kan bli bra och mindre bra. Jag kan ångra mig om det inte blir bra. Jag kommer få vad jag behöver. Det blir som det ska bli. Jag ser när jag blickar tillbaka att jag fått det jag behöver, alltid. Min högre kraft ser efter mig. Det kanske inte ska vara så storslaget och märkvärdigt som jag fantiserar ihop i mitt huvud. Det kanske ska vara mindre och enklare. Vad vet jag. Ingenting om det i alla fall. Så det är ju lika bra att lämna över. Hjälp mig. Visa mig.
Hjälp mig att släppa kontrollen
Visa mig hur du vill att jag ska vara istället
Hjälp mig att sluta försöka kontrollera vad som ska hända
Visa mig hur du vill att jag ska vara istället
Tack
torsdag 3 september 2015
Kritiserad
Blir kritiserad på jobbet just nu och det är fruktansvärt jobbigt. Ligger och kan inte sova för att jag jagar upp mig och blir irriterad över hur folk gör och orolig för att jag blir kritiserad. Skam vågorna sköljer över mig och jag går i försvar och ser rött.
Kanske är det iaf bra att jag blir arg och inte bara suger in kritiken och tycker att jag är fel.
Andas. Perspektiv. Vad är viktigt egentligen? Känner att jag skulle behöva springa eller slå på nåt. Ska ventilera med chefen ordentligt imorn. Känner att de inte riktigt är tydliga och att jag inte kunnat förklara mig då varit ute och rest.
Har ju sällan konflikter så egentligen kanske det här är bra när jag får lite perspektiv på det. Men jag får väldigt mycket flyktinstinkt. Jag vill inte ta i de här frågorna. Har annat att göra och är fortfarande rädd för att bli sådär trött igen. Plus att jag vill skjuta bort det från
mig för att det väcker så mkt obehag.
Det jag kanske borde göra är att stå kvar och visa lilla mig att det inte är farligt. Visst jag kanske får göra om och erkänna att det inte blev så bra. Men det är inte farligt. Det är ok att göra fel. Jag är inte inte fel. Jag göra så gott jag kan. Jag duger som jag är.
Tack
måndag 3 augusti 2015
Oro
Redan igår när jag gick och la mig kände jag att jag hade oro i kroppen och idag när jag vaknade satt det kvar. Tror att oron handlar om att jag ska börja jobba igen på måndag. Känner mig orolig inför hur det ska kännas. Om jag kommer orka och om jag kommer lyckas hitta det förändrade förhållningssättet som jag behöver för att inte pressa mig för hårt och riskera att bränna ut mig ordentligt. Men egentligen är det kanske inte så svårt. Om jag inte tycker att det känns bra så får jag ju prata med läkare igen och gå ner i tid. Om jag inte känner att jag orkar/vill åka runt på de utbildningar som är planerade så kommer det såklart lösa sig på något annat sätt också.
Jag tror att min oro beror mycket på just de där utbildningarna jag ska göra. Jag målar upp det som att det kommer vara väldigt tungt och involvera en hel del diskussioner och konflikter. Konflikter som jag ju tycker är så läskigt. Dessutom så kommer folket jag ska träffa kanske inte att tycka om mig. Det är ju också väldigt läskigt. Och kanske är det just därför som de här sakerna ligger framför mig. Min högre kraft har lagt de här utmaningarna där för att jag ska få möjlighet att utvecklas och växa.
Jag får det jag behöver
Jag är precis där jag ska vara.
Jag får inte mer än jag klarar av.
Tillit. Ge mig tillit.
Tack.
Jag tror att min oro beror mycket på just de där utbildningarna jag ska göra. Jag målar upp det som att det kommer vara väldigt tungt och involvera en hel del diskussioner och konflikter. Konflikter som jag ju tycker är så läskigt. Dessutom så kommer folket jag ska träffa kanske inte att tycka om mig. Det är ju också väldigt läskigt. Och kanske är det just därför som de här sakerna ligger framför mig. Min högre kraft har lagt de här utmaningarna där för att jag ska få möjlighet att utvecklas och växa.
Jag får det jag behöver
Jag är precis där jag ska vara.
Jag får inte mer än jag klarar av.
Tillit. Ge mig tillit.
Tack.
fredag 17 juli 2015
Förlåta och förlåtas
Jag har väldigt svårt att förlåta. Glömma, trycka undan och förneka är jag bättre på. Jag vill inte förlåta för jag vill kunna hålla någon annan ansvarig för hur det är. För hur det blev. För det jag gör. Om jag förlåter betyder det att jag på riktigt tar ansvar för mina handlingar nu och slutar använda offerrollen som varit mitt försvar.
Men vad innebär det när jag inte kan förlåta mig själv. Är det för att jag inte tycker att jag är värd förlåtelse? För att jag är en dålig människa och att det jag gjort är oförlåtligt.
Jag har sårat både mig själv och andra. För att förlåta mig för det jag gjort mot andra kan jag gottgöra dem. Men hur gör jag för at förlåta mig själv? Eller ska jag kanske inte "göra" något alls? Bara tänka på det, säga förlåt till mig själv och göra bättre? Eller bara be och lämna över och vänta på att min högra kraft gör det jag inte kan göra själv?
Finns det nån ytterligare anledning till att jag har så svårt at förlåta mig själv? Är det för att känsla av att vara värdelös och dålig är tryggt och att jag drivs av att skamma mig själv för det jag gjort illa? Att skammen känns så välbekant och tillgodoser något sjukt behov jag har kvar?
Mina beteenden och överlevnadsstrategier är resultatet av en sjuk miljö. Jag kunde inte ha gjort annorlunda då. Varken som liten eller i de situationer jag som vuxen har mött med dessa som enda verktyg. Jag lärde mig inte att jag förtjänar kärlek och respekt. Jag lärde mig inte att jag är värdefull. Jag lärde mig att det är ok att förneka, att det är ok att förminska och förnedra.
När jag mötte värden med de här verktygen så kunde det inte ha gått på nåt annat sätt. Jag behandlade inte mig själv eller andra med kärlek och respekt. Jag förnedrade, förnekade och förminskade mig själv och andra.
Är jag värd att bli förlåten för detta? Är jag villig jag förlåta mig själv?
Jag vet inte.
Och där har vi svaret.
Jag ber om viljan att förlåta mig själv och bli fri från mina egna dömanden. Jag är och var en värdefull och underbar människa som förtjänar kärlek och respekt.
Hjälp mig att förlåta mig själv.
Tack
Men vad innebär det när jag inte kan förlåta mig själv. Är det för att jag inte tycker att jag är värd förlåtelse? För att jag är en dålig människa och att det jag gjort är oförlåtligt.
Jag har sårat både mig själv och andra. För att förlåta mig för det jag gjort mot andra kan jag gottgöra dem. Men hur gör jag för at förlåta mig själv? Eller ska jag kanske inte "göra" något alls? Bara tänka på det, säga förlåt till mig själv och göra bättre? Eller bara be och lämna över och vänta på att min högra kraft gör det jag inte kan göra själv?
Finns det nån ytterligare anledning till att jag har så svårt at förlåta mig själv? Är det för att känsla av att vara värdelös och dålig är tryggt och att jag drivs av att skamma mig själv för det jag gjort illa? Att skammen känns så välbekant och tillgodoser något sjukt behov jag har kvar?
Mina beteenden och överlevnadsstrategier är resultatet av en sjuk miljö. Jag kunde inte ha gjort annorlunda då. Varken som liten eller i de situationer jag som vuxen har mött med dessa som enda verktyg. Jag lärde mig inte att jag förtjänar kärlek och respekt. Jag lärde mig inte att jag är värdefull. Jag lärde mig att det är ok att förneka, att det är ok att förminska och förnedra.
När jag mötte värden med de här verktygen så kunde det inte ha gått på nåt annat sätt. Jag behandlade inte mig själv eller andra med kärlek och respekt. Jag förnedrade, förnekade och förminskade mig själv och andra.
Är jag värd att bli förlåten för detta? Är jag villig jag förlåta mig själv?
Jag vet inte.
Och där har vi svaret.
Jag ber om viljan att förlåta mig själv och bli fri från mina egna dömanden. Jag är och var en värdefull och underbar människa som förtjänar kärlek och respekt.
Hjälp mig att förlåta mig själv.
Tack
fredag 3 juli 2015
semesterförvirring
Jag har precis gått på semester idag. Det borde vara en skön, härlig känsla. Men jag är rastlös och orolig och känner lite obehag. Jag känner stress över att ha det skönt och speciellt som det är fredag och det är underbart väder och jag hade velat vara tillsammans med folk. Sommaren är så gränslös och öppen på nåt sätt. Jag vill gå ut, men kan inte slappna av när jag gör det. När jag var ute och gick förut kände jag mig iakttagen och ensam.
Gud, Befria mig från rädslan för att känna mina känslor.
Visa mig hur du vill att jag ska vara istället.
Ringde min sponsor nu men kom på att hon är bortrest den här helgen.
Vill bara fly in i nåt socialt, eller en film, eller nåt som jag tror är bra.
Men det här är bra. Jag behöver vara ensam mer. I madrid förra året hade ag många såna här dagar, och jag hanterade det jättebra. Jag fokuserade på det jag hade och inte på det jag inte hade. Jag gjorde val och agerade.
Jag ska yoga lite för att slappna av och sen prata lite med lilla mig.
Hjälp mig att ge mig själv ömhet, humor, kärlek och respekt.
Tack
Gud, Befria mig från rädslan för att känna mina känslor.
Visa mig hur du vill att jag ska vara istället.
Ringde min sponsor nu men kom på att hon är bortrest den här helgen.
Vill bara fly in i nåt socialt, eller en film, eller nåt som jag tror är bra.
Men det här är bra. Jag behöver vara ensam mer. I madrid förra året hade ag många såna här dagar, och jag hanterade det jättebra. Jag fokuserade på det jag hade och inte på det jag inte hade. Jag gjorde val och agerade.
Jag ska yoga lite för att slappna av och sen prata lite med lilla mig.
Hjälp mig att ge mig själv ömhet, humor, kärlek och respekt.
Tack
torsdag 25 juni 2015
Lämna över
Det är inte bara på jobbet som min vilja har fått bestämma. Också i mitt förhållande. Jag har inte tagit mig den tiden jag behöver för mig själv. Jag har velat göra allt roligt och mysigt. Jag har förnekat mina behov. Jag har gått in i en illusion av hur jag vill vara. Jag behöver prata med min pojkvän och ta mer tid för mig själv. Min sponsor har tipsat om att ha en specifik dag varje vecka då man gör något ihop. Och att man då gör något ordentligt. Jag tror att det kan vara nåt att prova. Åtminstone behöver jag bli bättre på att göra saker själv. Vi gör ofta det mesta tillsammans. Handlar, tränar, går på stan, etc. Det är mysigt med tvåsamheten, men jag tappar bort mig själv. Jag tar mig inte tid att känna in mina egna känslor och behov. Jag vet att när jag tar tid för mig själv så är ju tiden tillsammans mycket bättre också. Jag är närvarande och har bättre kontakt med mig själv. Jag får också en tydligare egenkänsla och självständighet.
När jag fokuserar på mig själv och ser mig själv så lämnar jag också över honom och vårt förhållande. Så att det får leva självt. Jag går inte in och styr och kontrollerar genom att hela tiden vara nära.
Tack.
När jag fokuserar på mig själv och ser mig själv så lämnar jag också över honom och vårt förhållande. Så att det får leva självt. Jag går inte in och styr och kontrollerar genom att hela tiden vara nära.
Tack.
Jag vill inte!
Jag vill inte. Vill inte. Vill inte vara trött. Vill inte vara sjuk. Vill inte behöva hantera konsekvenserna av mitt handlande. Vill inte att det faktiskt ska vara så.
Lilla jag är väldigt rädd. Hon försöker med all sin kraft att sätta sig på tvären. Precis som när jag skulle dra ut en tand när jag var 7. Jag vill inte! Då fick mamma förklara att det ju var ett stort hål i den. Om jag inte drog ut den skulle den kunna bli inflammerad och jag skulle få ont. När jag förstod det så gick jag med på det. Jag ville inte se verkligheten. Jag ville bara att hålet skulle vara borta.
Nu måste jag förklara för lilla mig igen. Jag kan inte bortse från verkligheten. Konsekvenserna blir mycket större då. Jag kan inte bestämma om jag ska vara frisk eller sjuk, eller hur sjuk jag ska vara. Jag är maktlös inför hur mina överlevnadsstrategier har påverkat mig. Jag kan inte bara bestämma att jag ska vara stark. Jag kan inte bara bestämma att jag ska må bra.
Usch, jag skäms för att jag gör så här. Jag känner mig dålig. Men fan jag har inte lärt mig hur jag ska göra. Jag har bara lärt mig det här sättet.
Anledningen till att jag inte vill släppa kontrollen är att jag inte litar på vad som ska hända då. Jag har väldigt låg tillit just nu. Jag tror jag hade mer tidigare och att jag har tappat det och tagit tillbaka flera delar från min högre kraft igen. Men jag har ju inget val. Jag kan ju inte fortsätta såhär.
När jag skriver det så känner jag ändå att jag håller emot. Jag förstår i hjärnan men inte i hjärtat. Tålamod. Hjälp mig att släppa kontrollen. Hjälp mig. Ge mig vägledning. Ge mig villighet.
Känner mig förvirrad och rädd. Som att allt jag gjort i mitt tillfrisknande fram tills nu bara varit fejk. Jag som känt mig som att jag stadigt gått åt rätt håll. Alltid gått på möten, ring min sponsor och jobbat med stegen. Men jag har ju tappat bort gud. Jag har inte bett på riktigt så mycket. Jag har inte mediterat och öppnat upp för vägledning så mycket som jag kanske hade behövt.
Jag känner att jag behöver ge upp men jag vill inte. En inre kamp är igång och jag kan bara ge den tid att pågå.
Hjälp.
Lilla jag är väldigt rädd. Hon försöker med all sin kraft att sätta sig på tvären. Precis som när jag skulle dra ut en tand när jag var 7. Jag vill inte! Då fick mamma förklara att det ju var ett stort hål i den. Om jag inte drog ut den skulle den kunna bli inflammerad och jag skulle få ont. När jag förstod det så gick jag med på det. Jag ville inte se verkligheten. Jag ville bara att hålet skulle vara borta.
Nu måste jag förklara för lilla mig igen. Jag kan inte bortse från verkligheten. Konsekvenserna blir mycket större då. Jag kan inte bestämma om jag ska vara frisk eller sjuk, eller hur sjuk jag ska vara. Jag är maktlös inför hur mina överlevnadsstrategier har påverkat mig. Jag kan inte bara bestämma att jag ska vara stark. Jag kan inte bara bestämma att jag ska må bra.
Usch, jag skäms för att jag gör så här. Jag känner mig dålig. Men fan jag har inte lärt mig hur jag ska göra. Jag har bara lärt mig det här sättet.
Anledningen till att jag inte vill släppa kontrollen är att jag inte litar på vad som ska hända då. Jag har väldigt låg tillit just nu. Jag tror jag hade mer tidigare och att jag har tappat det och tagit tillbaka flera delar från min högre kraft igen. Men jag har ju inget val. Jag kan ju inte fortsätta såhär.
När jag skriver det så känner jag ändå att jag håller emot. Jag förstår i hjärnan men inte i hjärtat. Tålamod. Hjälp mig att släppa kontrollen. Hjälp mig. Ge mig vägledning. Ge mig villighet.
Känner mig förvirrad och rädd. Som att allt jag gjort i mitt tillfrisknande fram tills nu bara varit fejk. Jag som känt mig som att jag stadigt gått åt rätt håll. Alltid gått på möten, ring min sponsor och jobbat med stegen. Men jag har ju tappat bort gud. Jag har inte bett på riktigt så mycket. Jag har inte mediterat och öppnat upp för vägledning så mycket som jag kanske hade behövt.
Jag känner att jag behöver ge upp men jag vill inte. En inre kamp är igång och jag kan bara ge den tid att pågå.
Hjälp.
måndag 22 juni 2015
Tillbaka på ruta 1
Hjälp. Jag är dödstrött och har väldigt ont i huvudet. Känner mig förvirrad och orolig. Vill inte slå på mig själv för att jag pressat mig själv för hårt. Vill inte heller förneka det. Har svårt att slappna av och letar efter vad jag ska göra för att känna mg bättre, piggare. Men kanske ska jag inte göra något alls. Kanske ska jag bara försöka vila i att jag får det jag behöver. Kanske ska jag bara försöka vila i att jag är där jag ska vara. Vila i att det inte är jag som ska styra, ska göra nåt, så att det blir bättre. Visst jag ska agera och gå till handling när tillfället är rätt. Men nu kanske det är läge att lämna över. Släppa den där kontrollen som har tagit mig hit. Steg 1. Ge upp. Erkänna att livet inte fungerar när jag sitter vid spakarna.
Jag är maktlös inför effekterna av min uppväxt i ett alkoholistiskt hem. Mitt liv är ohanterligt.
Jag behöver hjälp. Jag behöver stöd. Jag klarar inte det här själv.
Känns som jag skulle behöva gråta, men det kommer inget. Jag är för trött och har för ont i huvudet. Kanske håller jag medvetet nere känslorna fortfarande för att skydda mig själv mot smärtan. För att jag tror att jag inte klarar det. För att jag inte vill det. För att jag inte vill att det ska vara så. vara så här.
Jag är besegrad. Jag har återigen försökt bestämma. försökt styra. Försökt förneka. Det fungerar inte. Mitt liv fungerar inte när jag gör så.
Ska försöka att inte slå på mig själv för att jag gjort så här. Försöka ha en balans i att ge upp och acceptera och att inte döma och skämma mig själv. Jag gör så gott jag kan. De här försvarsmekanismerna sitter så förbannat djupt.
Tack för mina tårar. Tack
Jag är maktlös inför effekterna av min uppväxt i ett alkoholistiskt hem. Mitt liv är ohanterligt.
Jag behöver hjälp. Jag behöver stöd. Jag klarar inte det här själv.
Känns som jag skulle behöva gråta, men det kommer inget. Jag är för trött och har för ont i huvudet. Kanske håller jag medvetet nere känslorna fortfarande för att skydda mig själv mot smärtan. För att jag tror att jag inte klarar det. För att jag inte vill det. För att jag inte vill att det ska vara så. vara så här.
Jag är besegrad. Jag har återigen försökt bestämma. försökt styra. Försökt förneka. Det fungerar inte. Mitt liv fungerar inte när jag gör så.
Ska försöka att inte slå på mig själv för att jag gjort så här. Försöka ha en balans i att ge upp och acceptera och att inte döma och skämma mig själv. Jag gör så gott jag kan. De här försvarsmekanismerna sitter så förbannat djupt.
Tack för mina tårar. Tack
tisdag 16 juni 2015
Rädslo-bönen
Gud, Befria mig från rädslan för att misslyckas på jobbet
Visa mig hur du vill att jag ska vara istället
Gud befria mig från rädslan för att bli avvisad för att jag inte duger
Visa mig hur du vill att jag ska vara istället
Gud befria mig från rädslan för att visa mina känslor och vara ärlig
Visa mig hur du vill att jag ska vara istället
Visa mig hur du vill att jag ska vara istället
Gud befria mig från rädslan för att bli avvisad för att jag inte duger
Visa mig hur du vill att jag ska vara istället
Gud befria mig från rädslan för att visa mina känslor och vara ärlig
Visa mig hur du vill att jag ska vara istället
lördag 2 maj 2015
Bråkstrategier
Jag blir tokig. Är osams med min pojkvän och lyckas inte komma framåt. Vi har samma dåliga strategi båda två, vi biter ihop och är passiv-aggressiva. Dålig kombo. Jag pendlar mellan dåligt samvete och att tycka att det är bara han som förstör. Fan jag har inte alla lärt mig hur jag säger vad jag känner och tycker på ett vettigt sätt utan att straffa manipulera och anklaga. Suck. Det har tydligen inte han heller. Men på nåt sätt känns det som att han typ inte bryr sig om att vi bråkar. Som att han inte vill att det ska bli bra. Och vad bråkar vi om? En jävla projektor. Han vill ha en och jag är inte speciellt sugen på det. Jag är negativ och han vill prioritera det framför andra saker som jag tycker är viktigare just nu. Bajs. Har ringt min sponsor som satt och åt precis och ska ringa upp snart. Fan jag känner hur det bubblar i mig och hur jag skulle behöva explodera. Helst framför honom också så han förstår att han inte får göra såhär. Där har vi en bra taktik. Blä.
Hjälp mig. Snälla. Jag är nedlåst och spänd. Arg och trött.
Tack
onsdag 4 mars 2015
steg 7 for real
I helgen var jag på ett event där vi gjorde en meditation där som var omvälvande. Vi gjorde en känslomässig resa genom olika landskap och när vi åkte tillbaka till nuet och oss själva var temat att det är dags för förändring. Jag fick kolla på de saker jag inte längre vill ha i mitt liv och sa farväl till dem medan jag färdades tillbaka med ett svärd för att kunna ta de strider jag behöver för att göra förändringar.
Det är dags nu.
Känn hur kraften inom dig växer och att du är redo.
Jag grät en del under tiden och även om jag inte riktigt kan sätta ord på vad som hände och exakt vad det var jag sa farväl till och exakt vad jag vill förändra så hände det något där och då. Det var något som lyftes bort, nästan som att jag letat efter dörren jag ska gå igenom för att förändra och nu var jag redan igenom den, utan att egentligen behövs tänka aktivt på det. Det hände liksom undermedvetet. Jag kände tydligt efteråt att något hade hänt i mig efteråt och jag var fortfarande rosig om kinderna dagen efter. Jag gick och duschade länge för att skölja bort det där gamla.
Jag tror att en del av mina karaktärsdefekter försvann där och då. Några av de saker jag haft i mitt huvud länge att jag vill förändra landade äntligen i hjärtat och då är det klart. Känner mig inte riktigt som samma person. Vissa saker har liksom blivit mindre viktiga. Jag känner mig klar med vissa saker. Jag känner mig klar med att vara till lags. Jag känner mig klar med att vara den där söta, smala tjejen som ska vara varje killes dröm. Jag känner mig klar med att låtsas tycka något annat än det jag gör för att minska risken för konflikter.
Det är som det skrivs om steg 7, när tillfället är rätt så tar Gud bort det som inte längre behövs.
Det känns fortfarande overkligt att det hände. Det var magiskt och jag kommer aldrig glömma det.
Innan jag åkte på det här eventet var jag lite osäker på om det verkligen skulle bli och vara rätt för mig, men nu i efterhand ser jag ju att jag var precis där jag skulle vara.
Gud gör för mig vad jag inte kan göra själv. Är så fantastiskt tacksam för det. Det ger mig också mod att fortsätta. Fortsätta jobba. Fortsätta gå på möten. Fortsätta ringa min sponsor. Fortsätta be. Fortsätta utmana mina rädslor.
Tack!
Det är dags nu.
Känn hur kraften inom dig växer och att du är redo.
Jag grät en del under tiden och även om jag inte riktigt kan sätta ord på vad som hände och exakt vad det var jag sa farväl till och exakt vad jag vill förändra så hände det något där och då. Det var något som lyftes bort, nästan som att jag letat efter dörren jag ska gå igenom för att förändra och nu var jag redan igenom den, utan att egentligen behövs tänka aktivt på det. Det hände liksom undermedvetet. Jag kände tydligt efteråt att något hade hänt i mig efteråt och jag var fortfarande rosig om kinderna dagen efter. Jag gick och duschade länge för att skölja bort det där gamla.
Jag tror att en del av mina karaktärsdefekter försvann där och då. Några av de saker jag haft i mitt huvud länge att jag vill förändra landade äntligen i hjärtat och då är det klart. Känner mig inte riktigt som samma person. Vissa saker har liksom blivit mindre viktiga. Jag känner mig klar med vissa saker. Jag känner mig klar med att vara till lags. Jag känner mig klar med att vara den där söta, smala tjejen som ska vara varje killes dröm. Jag känner mig klar med att låtsas tycka något annat än det jag gör för att minska risken för konflikter.
Det är som det skrivs om steg 7, när tillfället är rätt så tar Gud bort det som inte längre behövs.
Det känns fortfarande overkligt att det hände. Det var magiskt och jag kommer aldrig glömma det.
Innan jag åkte på det här eventet var jag lite osäker på om det verkligen skulle bli och vara rätt för mig, men nu i efterhand ser jag ju att jag var precis där jag skulle vara.
Gud gör för mig vad jag inte kan göra själv. Är så fantastiskt tacksam för det. Det ger mig också mod att fortsätta. Fortsätta jobba. Fortsätta gå på möten. Fortsätta ringa min sponsor. Fortsätta be. Fortsätta utmana mina rädslor.
Tack!
Mötesprestation
Igår var jag på möte och för första gången på länge fick jag inte lugn och värme i hjärtat av det. Kände mig frånvarande och det kändes som det var längesen jag delade på det sätt jag vill egentligen. Som att jag bara sitter där och pratar om vad jag har gjort bra på ett ganska generellt sätt utan att kunna få med känslan i det. Kanske är det bara jag som har så höga krav på mig själv i mina delningar. Kanske känner jag så för att det inte var så många av de som jag trivs bättre med, som jag börjat connecta med där. Det är ju fortfarande en stor omställning i hur gruppen fungerar här i Stockholm jämfört med i den mindre staden där jag gått tidigare. Mer omsättning på folk och den specifika gruppen är nog inte lika viktig eftersom det finns så många att välja mellan varje vecka.
Framför allt är det en tjej som var där igår som jag har fått för mig inte tycker om mig. Jag har sett henne på en hel del möten, men jag upplever det som hon undviker mig och inte hälsar och sånt. Men fan, det ligger ju hos henne. Jag har lika stor rätt att vara där som hon. Och hon delade senare om att hon var inne i en väldigt tung period och jag vet ju själv att jag kan vara omedgörlig när jag ser svart. Jag hittar liksom på i mitt huvud att hon tycker si och så om mig. Men det baserar ju sig bara på mina tankar om henne och mig själv.
Jag är en lika värdefull medlem på mötena som alla andra. Jag har mycket att bidra med och mina delningar är lika viktiga och kan vara lika givande för någon annan, och jag har samma rätt att ta upp tid för det som råkar vara viktigt för just mig att dela om.
Tack.
Framför allt är det en tjej som var där igår som jag har fått för mig inte tycker om mig. Jag har sett henne på en hel del möten, men jag upplever det som hon undviker mig och inte hälsar och sånt. Men fan, det ligger ju hos henne. Jag har lika stor rätt att vara där som hon. Och hon delade senare om att hon var inne i en väldigt tung period och jag vet ju själv att jag kan vara omedgörlig när jag ser svart. Jag hittar liksom på i mitt huvud att hon tycker si och så om mig. Men det baserar ju sig bara på mina tankar om henne och mig själv.
Jag är en lika värdefull medlem på mötena som alla andra. Jag har mycket att bidra med och mina delningar är lika viktiga och kan vara lika givande för någon annan, och jag har samma rätt att ta upp tid för det som råkar vara viktigt för just mig att dela om.
Tack.
onsdag 18 februari 2015
Misslyckat försök att gottgöra mig själv
Älskade du. Älskade flicka. Jag har förnekat dig. Jag har försummat dig. Jag har sagt att dina behov inte är viktiga. Jag har sagt att det inte är viktigt att lyssna på dig. Jag har sagt att dina åsikter inte är viktiga. Jag har kompromissat med vad som är ok. Jag har sagt att du inte duger. Jag har sagt att du inte är tillräcklig som du är. Jag har tryckt undan dig när du försökt säga ifrån. Jag har skämts för dig. Jag har sagt att du borde skämmas över dig själv. Jag har lämnat dig ensam. Jag har övergivit dig. Om och om och om och om och om igen.
Jag vill aldrig göra så igen. Du är den absolut viktigaste personen i mitt liv. Jag ska
Fan det känns inte ärligt. Det känns inte som att jag kommer kunna klara att göra det jag vill/borde göra om jag på riktigt vill gottgöra mig själv. Skuld.
Kanske kan jag inte kräva att jag aldrig mer ska göra så. Men jag kan lova att göra mitt bästa.
Men fan en del av mig sitter nu och tänker att det kommer bli "jobbigt". att det är lättare att köra över mig själv ibland. Vad fan är det här för något? Inte konstigt om jag har svårt med gottgörelse om jag inte ens vill förändra mitt beteende mot mig själv.
Jag ska sätta mig och läsa lite gammalt skrivet för att komma i kontakt med mina känslor. Farligt att vara så här avstängd.
Hjälp mig.
Tack
Jag vill aldrig göra så igen. Du är den absolut viktigaste personen i mitt liv. Jag ska
Fan det känns inte ärligt. Det känns inte som att jag kommer kunna klara att göra det jag vill/borde göra om jag på riktigt vill gottgöra mig själv. Skuld.
Kanske kan jag inte kräva att jag aldrig mer ska göra så. Men jag kan lova att göra mitt bästa.
Men fan en del av mig sitter nu och tänker att det kommer bli "jobbigt". att det är lättare att köra över mig själv ibland. Vad fan är det här för något? Inte konstigt om jag har svårt med gottgörelse om jag inte ens vill förändra mitt beteende mot mig själv.
Jag ska sätta mig och läsa lite gammalt skrivet för att komma i kontakt med mina känslor. Farligt att vara så här avstängd.
Hjälp mig.
Tack
Uppför backen
Det var ett tag sedan jag skrev och jag känner att jag har svårt att komma i kontakt med mina känslor. Är rastlös i kroppen och vill hellre "göra" något än att sitta och vara lugn. Vill stänga av. Varför är det så?
Igår var jag på möte och kunde inte dela på ett närvarande sätt. Det blev väldigt abstrakt och klapp på axeln. Jag kritiserade mig själv medan jag delade också. Att det inte var tillräckligt bra eller ärligt. Vad är det jag behöver dela om då?
Jo, jag behöver dela om min rädsla för om jag kommer behöva göra slut med min sambo. För när jag inte delar om det så växer den känslan. När jag inte tar på de tankarna så förstår jag inte vad de egentligen är och då kan de vara vad som helst och mina katastroftankar går igång.
Det känns som jag behöver ta sats lite igen nu. Jag har haft en ganska lång period då jag fått saker gratis och tillfrisknandet har liksom gått av sig självt och jag har gjort många bra saker. Nu känns det som att jag nått fram till nästa backe och just nu går jag i cirklar nedanför den utan att riktigt förstå att det är meningen att jag ska gå upp för den.
12-stegsprogram är handlingsprogram. Jag behöver agera för att tillfriskna. Inte bara tänka, prata och känna. Även om det alltid börjar med de sakerna så är det när jag agerar som jag visar för mig själv att jag menar allvar med vad jag säger. Så vad är det jag ska göra?
Jag ska vara mer ärlig mot de jag har runt mig, framför allt min sambo. Det är ok att tycka olika. Det är ok med konflikter. Det är ok att vara sårbar. Det är ok att vara stark. Det är ok att sätta gränser. Det är ok att vara jag.
Jag har inte råd att överge mig själv mer. Jag är värd att har det bra. Jag är värd att vara mig själv.
Tack
Igår var jag på möte och kunde inte dela på ett närvarande sätt. Det blev väldigt abstrakt och klapp på axeln. Jag kritiserade mig själv medan jag delade också. Att det inte var tillräckligt bra eller ärligt. Vad är det jag behöver dela om då?
Jo, jag behöver dela om min rädsla för om jag kommer behöva göra slut med min sambo. För när jag inte delar om det så växer den känslan. När jag inte tar på de tankarna så förstår jag inte vad de egentligen är och då kan de vara vad som helst och mina katastroftankar går igång.
Det känns som jag behöver ta sats lite igen nu. Jag har haft en ganska lång period då jag fått saker gratis och tillfrisknandet har liksom gått av sig självt och jag har gjort många bra saker. Nu känns det som att jag nått fram till nästa backe och just nu går jag i cirklar nedanför den utan att riktigt förstå att det är meningen att jag ska gå upp för den.
12-stegsprogram är handlingsprogram. Jag behöver agera för att tillfriskna. Inte bara tänka, prata och känna. Även om det alltid börjar med de sakerna så är det när jag agerar som jag visar för mig själv att jag menar allvar med vad jag säger. Så vad är det jag ska göra?
Jag ska vara mer ärlig mot de jag har runt mig, framför allt min sambo. Det är ok att tycka olika. Det är ok med konflikter. Det är ok att vara sårbar. Det är ok att vara stark. Det är ok att sätta gränser. Det är ok att vara jag.
Jag har inte råd att överge mig själv mer. Jag är värd att har det bra. Jag är värd att vara mig själv.
Tack
Jobba med uppkoppling
Ett tag nu känns det som jag varit på väg bort från mig själv. Som jag sakta men säkert tagit små, och i sig nästan betydelselösa steg, bort från det som är jag. Jag har jobbat ganska mycket, vi har haft en speciell situation på jobbet och jag har fått förtroende och bekräftelse på att jag är bra på det jag gör. Jag har gått upp i den bekräftelsen och tanken på att bli "framgångsrik". Suck. Har så svårt att förhålla mig till det där med framgång och karriär. Svårt att hitta en balans mellan vad som är sunt och bara att göra sitt jobb, vara bra på det man gör och trivas. Och det andra är att gå in i prestation, konkurrens och beroende av bekräftelse för det jag gör och inte den jag är. Sinnesrobönen får jag använda här. "Förstånd att inse skillnaden." Inte vara så hård mot mig själv för att jag har ett bra jobb, en fin utbildning och har lätt för mig. Det går att tillfriskna då också. Så länge jag respekterar mig själv och mina värderingar. Jag har en väldigt bra chef just nu som jag känner förtroende för och som känns sund i sitt förhållningssätt.
Egentligen är ju jobbet en väldigt bra plats för mig att konfronteras med mig själv. Att spegla mig i andra och lära mig mer om mig själv och utvecklas. Just nu får jag träna mycket på att kommunicera, vara tydlig och att kunna prioritera och strukturera. Det är nyttigt och nu när jag tänker på det så är jag nog precis där jag ska vara, som min sponsor brukar säga. Men jag behöver vara bättre på att låta mig få vara uppkopplad samtidigt som jag är i det. Ta små stunder för reflektion under dagen och även på kvällarna. För när jag springer på utan att ha kontakt med mig själv tappar jag verklighetsuppfattningen och snurrar igång i prestation och stress.
tack
Egentligen är ju jobbet en väldigt bra plats för mig att konfronteras med mig själv. Att spegla mig i andra och lära mig mer om mig själv och utvecklas. Just nu får jag träna mycket på att kommunicera, vara tydlig och att kunna prioritera och strukturera. Det är nyttigt och nu när jag tänker på det så är jag nog precis där jag ska vara, som min sponsor brukar säga. Men jag behöver vara bättre på att låta mig få vara uppkopplad samtidigt som jag är i det. Ta små stunder för reflektion under dagen och även på kvällarna. För när jag springer på utan att ha kontakt med mig själv tappar jag verklighetsuppfattningen och snurrar igång i prestation och stress.
tack
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)