steg 7 for real

I helgen var jag på ett event där vi gjorde en meditation där som var omvälvande. Vi gjorde en känslomässig resa genom olika landskap och när vi åkte tillbaka till nuet och oss själva var temat att det är dags för förändring. Jag fick kolla på de saker jag inte längre vill ha i mitt liv och sa farväl till dem medan jag färdades tillbaka med ett svärd för att kunna ta de strider jag behöver för att göra förändringar.
Det är dags nu.
Känn hur kraften inom dig växer och att du är redo.

Jag grät en del under tiden och även om jag inte riktigt kan sätta ord på vad som hände och exakt vad det var jag sa farväl till och exakt vad jag vill förändra så hände det något där och då. Det var något som lyftes bort, nästan som att jag letat efter dörren jag ska gå igenom för att förändra och nu var jag redan igenom den, utan att egentligen behövs tänka aktivt på det. Det hände liksom undermedvetet. Jag kände tydligt efteråt att något hade hänt i mig efteråt och jag var fortfarande rosig om kinderna dagen efter. Jag gick och duschade länge för att skölja bort det där gamla.
Jag tror att en del av mina karaktärsdefekter försvann där och då. Några av de saker jag haft i mitt huvud länge att jag vill förändra landade äntligen i hjärtat och då är det klart. Känner mig inte riktigt som samma person. Vissa saker har liksom blivit mindre viktiga. Jag känner mig klar med vissa saker. Jag känner mig klar med att vara till lags. Jag känner mig klar med att vara den där söta, smala tjejen som ska vara varje killes dröm. Jag känner mig klar med att låtsas tycka något annat än det jag gör för att minska risken för konflikter.
Det är som det skrivs om steg 7, när tillfället är rätt så tar Gud bort det som inte längre behövs.
Det känns fortfarande overkligt att det hände. Det var magiskt och jag kommer aldrig glömma det.
Innan jag åkte på det här eventet var jag lite osäker på om det verkligen skulle bli och vara rätt för mig, men nu i efterhand ser jag ju att jag var precis där jag skulle vara.
Gud gör för mig vad jag inte kan göra själv. Är så fantastiskt tacksam för det. Det ger mig också mod att fortsätta. Fortsätta jobba. Fortsätta gå på möten. Fortsätta ringa min sponsor. Fortsätta be. Fortsätta utmana mina rädslor.

Tack!

Mötesprestation

Igår var jag på möte och för första gången på länge fick jag inte lugn och värme i hjärtat av det. Kände mig frånvarande och det kändes som det var längesen jag delade på det sätt jag vill egentligen. Som att jag bara sitter där och pratar om vad jag har gjort bra på ett ganska generellt sätt utan att kunna få med känslan i det. Kanske är det bara jag som har så höga krav på mig själv i mina delningar. Kanske känner jag så för att det inte var så många av de som jag trivs bättre med, som jag börjat connecta med där. Det är ju fortfarande en stor omställning i hur gruppen fungerar här i Stockholm jämfört med i den mindre staden där jag gått tidigare. Mer omsättning på folk och den specifika gruppen är nog inte lika viktig eftersom det finns så många att välja mellan varje vecka.
Framför allt är det en tjej som var där igår som jag har fått för mig inte tycker om mig. Jag har sett henne på en hel del möten, men jag upplever det som hon undviker mig och inte hälsar och sånt.  Men fan, det ligger ju hos henne. Jag har lika stor rätt att vara där som hon. Och hon delade senare om att hon var inne i en väldigt tung period och jag vet ju själv att jag kan vara omedgörlig när jag ser svart. Jag hittar liksom på i mitt huvud att hon tycker si och så om mig. Men det baserar ju sig bara på mina tankar om henne och mig själv.
Jag är en lika värdefull medlem på mötena som alla andra. Jag har mycket att bidra med och mina delningar är lika viktiga och kan vara lika givande för någon annan, och jag har samma rätt att ta upp tid för det som råkar vara viktigt för just mig att dela om.


Tack.