Man kan bli kär i mig

Idag har jag också tänkt en del på den här personen. Jag har även ringt ut och delat om det. Se till att det här inte blir någon hemlighet. Min hjärna går igång och vill försöka förstå och tänka ut. Den analyserar och komma underfund med vad som är i görningen.
Känner ändå att jag kan vara kvar ganska bra i min sinnesro ändå. Jag kan klappa på mig själv i det och träna på att inte gå in i det. Kunde dock inte somna igår. Och har inte varit trött idag. Det känns likadant idag. Jag är liksom pirrig.
Fick en reflektion på min delning om att fantiserande är en projicering av den kärlek som finns i mig. Och det är på nåt sätt så jag känner på ett sätt. Jag har det väldigt bra med mig själv. Jag tycker att jag är fin och rolig och modig och vacker och är kanske lite kär i mig själv. Men eftersom jag lärt mig att det är tvåsamheten och en partner som ska ge mig den känslan så lägger jag den fantasin hos honom.
Det kanske låter konstigt men jag tycker om personen jag tror att jag är i hans ögon. Jag kan verkligen förstå att han skulle tycka om mig. Vilket jag iofs inte har någon aning om. Men att jag tänker så säger ju en del om vad jag tänker om mig själv. Jag är en person som man kan tycka om mycket. En person man kan bli förälskad i. Det betyder inte att jag behöver vara intresserad av personen. Men vad fint alltså att jag tänker så om mig själv.
Samtidigt så kan jag verkligen landa i tillit i det här. Jag ska inte pringa iväg och göra något som kompromissar på mig själv. Jag ska bara göra det jag tänkt göra. Här finns verkligen potential för att träna på det. Lyssna på lilla mig och respektera det.

Ge mig vägledning i det här, gud. Hjälp mig att behålla fokus på mig själv. Hjälp mig att fortsätta vara ärlig om de här känslorna. Jag är maktlös inför känslorna och tankarna som drar igång. Bifria mig från mitt egos slaveri så att jag bättre kan utföra din vilja.
Tack för mina insikter och den här dagen. Tack för sol, yoga, delningar och kärleks i bröstet.

tack

besatt? eller lite förälskad? eller bara normal?

Den killen som jag skrev om igår träffade jag på igen idag. Han var utanför kyrkan när jag skulle dit. När jag pratar med honom är jag faktiskt ganska lugn och inte alls nervös och stel. Men sen kunde jag inte släppa honom med tanken. Under gudstjänsten tänkte jag en hel del på att han satt några bänkrader bakom. Jag ville inte sätta mg med honom eftersom jag då inte skulle kunna vara kvar i mig själv. Plus at han var där med ett par vänner.
Efteråt såg jag honom gå bortåt gatan och en del av mig vill skynda sig på att låsa upp cykeln för att jag ska kunna "råka" stötta på honom igen. Men jag kommer på mig och tar det lugnt. Men ändå så ser jag honom cyklandes framför mig på gatan ett tag innan han svänger av en annan väg än den jag ska ta. Jag börjar fundera på vart han bor och även om jag kan var väldigt medveten om det hela tiden så är jag totalt maktlös inför att påverka det. Jag bara ler mot mig själv igen och igen. "Ja, du. När är visst det där igång igen. Jag förstår det. Jag vet att du vill fly in i bekräftelsen och förälskelse."

Och jag försöker verkligen inte slå på mog själv för det här. Jag försöker också att inte gå in och styra. Jag vet inte vad det här betyder. Jag har som sagt tänkt på honom ett längre tag ibland, men jag har vissa andra som också har lite speciella platser hos mig.

I alla fall, nu ligger jag här och ska sova men kan inte. Hjärnan går runt runt och jag tänker mycket på honom. Ibland drar hjärnan iväg i fantasier om hur vi skulle vara tillsammans mm.

Jag undrar just vad min högre kraft har i görningen med det här. Käner mig långt ifrån att på riktigt vara redo för att ens tänka på en relation igen. Men så kommer den här mannen.

Men det finns saker med honom som jag är lite osugen på. Han känns yngre och på nåt sätt liknar han mitt ex tror jag t o m. Även om han ju har förmågan att ha kontakt med sina känslor och har en helt annan självinsikt. Men det är något. Kan det vara att jag ser osäkerhet? Har jag bilden av att nästa person jag väljer att gå in i en relation med ska vara trygg, vuxen och mogen?
Mmm, kanske är det så. Jag känner hur något i mg vill gå in i att bli kär i honom. Vill bli galen och förälskad. Vill ta in honom, bli fnittrig och nervös. När jag tänker på det som inte är intressant med honom vill den här sidan inte lyssna, den blir besviken.

Har verkligen ingen aning om vad som är vad. Det kommer att visa sig antar jag. Jag ber om vägledning och sinnesro. Jag ska dela om det här. Jag ska lämna över det jag är maktlös för, men jag vet att jag är i en skör fs nu och jag känner att jag kan bli kär i att vara kär typ. Beroende av att vara kär. Borde kanske gå på de där mötena i alla fall. Men min sponsor var så tydlig i att det behövs väl inte. Om det går över styr kan jag göra det. Så att ha de här känslorna kanske inte är över styr ändå. Jag klarar ju av att hantera det med delningar, gud och att skriva.
Jag ska i vilket fall vara mycket försiktig med mig själv.

Tack för de insikterna jag får och för att du är med mig. Hjälp mig med vägledning och mod att följa den.
tack

Medberoende!

Jag kom precis hem från möte. Det var en kille där. En kille som jag har tänkt på. En kille som när jag ser honom i ögonen går rakt in i mig. Jag kände dragningen till honom redan första gången jag såg honom egentligen. Sedan har vi ibland varit på samma möten och jag bir alltid påverkad när han är i närheten. Jag känner att han är intresserad av mig också. Efter att jag lämnade mitt ex för ca 5 veckor sen har vi inte setts. Det är inget ovanligt egentligen, vi brukar inte var så ofta på samma möten.
Jag blir rädd för de här starka känslorna. Jag vill inte mata dem för jag är rädd att det är medberoende och flykt. Jag behöver vägledning. Jag behöver ugn och ro. Varför var han tvungen att komma dit just idag? När det hände kunde jag ha dialogen med gud och vara medveten om vad som hände. Be om att få förstå varför vi sågs nu. Än så länge vet jag inte. Mer än att jag vill springa rakt in i den famen. Eller vill jag det egentligen? Jag såg framför mig att hålla hans hand förut. Instinktivt känner jag at jag inte vill det. Jag vill kanske ha någon annan. Men min sjukdom försöker knarka på honom just nu. Kan det vara så det är? Eller är det så att allt jag vt om kärlek och förhållanden är sjukt. Att den där känslan av att jag gör mig en storlek mindre och anpassar mig kommer så automatiskt att det är det jag inte vill. Det är det jag inte vill gå in i. Oavsett vilken person det är. Min lösning finns inte där. Min lösning finns i mig själv. Det där riddaren som jag längtat efter som ska rädda mig finns inte. Är det det jag börjar förstå. Jag fick syn på hur jag blir i ett förållande och där vill jag inte vara.
Det är nog verkligen så att jag behöver vara ensam för att bygga grund innan jag kan börja vara nära någon igen. Det är ju precis det som jag känt också.
Men fan, jag vet ju verkligen inte hur ett funktionellt förhållande ser ut. Min drivkraft att vara till lags och fokusera på hur den personen uppfattar mig är så starkt.
När jag cyklade hem efter mötet så var jag redan igång och tänkte på hur jag såg ut och vad jag gjorde när jag cyklade och hur han skulle tänka på de sakerna om han skulle se det. Det är ju precis det här jag har gjort med mitt ex så länge. Vad jag tror att han tycker och tänker har bott i mig. Det här är ju mitt medberoende. Det här gör jag gentemot min sponsor också. Jag vill vara till lags mot henne och ofta så ser jag på situationen och människor och försöker göra det med hennes ögon för att räkna ut vad som är rätt.
På precis samma sätt hade jag ju tagit in killen jag var ihop med innan den senaste. När jag träffade honom hade jag inga åsikter alls typ så jag bara tog hans, rakt av. Men så har det ju faktiskt varit i mitt förra förhållande också. Mitt medberoende har flyttat in hans önskemål och känslor i mig. Eller min uppfattning om hans önskemål och känslor.
Oj. Det här är stort. Jag känner att det finns många nycklar här.
Kämpa mot skammen när jag skriver det för att jag inte fattat tidigare.

Kag måste prata med min sponsor om det. Jag känner nu hur rädd jag är att hon ska överge mig.. Jag vill vara till ags mot henne. Så jag är inte ärlig. Det är därför jag håller på och tänker ut vad jag ska säga till henne innan. Det är därför jag känner motstnd för att ringa henne.

Tack för den här insikten. Nu förstår jag varför den här killen skulle vara på precis det här mötet. Och jag är i steg 1. Helt maktlös.
Tack.