Försoning?

Jag har gjort mitt 8:e steg i 12-stegsarbetet. Jag har skrivit min lista över dem jag har gjort illa. I steget ingår även att bli villig att gottgöra alla dessa människor. Där vet jag inte om jag är riktigt. Om jag till exempel börjar med mig själv som jag har gjort illa på så många sätt, så har jag ju hört att jag behöver förlåta mig själv och försonas med mig själv. Jaha, hur gör man det då? Jag tycker överlag att det här med förlåtelse är väldigt svårt. Jag har nog aldrig förlåtit någon i hela mitt liv. Jag har slätat över saker, förnekat och förträngt. Men förlåtit, nej jag tror inte det.
Jag antar att det innebär att jag ska acceptera det som varit och försonas med att det skett. För att kunna släppa taget om det och inte harmas för saker som hänt. Men jag förstår liksom inte vad jag aktivt gör. Kanske är det inte något enskilt beteende eller aktivitet utan ett förändrat förhållningssätt. Var på möte idag och då delade en medlem om att försoning för hen handlar om hens förhållningssätt till livet och syn på livet. Jag fattade ingenting. (brottas med prestation här när jag inte fattar och är "smart och duktig")

Bubbel

Det pyr inuti mig. Jag känner hur det liksom bubblar. Jag är nyfiken på det nya och känner hur jag är på väg att bryta igenom ytterligare ett lager och komma lite närmare mig själv. Läser en helt fantastisk bok just nu, Kajsa Ingemarssons Modern mystik. Den passar min syn på den högre kraft som jag har identifierat i mitt tillfrisknande. Har läst flera av Paulo Coelhos böcker tidigare och den här innehåller fakta och en egen historia baserat på samma grundidéer som Paulos böcker. Blir varm i hjärtat av att läsa den.
Samtidigt som jag har mycket positiva känslor för den här förändringen så har jag också rädslor. Jag vet inte riktigt vad de här förändringarna kan leda till och det är läskigt. Försöker bara acceptera det. För det är ju i grunden mänskligt att vara rädd för förändringar. Men jag kan bestämma om jag vill låta de här rädslorna styra. Jag är maktlös för mina känslor och att jag har rädslor, de försvinner inte för att jag förnekar dem. Men jag kan vara modig och påverka det jag kan genom att gå emot dem. Samtidigt bör jag ha förstånd att inse när jag ska göra vilket och vad jag klarar av på en gång.

Sinnesrobönen, tack.

Ny frisyr. Gamla rädslor

Igår gjorde jag något väldigt modigt. Fattar fortfarande inte riktigt att jag faktiskt gjorde det. Jag klippte av mig håret. Väldigt kort. Är så himla trött på att jag har satt upp massa regler för hur jag måste vara och se ut för att vara okej. Har en sjuk slitning i mig nu där den ena sidan är sjukt nöjd att jag var så modig och vågade. Den andra sidan är livrädd. Jag är inte mitt snyggaste och sötaste längre. Även om jag tycker att jag ser bra ut i den här frisyren också så är den inte konventionell och vad som jag tror förväntas av mig. Inatt sov jag dåligt. Mina undermedvetna rädslor var i rörelse och jag var orolig.
Att visa det för de närmaste var inte så jobbigt. Både min pojkvän och hans syster som bor hos oss var det inga problem alls egentligen. Däremot när jag skulle gå in på jobbet var det jobbigt. Jag ha så mycket föreställningar om vad folk tänker. För det mesta är de långt ifrån sanna och dessutom är det ju egentligen inte viktigt. Men fan vad tydligt det blev för mig hur mycket andra åsikter betyder.
Men jag var modig. Jag lät inte mina rädslor bestämma. Jag var rädd men jag gjorde det ändå. Undrar om detta är ett tecken på att tilliten börjar komma på riktigt? Det skulle ju vara spännande.

Är också rädd för att det här inte passar in på jobbet. Att jag inte skulle betraktas som seriös, pålitlig eller vad det nu kan vara. Men fan, det där är väl bara min ytliga syn på människor. Att utseendet skulle spela så stor roll. suck.

Fattar typ inte förrän nu hur stor den här grejen var för mig. Ena delen av mig vill bara gå tillbaka och ångra sig. Fan. Jaja, det är väl inte i hela världen. Och herregud, det växer ju ut och jag vill det. Det tar väl en 10 år sådär innan det är i samma längd som det var förut. Men det tar ju inte så låg tid innan det iaf är lite längre. Shit, faller jag för mina rädslor nu. Eller är jag bara ärlig och kan vara nöjd att jag vågade prova.

Hjälp mig ha perspektiv på vad som är viktigt.
Hjälp mig vara snäll mot mig själv.

Tack.