Bakgrund

Min pappa är alkoholist. Fram tills jag var 18 år bodde jag, mamma och han tillsammans i ett hus på landet. Då tog mamma äntligen steget för att skiljas.

Min pappa är inte den typen av alkoholist som hänger utanför Systembolaget, eller dricker tillsammans med ett gäng likasinnade. Nej, min pappa är den typen som dricker hemma i smyg, både när han är ensam och inte. Han är den typen av alkoholist som "varje" fredag då han slutar tidigt är påverkad innan jag ens kommit hem från skolan. Den typen som sitter och mumlar och halvsover i soffan och som man desperat försöker ignorera hela kvällen, tills han äntligen går och lägger sig. Han är den typen som inte alla gånger lyckades ta sig upp för trappan och sova i sin egen säng (även om man försökte hjälpa honom) och som istället fick sova på golvet i finrummet. Han är den typen som gärna när han är full tar promenader i samhället vi bodde i, vilket man sedan fick höra av kompisar i skolan. Skam. Han är precis som alla alkoholister jag hört talas om en sån man inte kan lita på. En sån som bryter löften. En sån som ger en skuldkänslor. En sån som när han är full gärna ringer och beklagar sig och tycker synd om sig själv.

Men han är också den typen som dagen efter beter sig som om inget har hänt. Han har också varit en riktigt bra pappa mellan det dåliga. En sån som leker och ger uppmärksamhet och kärlek. Som är engagerad och skjutsar och kommer på fotbollsmatcher.

När jag och mamma flyttade trodde jag att det va över, att det va klart, att jag inte skulle behöva va rädd och otrygg längre så jag stängde dörren om det. Och visst mådde jag mycket bättre men ändå inte bra inuti. Hade dålig självkänsla, oroade mig för allt som kunde gå fel och kände mig annorlunda och utanför. Jag hade väldigt svårt för konflikter och att ta kritik, tolkade det som ett hot och kunde inte skilja på den jag var och det jag gjorde. Detta kulminerade i sep 2009 när min dåvarande pojkvän efter 8 år till slut inte orkade "dra" mig längre, som han uttryckte det. Jag hade då lagt ansvaret för mitt liv på honom och förväntade mig att han skulle göra mig glad och få mig att må bra. Det fungerade alltid ett tag men inte i längden eftersom grunden till att jag mådde dåligt låg hos mig själv och jag alltid trillade tillbaka ner i hålet igen. Det var inte bara därför han gjorde slut, det var ett väldigt destruktivt förhållande kan jag se nu, han hade ganska länge varit på väg bort innan det tog slut var han dessutom otrogen. (Sviken, ilska, sorg, övergiven)
När vi gjorde slut fick jag i alla fall den ultimata sparken i baken för att ta tag i varför jag mådde dåligt och framför allt för att börja ta ansvar för mig själv och mitt liv.

Jag började läsa en själv-utvecklingsbok som jag hittade på nätet som en psykolog har skrivit. Den var väldigt bra och gick verkligen på djupet. Och hela tiden kom den tillbaka till att vi är formade av vad som hände när vi va barn. Och jag tänkte "jo, pappa drack ju, men vi flyttade och det påverkar inte mig längre". Men eftersom det alltid kom tillbaka till barndomen i boken så tänkte jag att det kanske låg något i detta och började googla. Och oj, vad jag hittade saker. Först Al-Anon som är en gemenskap för anhöriga till alkoholister och sedan till ACA, Adult Children of Alcoholics där jag verkligen känner mig hemma. Båda dessa är så kallade 12-stegsprogram och bygger på AA:s (Anonyma alkoholister) 12 steg till tillfrisknande.
Jag är så oerhört tacksam för att det finns såna här gemenskaper där man kan träffa likasinnade för att få förståelse och dela styrkor och hopp. I feb 2010 gick jag på mitt första Al-Anon möte, livrädd och förvirrad. Jag kunde inte gå in utan stod bara utanför och grät i säkert en halvtimme. Bara att komma så nära och vara så nära att gå in och säga att min pappa var alkoholist och att jag inte mådde bra var så panikartat och skrämmande för mig. Men jag är tacksam för jag förstod ju att eftersom jag reagerade så starkt så måste det finnas något i det som jag behöver titta på.

Jag gick på några möten och läste mycket, jag förstod inte alltid vad de pratade om på mötena men jag kände igen mig och därför tvingade jag dit mig. Men efter ett tag blev det lite för mycket, jag var inte riktigt mogen för det tror jag, och andra saker hände i mitt liv. Jag blev kär och utomlands en termin och pluggade.
När jag kom hem i början av 2011 hade jag bestämt mig för att börja jobba med mig själv på riktigt igen. De framsteg jag gjort under de första månaderna blev inte bestående eftersom jag inte fortsatte jobba med mig själv. Nu mer går jag varje vecka på ACA-möte och det är det bästa som har hänt mig. Gruppen är fantastisk och det finns så mycket kärlek där. Jag har framför allt fått förståelse för vem jag är och varför jag är som jag är. Att många av de sidor som jag inte tycker om hos mig själv är försvarsmekanismer från barndomen. Naturliga reaktioner på livets stresssituationer. Jag jobbar i stegen och har utvecklats så det bara knakar. Min relation till mig själv är mycket bättre nu för tiden, jag kritiserar inte mig själv lika mycket och tycker om mig själv. Det gör att jag inte ser mig själv som fel eller trasig, eller dåligt eller nåt sådant som jag kände förut. Nu förstår jag inte är fel, utan att jag gör fel ibland. Min relation till min mamma är mycket bättre och det känns så fint att vi har hittat tillbaka. När det gäller pappa hade vi ett uppehåll då jag sa att jag inte kunde ha någon kontakt under ca 9 månader, nu försöker vi lite igen och vi får se hur det går. Jag ser att jag växer och att mycket hänt redan, men att jag också har mycket kvar att jobba med. Man blir ju aldrig klar när det handlar om personlig tillväxt och det är det som är så spännande.


Allt jag skriver i den är bloggen är endast menat för mig i grunden. Jag utger mig inte för att ge någon vägledning om vad andra ska göra eller liknande. Det här är att sätt för att få ur mig mina tankar, hålla kontakten med min själv och se min utveckling.

Bloggen är en del av min resa mot helhet och ett nytt sätt att leva.