Förlåta och förlåtas

Jag har väldigt svårt att förlåta. Glömma, trycka undan och förneka är jag bättre på. Jag vill inte förlåta för jag vill kunna hålla någon annan ansvarig för hur det är. För hur det blev. För det jag gör. Om jag förlåter betyder det att jag på riktigt tar ansvar för mina handlingar nu och slutar använda offerrollen som varit mitt försvar.

Men vad innebär det när jag inte kan förlåta mig själv. Är det för att jag inte tycker att jag är värd förlåtelse? För att jag är en dålig människa och att det jag gjort är oförlåtligt.
Jag har sårat både mig själv och andra. För att förlåta mig för det jag gjort mot andra kan jag gottgöra dem. Men hur gör jag för at förlåta mig själv? Eller ska jag kanske inte "göra" något alls? Bara tänka på det, säga förlåt till mig själv och göra bättre? Eller bara be och lämna över och vänta på att min högra kraft gör det jag inte kan göra själv?
Finns det nån ytterligare anledning till att jag har så svårt at förlåta mig själv? Är det för att känsla av att vara värdelös och dålig är tryggt och att jag drivs av att skamma mig själv för det jag gjort illa? Att skammen känns så välbekant och tillgodoser något sjukt behov jag har kvar?

Mina beteenden och överlevnadsstrategier är resultatet av en sjuk miljö. Jag kunde inte ha gjort annorlunda då. Varken som liten eller i de situationer jag som vuxen har mött med dessa som enda verktyg. Jag lärde mig inte att jag förtjänar kärlek och respekt. Jag lärde mig inte att jag är värdefull. Jag lärde mig att det är ok att förneka, att det är ok att förminska och förnedra.

När jag mötte värden med de här verktygen så kunde det inte ha gått på nåt annat sätt. Jag behandlade inte mig själv eller andra med kärlek och respekt. Jag förnedrade, förnekade och förminskade mig själv och andra.

Är jag värd att bli förlåten för detta? Är jag villig jag förlåta mig själv?

Jag vet inte.

Och där har vi svaret.


Jag ber om viljan att förlåta mig själv och bli fri från mina egna dömanden. Jag är och var en värdefull och underbar människa som förtjänar kärlek och respekt.
Hjälp mig att förlåta mig själv.
Tack

semesterförvirring

Jag har precis gått på semester idag. Det borde vara en skön, härlig känsla. Men jag är rastlös och orolig och känner lite obehag. Jag känner stress över att ha det skönt och speciellt som det är fredag och det är underbart väder och jag hade velat vara tillsammans med folk. Sommaren är så gränslös och öppen på nåt sätt. Jag vill gå ut, men kan inte slappna av när jag gör det. När jag var ute och gick förut kände jag mig iakttagen och ensam.


Gud, Befria mig från rädslan för att känna mina känslor.
Visa mig hur du vill att jag ska vara istället.


Ringde min sponsor nu men kom på att hon är bortrest den här helgen.

Vill bara fly in i nåt socialt, eller en film, eller nåt som jag tror är bra.

Men det här är bra. Jag behöver vara ensam mer. I madrid förra året hade ag många såna här dagar, och jag hanterade det jättebra. Jag fokuserade på det jag hade och inte på det jag inte hade. Jag gjorde val och agerade.

Jag ska yoga lite för att slappna av och sen prata lite med lilla mig.

Hjälp mig att ge mig själv ömhet, humor, kärlek och respekt.

Tack