Slut?

Jag vet inte var jag ska ta vägen. Har så mycket känslor och tankar som bara snurrar. Har rint en programvän och fått dela av mig och det var skönt. Min sponsor jobbar så jag får inte tag i henne.

Min sambo var med mig på ett möte igår. Jag insåg att jag hade byggt upp en bild och förhoppningar om att han skulle känna igen sig och se att han också är ett vuxet barn. Men det gjorde han inte. Han tyckte det kändes fint för att han förstår lite mer vad jag gör, men han känner inte igen sig. Och han känner inte att han behöver gå på den typen av möten. Han är beredd att prata om saker mer och jobba för vårt förhållande på det sättet. Analysera sina beteenden och träna på att prata om sina känslor.
Jag känner mig jätteförvirrad. Jag ser hur mycket jag har varit oärlig genom att inte visa mig själv och säga vad jag tänker och känner. Det gör ju också att man inte får någon djup relation. Som ju är det jag känt att jag saknat. Fan det är ju inte konstigt att jag inte känner att jag känner honom på riktigt om jag inte visar mig på riktigt. Bajs. Suck. Jag älskar inte mig själv tillräckligt för att tro att han skulle stanna om han visste vem jag verkligen var.

Eller så är det bara så "enkelt" att jag inte har rätt känslor för honom. Om jag inte älskar mig själv, hur kan jag då älska någon annan?

Jag vet inte vad som är sant och inte. Det finns så mkt fint i honom och mellan oss. Hur kan allt det inte vara sant?

Programvännen jag delade med nyss påminde mig om de tre A:na; Awearness, Acceptance, Action.
Vi hoppar gärna från Medvetenhet till handling. Det är svårt att vara i känslan och komma till en acceptans av hur det är. Men om det inte finns acceptans innan handling är det lätt att handlingen görs med upprörda känslor och att det inte blir bra.

Nu landar det ändå ett lugn i mig. Oavsett vad som händer så vet jag att jag klarar mig. Jag är precis där jag sa vara. Jag får inte mer än jag klarar av. Jag har det jag behöver.

Jag är fortfarande förvirrad. Behöver verkligen prata med min sponsor. Men på nåt sätt blev jag lugn i det. Det kanske är acceptans och tillit som kommer. Allt kommer att bli bra.

tack

Nygammal utmaning

Känner mig tom och som en bomb samtidigt. Har väldigt svårt att vara i mina känslor nu. Jag har tvivel på mitt förhållande igen. Och det känns som att någon har dragit bort ett skynke som varit framför mina ögon när det gäller min sambos familj. Jag ser saker där som jag förut inte kunnat eller velat se. Har tyckt att det har varit så skönt att vara hemma hos dem och verkligen varit glad över den nya familjen jag fått. Är allt det en lögn? Kan det vara det? Eller är det jag som svartmålar verkligheten nu... Jag vet inte. Har försökt ringa min sponsor men fick inget svar. Ska försöka snart igen. När jag bara sitter med mitt eget huvud så skenar tankarna och det slutar med att jag aldrig kommer få barn. Rädslan för att bli ensam och övergiven är så stark. Men jag är ju inte ensam. Jag är med mig själv och min högre kraft. Jag är aldrig ensam.

....

Nu har jag ringt min sponsor 2 gånger och även försökt med två andra vänner utan svar. Det är ju fredag kväll så inte konstigt om folk är upptagna med något.

Så jag sitter och försöker vara i känslan. Tog hjälp av underbara Ane Brun och fick loss en del känslor.
Är supertrött också. Ska sätta på en film nu och släppa taget om de här känslorna ett tag. Vila och be och lita på att det blir som det ska bli. Jag är där jag ska vara. Jag har allt jag behöver. Jag får inte mer än jag klarar av.
Vi klarar det här.
Det är inte farligt.
Jag ska bara fokusera på mig själv och inte försöka tänka ut och analysera och kontrollera.
Jag har bara ansvar för mig själv
Människorna runt mig har ansvar för sig själva och har sin högre kraft.

Mina känslor är inte farliga. Det finns inget farligt längre. Jag är inte barn och riskerar att bli övergiven på riktigt. Den enda som kan överge mig är jag själv. Och när jag låter mig själv känna de här känslorna och pratar om dem så står jag för mig själv.
Jag är väldigt modig som vågar känna in mina känslor och rösterna därinne. Jag är modig som vågat börja prata med min sambo.
Jag har inte svaren. Jag ska bara göra min del och lämna över resten. Jag ska bara fokusera på mig själv.
Jag är värd att må bra. Jag är värd all kärlek i världen. Genom att prata om det här och prata med min sambo visar jag ju också kärlek mot mig själv och honom. Jag visar lilla tjejen i mig att mina känslor är viktiga. Att hon är viktig. Jag visar att hon kan lita på mig. Det är också för att hon börjat lita på mig mer som de här känslorna får komma fram så mycket nu.
Hela det här året har varit så. Lyssna in den där rösten. Känna mina gränser. Det känns som ett lager till av den där jäkla löken. Kanske har de rätt ändå, de som pratar om den.

Åh, jag känner mig ensam nu och vill tycka synd om mig. Men jag ska inte gå igång och knacka på de känslorna. Jag är inte ensam. Jag har många vänner och jag har mig själv som jag tycker mycket om och jag har min högre kraft. Det är inte synd om mig. Jag har utmaningar som jag kommer klara av och det kommer göra att jag växer. Det kanske kommer göra ont, men det kommer vara bra till slut. Och det är oavsett vilket "slut" det blir. Äh, det finns väl inte ens något slut... Iaf, det kommer bli som det ska bli och jag är lika maktlös över det som jag är över mina föräldrar.

Nu ska jag bädda ner mig i soffan och vara snäll mot mig själv som är modig och vågar känna och dela och ringa och skriva.

Tack.