Vilse

I den här situationen med uppbrottet med min sponsor så är det som att allt hänger löst på nåt sätt. Jag börjar tvivla på saker hon lärt mig och om de faktiskt är sanna för mig. Det gör mig orolig och osäker eftersom vi har pratat om det och hon har förklarat att många i programmet gör det för enkelt för sig och inte är ärliga. Och nu är rösten i mig som säger att jag har varit för hård mot mig själv stark. Den rösten som hon förklarat för mig är förnekelsen och sjukdomen.
Märker att jag skriver bara tankar. Det är mycket där jag är. Jag tänker och tänker och tänker. Försöker förstå och kontrollera, själv-tillräckligheten. Jag vill komma på en lösning. Hitta svaret. Men jag kan inte tänka ut det. Jag har försökt på det sättet så många gånger. Men sanningen är att jag inte vet. Jag förstår inte och jag vet inte vad jag ska göra.
Eller en sak känner jag är rätt att göra. Det är att prata ut med henne. Men vad ska jag säga?


Vägled mig.
Jag är rädd. Jag är vilse. Det är ohanterligt. Lilla jag säger att det här kommer ju aldrig lösa sig, hur skulle det gå till. Det är ingen idé.
Hon är rädd. Rädd för att bli besviken på livet igen. Och så sorg över allt som hänt henne och det hon inte fått. Hon är arg också. Arg på att livet är såhär nu. Såhär svårt och obegripligt. Såhär ohanterligt. Hon vill att det ska vara annorlunda.
Det är okej, jag förstår att du känner så. Kom sätt dig här hos mig en stund i alla fall. Jag älskar dig.du är fantastisk.

Omstart

jag har massa känslor av förvirring, oro, skuld, skam, övergivenhet och rädsla. Relationen med min sponsor har kört fast helt. Eller avslutats kan man väl säga. De senaste åren har den präglats av tuff kärlek från hennes sida. Tuffa speglingar och gränser. Samtidigt har vi också kommit närmare och närmare varandra, umgåtts allt mer och sedan i somras bor vi i samma stad igen.
Allt började efter att hon speglade mig med min självcentrering och egoism, att jag inte visat att jag bryr mig om henne och att hon är viktig i mina handlingar. Jag har insett att jag är bortskämd och som ensambarn till två skuldtyngda föräldrar har jag inte fått gränser eller lärt mig visa hänsyn och empati för andra. Dette som att det är ett språk jag inte förstår och när mina överlevnadsstrategier är igång så är det bara jag i mitt huvud. Mycket har gått lätt för mig i livet, skolan och jobb, hälsa. Jag har en slags grundinställning att det är klart jag ska få fördelar och slippa undan ansvar.
Så min sponsor har speglat och satt gränser i det beteendet och jag har försökt ta till mig utan att gå i försvar. bett om ursäkt och tänkt på att försöka göra annorlunda och gottgöra.
Men när jag har fått en gräns så har ju min rädsla för att bli övergiven triggats också och jag har haft svårt att ta in det och processa. Har blivit väldigt styrd av att göra rätt och vara till lags. Även innan jag faktiskt känner och på riktigt förstår att jag gjort fel.
jag har slitits mellan att vilja vara nära och att stöta bort henne för att det är jobbigt och gör ont. Hon har blivit viktigare och viktigare för mig samtidigt som jag har sett dysfunktionella mönster i många andra relationer och då satt gränser. Så jag har blivit väldigt beroende av henne och hennes närhet och bekräftelse. Jag har sett det som något väldigt fint och vi har haft så många fina stunder ihop. Men när det har dykt upp problem så har jag inte haft någon att prata om dem med. Jag har bara pratat med henne för att få hjälp och bolla tankar förutom mötena.
Men i takt med att vi umgåtts mer under hösten så har mina beteenden och brister blivit mer tydliga. Jag döljer saker för henne om även smågrejer för att jag känner mig bedömd och som att hon petar i alla saker. Jag förstår inte på riktigt att det är för att hon vill hjälpa mig, hur mycket jag än intalar mig det.
Min egoism och begränsade empati gör att jag sårar henne genom hur jag handlar. Hon påtalar det och jag försöker göra annorlunda och gottgöra. Men jag har svårt att hantera skuld och skamkänslorna som väcks. De slår liksom rakt igenom mig och har inte inre förmåga att ta hand om det. Så skamkänslan ökar och jag slår på mig själv och känner mig värdelös.
I slutet av året kulminerar det och efter att hon känt sig sårad efter att jag inte visat omtanke efter en operation så blir gränserna hårdare och hon tar avstånd en period och svarar inte i telefon speciellt ofta.
När vi till slut ses efter någon månad med begränsad kontakt är det för att åka på retreat på ett kloster tillsammans i mellandagarna. En resa vi gjort förut och som varit planerad länge. Men det är svårt att prata och hon säger att det kanske är dags att gå skilda vägar Och att hon inte ska ge mig råd mer. Vi pratar igen dagen efter och jag är avstängd och har börjat stöta bort henne eftersom att hon verkar vilja avsluta. Så jag är distanserad och inte så trevlig när vi pratar. Hon ger mig en del mer speglingar och jag blir irriterad och säger att hon ju inte skulle ge mig några mer råd. Jag har svårt att förstå att hon säger så ena dagen och sedan fortsätter att ge råd nu. jag blir också tyst och typ avstängd, men det är kaos på insidan.
Hon säger att om jag ska vara otrevlig eller bara sitta tyst är det ingen idé att prata, jag blir apatisk. Hon går.
Jag får panik och efter en stund går jag till hennes rum för att be om ursäkt för att jag var otrevlig. när jag gör det öppnar hon armarna och kramar mig och jag släpper ut gråten. Vi tar en promenad och jag säger att jag blev sådär otrevlig för att jag inte tycker om det hon sa. (Men egentligen var det nog för att jag kände mig övergiven redan och hade stött bort henne, men jag vet att om jag erkänner att det är fel på mig så får jag bekräftelsen igen). Vi pratar och jag säger att jag har kört över mina känslor så mycket.att jag har så lätt att förstå med huvudet vad som är ”rätt” beteende eller känsla. Eller vad som är funktionellt och vuxet. Och att jag egentligen är mycket tidigare i mitt tillfrisknande än jag vill erkänna. Hon säger att jag ju kan vara ärlig och säga det istället för att vara otrevlig.
Vi försonas så fint och går en mysig promenad och jag säger att det är ju det här jag vill ha (=bekräftelse och närhet). det var helt ärligt.
Hon frågar om jag menar att jag vill att hon ska vara min sponsor och att vi ska umgås. Jag säger Ja, men känner en liten olustkänsla, att det skaver lite. Säger att jag är rädd, för jag tror det är det jag känner. Hon säger att vi försöker. Jag ska vara mer ärlig och hon ska tänka på att jag inte är så långt känslomässigt.
Vi går in hand i hand och äter middag. Det känns väldigt fint. Men det där som skaver försvinner inte och jag tänker att jag måste vara ärlig med den nu. Jag har känt den förr och jag kan inte igen. Det är som att det gick för fort och att jag inte hinner med i känslorna eller nåt. Så vi sätter och och pratar igen efter middagen och jag säger att det är nåt som känns fel. Jag vet inte vad men något känns fel.
Hon undrar och det är för att jag inte tycker att jag förtjänar det, eller att jag är rädd. Jag bara känner att jag inte vet. Men att jag inte kan görahene besviken igen, lova och sen inte kunna eller nåt. Och att jag inte vet vad det är för känsla. Efter en stund frågar hon om det var så att jag kom efter henne och bad om ursäkt för att det gjorde ont att bli övergiven eller om jag faktiskt menade det. Jag tänker lite, men känner att själva ursäkten var ärlig. Men det som hände sen vet jag inte. Det där underbara samtalet och försoningen vi hade. När jag sa att ”det är det här jag vill ha” var det ärligt. Men sen vet jag inte. så säger hon att jag ju verkar helt förvirrad och att hon inte vill att man ska göra så med henne, ena stunden vilja och nästa stund inte. Jag förstår det. jag är ju helt förvirrad. Så hon sätter stopp där och går. Vi åker hem dagen efter men pratar inte med varandra. Jag hörde av mig efter en vecka och sen igen ett par veckor senare, men hon behöver avstånd säger hon.
Nu har det gått mer än 2 månader sedan vi kom hem och jag har fått lite perspektiv och hunnit smälta och tänka och landa.
Det är så många delar i det och jag har väldigt svårt att sorter. Hon har varit min viktigaste person de senaste åren och en väldigt viktig person under många år nu. Jag har litat på henne och har kunnat med hjärnan förstå att det hon sagt varit riktigt i hur hon förklarat och vad som är rätt och fel. Hon har sagt att anledningen till att jag inte varit ärlig och släppt högmod och försvar är för att jag inte nått min botten ännu. Att jag känslomässigt i mitt inre inte gett upp så att jag är mottaglig att ta emot hjälp utan förbehåll. ”Halvmesyrer gav oss ingenting” osv. Och jag har kunnat se att det är logiskt att det är så när jag ser mitt beteende och analyserar hur jag agerar och känner. Om jag hade gett upp så som hon beskriver det så hade jag inte agerat på det sättet.
Nu har jag börjat snudda vid en annan tanke som också kan förklara det. anledningen till att jag inte behandlat henne med respekt och så värdefull som jag säger att hon är för mig. Det skulle ju kunna vara så att jag inte har velat ha den relationen. Att min prestation i att göra det som är rättighet programmet och det hon lärt mig har gjort att jag tänkt att jag borde vilja ha henne som sponsor. Att jet är tillfrisknande att vara så nära och att jag då ska vilja umgås och släppa in henne. För att jag ser att hon är så god och fin och har mycket av det jag vill ha när det kommer till självkänsla, värme, spontanitet, mm.
Men det kan väl inte vara så?? Jag kan väl inte ha ljugit för mig själv så mycket? Och allt roligt vi har haft och alla samtal och fina stunder, det kan väl inte har varit på låtsas? Och om jag tycker att hon har allt det där fina som jag beundrar och också vill ha, varför skulle jag då inte vilja att hon ska vara min sponsor och leda mig dit?
Kan det vara för att kemin helt enkelt inte är rätt? Är jag verkligen så beroende av bekräftelsen och att göra rätt att jag skulle kunna göra så?
Men jag vet ju att jag har varit nervös för att hon skulle komma och hälsa på eller när vi ska träffas. För att jag har varit rädd för att göra fel eller för att det inte ska bli bra, och det är nog inget konstigt tror jag. Men jag har också känt att jag borde vilja umgås.
Fy fan, jag vet inte.
Men det finns många stunder då jag känt mig dum eller spammad för att jag inte förstått eller när jag gjort samma misstag igen fast jag vet att det är fel, men inte klarat det.
Jag har blivit rädd och gått in i paniksläge när hon höjt rösten eller blivit irriterad. Det har gjort att jag låser mig och sedan vill undvika henne. Det är irrationellt men när det slår in går kroppen på automatik.

De senaste veckorna har jag börjat prata med nya människor i programmet och de bekräftar den sidan i mig som tycker att hon är orättvis och för hård. Jag blir jätterädd för hon har förklarat för mig, och jag ser det också i mig, att jag alltid sökt dem som stryker medhårs och att det är ärlighet man växer av. Att jag alltid velat vara liten för att inte behöva ta ansvar för mina beteende utan komma undan och att någon annan ”räddar” mig. För min känsla är ju verkligen att jag inte klarar det.

Gud det här är helt ohanterligt. Jag behöver din hjälp. Jag vet inte vad jag ska göra och vad som är sant. Hjälp mig.