pappa-samtal

Först klickade jag honom två gånger. Sen svarade jag. Det lilla hoppet i mig ville svara för att det kanske kanske kunde vara så att han faktiskt har vänt sitt liv.
Han är ledsen när jag svarar.

-Vad vill du?
- Jag vill träffa min dotter. (Krävande, tyck synd om mig)
- Jag förklarade i brevet att jag inte vill ha någon kontakt med dig förrän du tagit hjälp. Det är du som väljer pappa.
- Men jag är ju nykter. (Snörvlande, frustrerad, tyck synd om mig)
- Jag hör ju på din röst att du inte är det.
- Nä, hä! Det var ju jävligt konstigt. Jag har inte druckit en droppe på 3 månader. (Ännu mer frustrerad, arg)
- Men jag hör ju att du inte är nykter.
- Men då skiter vi i alltihop! Perfekt!
- Pappa, jag orkar inte prata med dig. Det gör jätteont i mig. Förstår du hur elakt det är att säga så..
- Då skiter vi i allt. Jag ska ta livet av mig så slipper du se mig! Det blir bra det. (Hysterisk, martyrisk)

Så lägger jag på.

Jävla skit! Känner mig väldigt kluven. Var han bara ledsen och faktiskt har varit nykter? Är min alkoholradar även inställd på ledsna pappa så att jag missbedömde nu? Om det är så får jag skuldkänslor. Jag skrev ju att jag skulle träffa honom om han sökte hjälp. Det lät ju iofs inte som att han hade sökt hjälp, om han nu hållit sig nykter.
Och om han nu varit nykter. Han är ju fortfarande jättesjuk. Vem fan ringer upp sin dotter och säger att om hon inte vill träffas så tar han livet av sig och inte är full. Han måste ju vara jättesjuk.
Men jag känner skuldkänslor, att han tror att allt blir bra om han är nykter. Att jag inte har någon rätt att hålla mig på avstånd om han "gjort sin del". Fan. Men det har jag ju. Om jag tänker objektivt så vill jag ju inte ha en person i mitt liv som kränker och trycker ner mig. Om det skulle ha varit någon annan så hade jag sagt att man såklart får ta avstånd från personer oavsett om de är missbrukare eller inte.

Känner mig väldigt förvirrad. Har han verkligen varit nykter? Var det bara ledsenhet? Jag vet inte. Det enda jag vet är vad han sa. Anklagande. Skuldbeläggande. Martyrisk. Utpressningen med att han ska ta livet av sig också. Fan, blir väldigt ledsen om han gjorde det nykter. Det betyder att det inte bara är alkoholen som gör att han säger sånt. Eller ja, det är ju sjukdomen och hans upplevelser som gör att han säger så. Men det har liksom varit lite skönt att kunna kopplade värsta sakerna han gjort på alkoholismen och sjukdomen. Att en fin person finns innanför, eller åtminstone har funnits...


Lilla tjejen känner att pappa är hennes ansvar. Om han inte mår bra så ska hon göra allt hon kan för att se till att han gör det. Och hon ska inte sätta några gränser som kan vara jobbiga för honom.
Men hon är maktlös. Precis lika maktlös som jag. Om pappa vill ta livet av sig så kan vi faktiskt inte göra någonting åt det. Om pappa inte vill ta hjälp för att bli frisk så kan vi inte göra något åt det.

Men fan vad rädd jag blir. Rädd att det var sista gången jag pratade med honom.
Fan, han har inte dött än och ändå tror jag att jag har gått igenom känslorna 1000 gånger. Och det är ju inte så konstigt. Det är det han spelat på. Känslomässig utpressning.


Det är också så att jag snart tar examen i min utbildning och mamma och jag planerar lite firande. Det finns en hel del pappasorg redan i att han inte kommer vara med. Dessutom har jag bjudit min faster som ska komma. Det var jag lite delad inför, men sen tyckte jag att jag borde få göra det och att firandet är för mig och jag borde få ha dem där som jag vill. Men det har funnits en rädsla för att pappa ska få reda på det och typ komma dit oanmäld eller nåt. Han sa inget om det så han vet säkert inte. Men ja, den rädslan blev större.


Men jag gjorde rätt. Han lät full. Och även om jag skulle ha fel på det så är det inte ok att bete sig som han gjorde mot mig. Det är inte mitt fel att han gör så. Det är inte mitt fel att han mår dåligt. Det är inte mitt fel att han dricker. Jag är värd att må bra. Jag är värd att behandlas med respekt. Jag är värd att älskas. Jag är värd att ha relationer som bygger på kärlek och respekt och inte på manipulation och skuldkänslor. Jag är värd att må bra. Jag är värd att må bra. Jag är värdefull.

Usch, när jag läser konversationen däruppe med lite objektiva ögon så kan jag inte förstå att det händer. Att en pappa beter sig så mot sin dotter. Samtidigt så är det så bekant. Det har blivit normalt i mitt liv. Sjukt

Ska ringa min sponsor snart när hennes möte är slut. Sen ska jag bara ta hand om lilla tjejen ikväll. Säga att inget kommer hända. Han kan inte göra henne illa. Hon klarar sig själv och jag kommer ta hand om henne. Vi har kommit långt och kommer att komma längre.

Minskat behov av att skriva?

Träffade min sponsor igår och redovisade en bit till av mitt stegarbete och berättade att jag inte skriver lika mycket, för det har ju varit betydligt mindre aktivitet här de senaste månaderna jämfört med tidigare. Jag har haft lite dåligt samvete för det för jag vet att det är bra och har hjälpt mig så mycket och för att jag inte vill komma ifrån programmet och trilla tillbaka in i gamla beteendemönster. Men hon sa att jag kanske inte gör det för att jag inte behöver det lika mycket längre. Det är nog väldigt sant. Jag har verkligen kommit in i en ny fas där jag har en helt annan livskvalité och inte så stora och tunga känslor som är i rörelse hela tiden. Nuförtiden ber jag mer också, förut använde jag den här bloggen mycket för att prata med mig själv och genom att skriva sätta ord på mina känslor. Jag har nog lättare för det nu och därför kan jag prata med mig själv snabbare och bättre även utan att skriva.
Vi får väl se vad som händer. Jag vet att jag nu också tycker det är väldigt skönt att skriva för att jag landar då och blir mer närvarande i mig själv och därför har jag tänkt att jag ska skriva en liten snutt varje dag. Men jag ska nog bara låta det vara som det är. Jag skriver när jag vill göra det och ska komma ihåg att jag har ett väldigt bra verktyg som jag kan använda om jag behöver. Jag kan ju också använda den genom att läsa gamla inlägg. Det är ju en jäkla resa jag berättar i dem och att påminna mig själv om det är värdefullt och gör mig motiverad att fortsätta utmana mina rädslor och ta hand om lilla tjejen. Jag glömmer ju också en del och att läsa gör att jag kommer ihåg alla smarta och insiktsfulla tankar jag skrivit.


Tack för insikterna och vertyget

Triggade känslor

Inatt kom min pojkvän hem efter att ha varit ute och mådde dåligt för att han hade druckit för mycket. Det har hänt en gång tidigare och på samma sätt som då så triggas jag tillbaka till samma känslor som jag hade när pappa var väldigt full. En väldigt stark känsla av oro, rädsla, frustration och kontrollbehov. Fruktansvärt obehagligt. Ett tag låg jag kvar och pratade med mig själv i sängen. Låg och stirrade i taket helt fast i de känslor som väcktes. Min pojkvän somnade efter ett par besök på toaletten men även när han somnat låg jag och lyssnade och reagerade på varje starkare andetag eller annat ljud. En slags beredskap på att hantera vad han skulle göra, om han skulle göra nåt. En ganska lång stund pratade jag med mig själv för att lugna mig och sedan för att bestämma mig för om jag trodde jag skulle kunna somna där eller om jag skulle lägga mig på soffan istället. Till slut tog jag mod till mig och gick och la mig på soffan istället. Då kunde jag somna.

Idag har jag sagt till min pojkvän hur jag reagerade. Att det är väldigt obehagligt för mig när någon är väldigt full. Bad honom att om det händer någon mer gång lägga sig och sova nån annanstans. Fick inte riktigt den respons jag velat ha. Jag vill få bekräftat att han förstår hur jobbig den situationen är för mig. Han sa att han såklart inte menade att det skulle bli så. Jag sa att det är klart att han inte gjorde. Men man kan be om ursäkt även om det inte var meningen. Visa respekt och att han känner skuld för det. Kan vara så att han inte vill kännas vid det och att han därför inte visar det så tydligt. Det är väl ganska mänskligt att inte vilja prata om det man gjort fel och gå lite i försvar. Men för att utvecklas och göra rätt så är det sunt att stå för sina misstag.

Nu ligger han och slumrar i soffan bredvid. Trött som inte är så konstigt. Jag vill vara offer och vara arg på honom, letar fel och är irriterad. Ikväll ska vi gå ut med några kompisar och äta och då vill jag ha trevligt och kunna slappna av.

Hjälp mig att ha styrka och mod att stå på mig. Hjälp mig att kommunicera utifrån mina känslor och behov och inte anklaga för att komma framåt.