Har en meltdown och vet nästan inte vad jag heter. Varför är det så frusktansvärt hemskt om jag skulle bli kär i en tjej eller ha sex men en tjej eller ens tänka på det? Varför är det här så farligt för mig?
Jag vet ju att jag skapat en massa regler för mig själv över vad som är rätt och fel. Vad jag får göra och inte får göra. Vad jag får känna och inet får känna. Det gjrode jag för att skydda mig själv. Jag gjorde det för att det inte var tryggt runt mig. Jag kunde inte lita på någon av mina föräldrar. Därför kunde jag inte acceptera hela mig själv. Vissa delar var farliga. Så som min svaghet och sårbarhet och att jag är attraherad även av tjejer. Det kunde inte få finnas.
Jag var tvungen att vara som alla andra. Jag kunde inte stå upp för mig själv för jag kände inte att jag vra värd att stå upp för. Jag Jag spelade på alla plan för att göra det som jag trodde förväntades av mig för att skydda mig från att bli avvisad och för att försöka få bekräftelse, trygghet och kärlek.
Pappa tyckte inte om bögar, det kommer jag ihåg. Jag vet att jag kände mig äcklad av mig själv när jag tänkte på tjejer. Varför var det så starkt? Finns det något som hände som jag inte minns?
Nu när jag tänker på det här får jag kontakt med samma panikkänsla som jag hade när jag var 17 och insåg att det var så här. Jag bara grät och kunde inte gå till skolan. Mamma tog mig till BUP och så fick jag prata med någon som lirkade det ur mig och så fick mamma också reda på det. Men samtalen med psykologen på BUP kom sedan att handla om allt annat än det här.
Men jag förstår verkligen inte varför det här är så ofantigt hemskt. Är det helt enkelt så att det var utanför normen? Det var ju fortfarande ganska tabubelagt på 90-talet och 00-talet när det här kom upp i mig. Speceillt i en liten stad som jag bodde i. Och eftersom jag tyckte det var hemskt att ha en annan åsikt än någon annan om vilket band som var bra hade jag såklart ingen möjlighet att stå för något sånt här. Det är väl inte så konstigt egentligen. Och eftersom jag även är attraherad av killar så har jag ju kunnat vara i det istället och på så sätt kunnat dölja det och slippa konfronteras med det.
Men när jag närmar mig tankar på att jag skulle vara helt lesbisk så blir det för mycket för mig. Jag blir rädd av den reaktionen för jag tror verkligen att jag är attraherad av killar också. Jag kan känna en stark lust och även stark attraktion för killar. Det är ju på riktigt. Men att jag har ett sånt starkt motstånd mot att närma mig tanken på att jag är lesbisk gör mig orolig för att det är sant och jag blir väldigt förvirrad. Och kanske är det därför det väcker så mycket känslor också. Jag har lagt så mycket skam kring det här att jag inte kan närma mig det. Jag kan ha använt det som ett sätt att skamma mig själv eller för att måla upp katastrofscenarier för mig själv.
Eller är det det som är sanningen ändå. På vissa sätt lliknar det här tankarna jag hade innan jag avslutade mitt förhållande. Det kändes helt sjukt att jag skule göra slut eller tänkte på det och att det kanske bara vara katastriftankarna som sa till mig att det måste ta slut typ.
---
Gud, hjälp mig. Jag är maktlös inför att förstå och hantera det här. Jag vill älska hela mig precis som jag är. Jag ger upp. Snälla hjälp mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar