Första dagen på jobbet efter semestern. Igår kväll hade jag så mkt ångest. Jag såg framförallt på en massa minnet när jag varit full på fester och varit en person som jag inte vill vara. Jag kände skam. Hjärnan snurrade i 300 och jag somnade sent.
Jag har varit och är fortfarande i många situationer så rädd för människor. Jag är rädd för att bli avvisad, att inte få vara med eller bli hånad. Jag vill få deras bekräftelse på att jag duger. Det jag är rädd för är känslan i mig när jag blir avvisad. Den totala ensamhet och utsatthet jag kände när jag var liten skulle då triggas. Men den kan jag inte känna så jag flyr och säker bekräftelse och gör allt jag kan.
Jag sitter bredvid och ser mig själv full på en fest eller med 'jobbrollen' i ett konferenserna eller med vänner jag vill ska tycka om mig så jag gör mig till. Jag har full fokus på de andra människorna. Jag vill bara visa det de vill ha. Jag ser inte mig själv. Känner inte mig själv. Känner inga behov och struntar i rösten som säger att jag ska säga vad jag tycker eller gå därifrån eller liknande.
Lilla Emma sitter bredvid. Jag gör precis som mamma och pappa gjorde. Jag låtsas som att jag inte ser henne eller hör när hon säger att hon vill gå hem. Jag förklarar bort eller gör mig till offer när hon försöker uttrycka sina behov.
Jag använder offerrollen på mig själv. Jag vet vad jag borde göra men det är synd om mig så jag behöver inte göra det.
Idag på jobbet kände jag hur sjuk jag är där. Jag tar på mig massa ansvar. Min roll gör att jag gör ett bar jobb när jag går in i kontroll och perfektion. Eller är det sant egentligen? Eller är det bara mitt högmod och självcentrering? Det blir ju sällan bra när jag försöker pressa fram lösningar. Jag stressar mina kollegor och många gånger skapar jag mer oreda för jag kan inte alla saker. Men jag går liksom in och vill 'hjälpa till' genom att ge svar och säga vad folk ska göra innan de bett om hjälp. Ibland rakt in i någon annans samtal. Det är sjukt!
Jag tycker det är jobbigt när folk gör fel eller inte vet. Jag tycker de är dåliga. Egentligen för att jag själv inte vill göra fel och inse att jag inte har kontroll. Ja det är det det är kontrollförlust. Det är det jag inte vill känna. Kontrollförlust och maktlöshet. Så jag 'hjälper till'. Eller så slår jag ifrån mig och tar inte in den andres eller min egen osäkerhet.
Jag har inte tillit till att det räcker att göra så gott jag kan. Att jag är den jag är inte det jag gör. Jag blir irriterad och ibland arg när andra gör fel och inte tar sitt ansvar. Min rädsla för misslyckande skjuter jag vidare på någon annan som är den som gjort fel.
Men det är dubbelt också för ibland kan jag verkligen släppa, göra lagom bra, automatiskt erkänna mina misstag och acceptera att det inte blir som jag tänkt. För det händer en massa oförutsedda saker i mitt jobb och att jag ändå kan hantera dem lite grann nu men ändå mår så dåligt gör ju att jag undrar hur avstängd jag varit förut... jag gör våld på mig själv och idag känner jag det. Ibland agerar jag som att jag är lugn. Och visst är jag väl lugnare än andra gånger. Men en del av lugnet är spelat. För att hålla andra människors osäkerhet på avstånd och att känna mig själv säker även fast jag inte är det.
Just nu sitter jag och ältar massa saker som kan 'gå fel' och som jag måste komma ihåg att tänka på. Min inre kritiker är stark och har varit igång idag och sagt att jag borde ha koll på massa saker som jag inte har. Jag ska ju också stötta andra i deras roll och då ska jag ju veta tycker jag. Men vet jag inte så vet jag inte. Jag behöver inte låtsas. Som idag var det en situation där jag vill gå in och 'hjälpa till'. Men nu ser jag ju att hon löste det helt själv och jag behövdes inte för det. Men det är som att min bild av vilka förväntningar som ställs är så höga.
Det som händer när jag går in i andras är ju också att jag inte gör det som jag ska göra. Så blir jag stressad för att jag inte hinner.
Jag har ju bestämt mig för att be om att få byta roll. Inte ha det extra ansvaret utan göra mer bara. Inte planera och styra utan utföra i dagen och sedan kunna stänga den. När jag går hem så är jag klar på ett annat sätt då. Jag blir lite mer styrd utifrån vad som kommer in än att jag måste planera och driva så mkt.
Det är lite jobbigt att skriva det. För jag vet ju att det som anses vara 'bra' och det jag får beröm för är det andra. Att driva och vara självständig. Men Gud vad det känns forserat för mig. Det är bara drivet utifrån. Att vara duktig och presentera, att lyckas och vara framgångsrik. Jag spyr på det! Att tjäna mycket pengar och kunna resa mycket och ha fin titel. Det är ju bara yta.
Hur känner lilla Emma när jag går in i det där? När jag presterar och kontrollerar?
Jag vet inte.
Tack för insikterna och känslorna. Nu är det kväll och jag är ledig. Tar lite sovmorgon imorn och då är det en ny dag.
Hjälp mig göra annorlunda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar