Död?

Det känns som jag är ingenting. Det finns ett skal och ytliga kontakter. Jag skrattar och fungerar på jobbet, men när jag kommer hem är jag tom. Jag vill inte vara hemma. Ser inte fram emot helgen. Jag isolerar mig och tankarna går runt, runt. 

Jag kan distrahera mig själv en stund med jobb eller någon aktivitet. Men när jag inte gör något eller är bland folk så kommer känslan av misslyckande och maktlöshet. Det är hemskt. Känner mig tom och utlakad. Som i chock. 

Hur mår lilla jag?

Hon mår inte bra. 

En del av mig är död känns det som. Apatisk och livlös. Som en ihålig docka som faller ihop. 

Livlös, utan liv. Lever inte. Har överlevt, men lever inte. 

Så gråter jag massor av det. Smärta i bröstet.

Sen blir det lugnt igen. Flykt eller bearbetning? Jag vet inte riktigt. Just nu vill jag bara bädda ner mig i soffan med popcorn och titta på en film. 

Hjälp mig att se verkligheten och ge mig mina känslor.

Jag är där jag ska vara. Jag får det jag behöver och jag får inte mer än jag klarar av.

Tack

Ego insikt

Jag är en stor egoist. Jag tänker alltid på mig själv. Jag utnyttjar och manipulerar för att få det jag vill ha. Jag är snål. Jag kan spendera pengar på mig själv men vill inte göra det på andra. Jag kan ibland göra saker som verkar snälla men det är oftast inte för att jag vill ge från hjärtat. Det är för att jag ska få något tillbaka.
Jag tar andra förgivna. Jag har väldigt lite empati och det är sällan som jag spontant ger till mina nära. Allt för mig handlar om att jag ska få.
Min sponsor sa det här till mig igår och jag är helt golvad. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag står inte ut med att vara jag.

Kaos

Jag känner inte empati. Jag kan känna skuldkänslor, men har svårt att se andra människors perspektiv och sätta mig in i deras situation.

Jag har presenterat mitt tillfrisknande mycket. Jag har lätt att förstå vad som är 'rätt' känsla eller handling och visa upp det. Men känslorna hänger inte med. Jag har gjort 'som om' men inte erkänt vad jag egentligen känner.
Är så sjuk att jag inte ens vet vad jag egentligen känner många gånger. Hur är det möjligt? Hur kan jag göra nåt sånt? Hur kan jag lyckas utan att någon kommer på mig?
Det är som att så fort någon annan är i närheten så tappar jag mig själv. Jag fokuserar på att skapa bilden av vem jag vill få dem att tro att jag är. Jag manipulerar för att få det jag vill ha. För att mata mitt ego, mina försvar. Undvika smärta och få bekräftelse eller andra fördelar.
Känner mig som ett monster. Som att det bor ett monster i mig som fått härja fritt. Visst har jag gjort en del framsteg och brutit ner en del.


Jag vet ju inget annat sätt att leva. Hela mitt liv bygger på det här. Jag vet inte hur jag är ärlig. Det är bara kontroll. Vill upprätthålla illusionen om att det är jag som bestämmer. Vill inte riskera att illusionen faller. Manipulerar och tänker ut vad jag ska säga för att få rätt resultat.

Och så stänger jag av. Nu försvann liksom känslorna och jag kommer gå och laga mat.

Jag är förvirrad, villrådig och känner hopplöshet. Det är skönt att känna hopplöshet för då behöver jag inte göra något.

Hjälp mig. Jag vet inte vad jag ska be om, men jag behöver hjälp. Kanske behöver jag mer konsekvenser, kanske behöver jag tid att smälta. Kanske bara mod att vara i känslan och låta den vara. Kanske behöver jag något annat. Jag vet inte. Men snälla hjälp mig.