Sidor

tisdag 6 september 2011

Jag känner mig trött och vilsen. Tar lite tid för mig själv istället för att gå på föreläsningar. Är så himla trött och vill bara gråta. Är lite rädd att gråtandet är sånt där gräva-sig-och-tycka-synd-om-sig-själv-gråt och den gråten är väl inte bra, eller? Jag skulle kunna ringa mig sponsor. Snart kan jag göra det...

I min värld finns det liksom nåt fullt med att gråta. Det har jag nog fått från min förra pojkvän. Men det beror väl på hur man gråter lite också. Just nu känns det som hopplös-gråt och det är inte bra... Men är det så, så får det väl vara så. Vad jag än känner så är det rätt!

söndag 4 september 2011

Vem är jag? Vad vill jag?

Sitter och gråter för att jag inte vet vad jag ska svara på frågorna... Känns som jag hela mitt liv har gissat och fejkat och provat och anpassat mig för att vara "rätt". Jag härmar folk runt omkring mig och personer i filmer som i mina ögon är "rätt" eller lyckliga eller har nåt annat jag vill ha... Känner mig helt vilsen för jag vet inte vad som är jag egentligen och vad som är mina försöka att va till lags och passa in.

Ta min utbildning t.ex. jag kan inte säga att jag pluggar den för att jag vill eller att jag gör det av någon annan sjuk anledning. En strävan efter framgång och att va duktig och få bekräftelse... Sorg, förtvivlan och frustration.

När jag ser på förhållandet med mig pojkvän är det lite samma sak, ibland tror jag att jag bara låtsas för att jag vill vara kär och lycklig. Att jag blir glad och nöjd när vi gör saker som man ska/bör göra tillsammans med den man älskar. Är så beroende av bekräftelse att jag inte är helt säker på hur mkt jag tycker om honom, vad är sanna känslor och vad är bekräftelsebehovet liksom? Har också ett behov av att visa utåt att vi har det bra, att vi ska se kära ut och likn. Är det för att hålla uppe illusionen, att ingen ska kunna se att nåt är fel på mig? Jag som är så trevlig, rolig, smart och duktig. jag som är snygg och har ett fint förhållande. Inte skulle väl någon kunna tro att allt inte står rätt till. Fasader. Kontrollbehov. Rädslor.

Det blir för mycket när jag tänker så här mycket. jag kan ifrågasätta nästan allt i mitt liv och just nu hjälper det ju inte mig nånstans. En dag i taget. Andas. Bara sorgen över att jag inte känner mig själv eller har nån trygghet i mig själv och min personlighet räcker för att jag ska vara fast i soffan en hel dag.

Jag är duktig på att analysera och tänka, se mönster och dra slutsatser och det är egenskaper jag är stolt över och använder dagligen i plugget men när jag går för djupt i mig själv så kan det bli för mycket. Det är en fin gräns mellan att bearbeta och gräva ner sig. Ska ju öva på att vara snäll mot mig själv... Så nu ska jag gå och köpa lite saker för att göra matlådor inför veckan.

lördag 3 september 2011

Har tagit ett moget beslut och till bringar lördagskvällen hemma i soffan istället för att gå ut. Det har känts som rätt beslut hela dagen men just nu känner jag mig bara.. misslyckad. Och övergiven. Anledningen tror jag är att jag nyss skype:ade med min pojkvän, som ska vara utomlands det här läsåret, och det kändes sådär. Han är ingen mästare på att prata i telefon direkt.. Och en del känslor jag hade när jag själv var iväg förra hösten kom tillbaka. Det blir så himla påtagligt att det här med att prata i telefon inte är vår grej. Att när man skalar bort det fysiska och vårt busande så finns det inte så mycket kvar... Eller är det bara så i mitt huvud. Jag får ju ingen bekräftelse. Bekräftelse, som jag är så desperat efter.

Iaf så känner jag mig lite misslyckad och övergiven för att jag sitter hemma ikväll. Jag skulle kunnat hängt på de andra men just nu skulle det bara va ett sätt att fly. Jag behöver umgås med mig själv, och inte att dränka mina sorger.

En sak till som jag blev irriterade på när vi skype:ade va hur jag i mitt bekräftelsesökande så tydligt tappar mig själv och gör mig till för att få lite, lite bekräftelse. Jag överger mig själv (som min sponsor hade sagt). Fy fan!

Skit också. Det blir ju så himla tydligt att det är relationen med min pojkvän som påverkar mig mest, är jobbigast att hantera och som jag också mår mest dåligt. Fan. Men ja, det är väl också den saken i livet som jag kanske mår mest bra av också. Fast det är klart jag har tänkt tanken att jag kanske inte klarar av/mår bra av att ha ett förhållande så som jag mår och fungerar nu... Men det där vill jag inte ta i riktigt, det är så fruktansvärt att tanka att jag inte skulle klara av att va tillsammans med den jag älskar.

Det blir en prövning, det här året, det förstår jag nu på allvar. Och för mig handlar det mycket om att uttrycka mina behov och sätta gränser trots att jag så gärna vill ha bekräftelsen. Man kan bråka över skype. Det är ok. Han kommer inte försvinna för att du blir sur eller arg. Och gör han det så får det stå för honom och då är han inte den jag trodde.

Det här är ju också ett sätt på vilket jag ska sätta mig själv först. För mig är jag viktigare än honom. Jag är viktigast! När jag skriver det sista börjar jag gråta. Det finns så mycket sorg i att det inte är självklart att jag är viktigast i mitt liv, utan att jag måste intala mig det. Är så jäkla arg på mina föräldrar som inte lärde mig detta. Fy fan! Jag har gått miste om så mycket i mitt liv, och jag går miste om saker hela tiden. Och jag kommer gå miste om många fler saker innan jag lyckas fungera bättre.

Härlig lördag kväll detta. Men det är väl bra antar jag. Ut med skiten bara. Jag vet ju att inget blir bättre av att sitta och skylla på mina föräldrar och lägga all energi på dom men det är ju inte så konstigt att jag har de känslorna och de måste jag ge uttryck för. Sen får man ta det därifrån men inte hålla inne saker mer.

onsdag 31 augusti 2011

Andas

Ska skriva nåt kort nu bara. Min sponsor va här nyss och hon är ju så klok och bra. Hon bekräftade att det jag gjorde i fredags och lördags va bra och framsteg. Framför allt att jag kunde berätta för min pojkvän hur jag reagerade och vad jag kände. Bra där!

Vi pratade också mycket om mitt sätt att bara köra på och inte känna efter hur jag mår och vad jag känner eller bara andas lite. Så nu strax ska jag öva på att bara sitta och inte göra något alls en stund. Se hur det känns... Jag som alltid har så mycket kring mig och har svårt att ta det lugnt.  Det låter väldigt skönt så vi ska prova :)

Sen sova. Är så hiskeligt trött

tisdag 30 augusti 2011

hej då älskling

Sa precis hej då till min pojkvän som kommer plugga utomlands det närmst läsåret. Skitjobbigt va det! Och det va skönt att få visa hur jobbigt jag tyckte det var och t o m han lyckades klämma fram en tår. Och det är stort för att vara honom.

Förra året va det jag som åkte men då vågade jag inte visa lika mycket, ville inte vara sårbar. Nu gjorde jag det och nu efteråt känns det skönt. Det finns liksom inget ogjort. Annars kan jag va ganska bra på att vilja säga eller göra saker men inte våga och sen slå på mig själv efteråt och känna att nåt saknades. Men de här sista dagarna har jag kunnat visa mig sårbar. Kunnat ta på de övergiven-känslorna och uttrycka mina behov och vad jag vill göra de sista dagarna. Det är bra av mig!

Nu när han har åkt så känner jag "jaha, då är det dags. Dags att bara fokusera på mig själv igen." Jag vet så väl att jag behöver den tiden också. jag behöver hitta en trygghet och grund i mig själv och dessutom kan det va bra att det inte finns någon distraktion hemma så jag får mer tid att jobba med mig själv.

Men usch, vad jag kommer sakna honom. Vi har kommit varandra så mycket närmre den här sommaren. I våras va jag lite tveksam till hur det skulle bli med oss, om vi skulle bli på riktigt. Det blev vi. Till stor del berodde det på att jag öppnade mig och släppte in honom. Han är lite enkel och ytlig på vissa sätt men hans hjärta är så stort och jag känner mig trygg och litar på honom.

Imorn ska jag träffa min sponsor igen och berätta att jag visade mina känslor och att jag då också fick se en liten tår.

Imorn ska jag också vara snäll mot mig själv och ta en mer tillbakadragen roll i ett stort projekt. Sätta mig själv först!

lördag 27 augusti 2011

Stackars pappa

Inatt när jag inte kunde sova tänkte jag en del på sakerna jag och min sponsor pratade om. Om att jag tar hand om mina föräldrar. Jag kom att tänka på de jular jag och pappa firat ihop. Efter att mina föräldrar skildes hade han ingen annan att fira julen med (inte för att han frågade sina syskon). Och tanken på att pappa skulle sitta ensam på julafton kunde jag inte leva med.

Första julen va hemsk. Jag hade sagt till pappa att jag skulle komma, men på morgonen eller kvällen innan när jag ringer är han full. Han tycker synd om sig själv och säger att jag ska åka med mamma till mormor och morfar istället. Mitt ansvarstagande kommer in för inte ska väl stackars pappa vara ensam. Jag kan ju offra mig och åka dit och va med honom istället. Så jag tog en buss ut mot vad pappa sa och ägnade stora delar av min julafton åt att se på när pappa va ledsen och ömkade sig. Fy fan! Han är ju en vuxen människa som får ta ansvar för sig själv. Fan för mamma också som inte övertalade mig och sa just det till mig. Som inte uppmuntrade mig att tänka på mig själv och vad jag ville och mår bra av.

Sedan firade jag och pappa de kommande jularna ihop och han va inte full någon mer gång för jag såg till att han alltid hämtade mig. Vi hade det väl ganska trevligt egentligen. Men egentligen ville jag fira tillsammans med min pojkvän, men eftersom jag tyckte för synd om pappa som skulle få sitta själv så gjorde jag inte det. De senaste åren har pappa träffat en ny kvinna så vi har inte firat jul ihop något mer och jag kan släppa lite för jag tänker att han inte är helt ensam.

Även min mamma har träffat en ny man och det är också väldigt skönt. Det första året jag hade flyttat hemifrån åkte jag hem nån gång i månaden för jag visste att mamma va själv annars. Hon är ju för f-n också vuxen! Får väl ta ansvar för sitt eget liv!

Gah! Nu när jag ser den här falska skulden och ansvarstagandet mår jag illa. Inte konstigt att man mår dåligt efter det man varit med om.

Maktlös.

"Det blir nog lugnt ikväll."

Det sa min pojkvän precis när han va hemma och vände för att hämta leg och fortsätta festen. Vad betyder det egentligen? Han va väldigt lugn, märkte bara att han va lite påverkad. För mig hade det bästa varit om han hade stannat hemma. Och hellre varit med mig än ute och ha roligt och härja med de andra. Fast jag kan ju se också att jag behöver vara själv och att det ska bli skönt att somna tidigt i soffan. Det är ju inte heller så att jag prioriterar honom när han sitter hemma själv, utan gör andra saker ändå.

Blir tokig på att jag påverkas så mycket av vad han gör och inte gör. Jag tar det väldigt hårt  att bli besviken. När en person säger att de ska göra en sak (eller jag hoppas det/ tolkar in det) och sedan inte gör det. Som nu, jag vet liksom inte vad som är rimligt att förvänta sig och jag blir frustrerad över att jag påverkas så mycket av det. Under dagen har jag ändå lyckats ganska bra med att inte tänka så mycket på när och hur han ska komma hem. Men nu är jag där igen. Ska försöka släppa det. Kanske också ska säga till honom att jag inte vill att han ska ge mig falska förhoppningar, eller vad man ska kalla det, eftersom jag blir så besviken.

Så här reagerar jag alltid när han ska göra något annat än att va med mig. En del av mig tycker att  han borde vilja vara med mig hela tiden, och när han då gör något annat känner jag mig övergiven, där kan vi snacka om sjukt. Jag vill ju inte vara med honom hela tiden utan ha ett eget liv också.

Se och acceptera. Vad jag än känner så är det rätt. Sätta mig själv först och inte få skuldkänslor för det.

Inte få skuldkänslor för att jag uttrycker mina känslor och behov trots att det kan va obekvämt/ovälkommet från den andre. Just nu inte ha skuldkänslor för att jag sa ifrån inatt och imorse.

Som min sponsor sa igår om att sätta gränser att det känns bra efteråt och att man måste öva. Inatt och i morse övade jag och min dag har därför varit bättre än den hade varit om jag inte hade gjort det. Bra där!

små steg.