Frustration

Irriterad. Trött. Taggarna utåt.
Det vänder så fort. Flr en timme sen var jag lugn och glad. En del av att det vände beror nog på att jag irriterar mig på dem som är runt mig just nu. Och sen pratade jag med min pojkvän, han var väldigt trött men sa att han skulle komma över tills jag kommer hem. Jag sa att om han är så trött och oentusiastisk så behöver han ju inte komma. Han sa bara att han ju inte behöver vara piggför att umgås. Och det år väl sant. Och jag vet att anlednibgen till att jag blir sur egentligen är att han är trött och att det alltså blev sent/hårt igår. Det blir jobbigt. Suck. Och så är jag sur för att jag måste till skolan hela dagen imorn. En vecka kvar tills det lugnar sig. Andas. Snart är det slut.

Fredag kväll

Har haft en bra dag. Tagit lite ledigt från skolan. Yogat. Varit på ACA-möte. Sedan haft mysig kvalitetstid med mig själv, ätit god mat, tänt ljus och kollat på film. Så kommer tankar på min pojkvän upp. Jag skickar ett mess som är jag om något som jag blev glad av. En sån där liten sak som jag kan bli glad av. Han fattar inte. Han kanske inte måste det heller i och för sig... Sedan säger han att de ska gå ut ikväll. Det hade jag nog redan räknat ut. "Räknat ut".. alltså suck på mig... Som att han inte får göra det? Men i min värld, i mitt huvud är det som att jag bli övergiven då. Ibland i alla fall. Jättekonstigt att jag har en väldigt skön kväll ensam, sedan vill ha lite distansgull och när jag inte får vad jag vill så blir det jättestort att han ska gå ut. Konstigt min hjärna fungerar. Och egentligen kanske jag bara reagerar på det istället för att känna det jag gjorde först när han inte gav det jag hoppades att han skulle. Att han inte är den jag vill att han ska vara...



En del av min stolthet säger att han ju kunde ha frågat om jag ville följa med. Men jag vill ju inte ens gå ut. Jag ska upp tidigt imorn och är inte ett dugg sugen på att gå ut. Men jag vill ju att han ska fråga. I och för sig kanske han vet att jag ska åka tidigt, kommer inte ihåg om jag har sagt det.


Delade om det på mötet idag. Att jag alltid har varit ganska mycket själv, men att jag förut sett det som ett misslyckande, att jag hellre hade gjort nåt och att jag hade få vänner. Och att jag nuförtiden tycker det är trevligt att ha en kväll för mig själv och bara vara och pyssla om mig själv lite. Trivs med det och mår bra av det. Ända tills jag börjar tänka på vad han gör eller några andra. Men mest han. Om han inte heller gör nåt speciellt känns det helt ok, men om han ska gå ut eller göra nåt annat där jag inte har koll blir det jobbigare. Dels ligger att han vill festa och gnager som med pappa, men dessutom rädslan för att han ska göra nåt med någon när han är full.

En del av att jag inte litar på honom är att pappa aldrig gick att lita på när han var full, då bröt han sina löften eller gav nya som han sedan inte kunde hålla. En till del är det som min förra pojkvän gjorde mot mig. han var otrogen och festade mycket med nya vänner på slutet och jag förknippar just festandet som ett tecken på att han ville bort från mig. Ytterligare en del är att jag själv ibland gjort saker när jag varit full och sökt bekräftelse som jag ångrat och som jag inte tycker är ok beteende när man har ett förhållande.

Hjälp mig. Jag har så svårt att lita på honom. På någon. Det är mitt skydd. jag vet men det gör mig inget gott nu. Oavsett vad som händer och hur det blir vill jag kunna känna tillit, till dig, mig själv, och honom.

TACK

Sitter och läser lite gamla inlägg och tänker på vad jag gjort de senaste åren och blir helt överväldigad. Jag har blivit dumpad. Vågat ta tag i mitt mående. Sökt hjälp. Vågat berätta. Brutit isoleringen. Jobbat hårt för att förstå mig själv bättre och tränar varje dag på att utvecklas och välja positiva beslut och handlingar. Under tiden har jag snart avklarat en civilingenjörsutbildning. Jag har studerat utomlands en termin. Träffat en fin kille. Skaffat mig bättre vänrelationer. Fått in foten på ett företag där jag gärna kan tänka mig att jobba sen. Och viktigast av allt: JAG MÅR SÅ MYCKET BÄTTRE! Helt fantastiskt! Är så ofantligt tacksam för att jag har allt detta i mitt liv just nu. Är så lyckligt lottad. Min högre kraft är med mig och genom ACA har jag fått en helt ny livskvalié.

Sitter i soffan och storler samtidigt som jag gråter en sjö av glädjetårar när jag tänker på det. Det här hade jag aldrig trött för 3 år sedan. Aldrig! Fanns inte i min värld. Och nu är det verklighet. Sjukt! och underbart!

och för att ha kvar det och fortsätta utvecklas så ska jag fortsätta göra det jag mår bra av, lyssna på mina känslor, utmana mina rädslor, ta ansvar och träna på att vara ärlig och snäll mot mig själv.

TACK!

Bra dag!

Idag känner jag mig glad, stolt, inspirerad, harmonisk och sprallig. Vi håller på med ett stort projekt i skolan som vi hade lite avstämning på idag. Jag trodde vi låg väldigt mycket efter och har pratat mycket med mig själ för att inte bli stressad för vi gör så gott vi kan och har lagt den tiden vi ska så det borde va ok. Men det visade sig att det inte var alls så farligt och att andra grupper hade ännu mindre koll än vi på vad de ska göra. Väldigt skönt!
Nu eftermiddagen har jag varit och tränat ett roligt pass på gymmet som jag blir glad av och imorn är det freda och på lördag ska jag åka på musikal med mamma. :)
Märker att jag utvecklas också. Det är mycket med min pojkvän som händer och jag vågar mer och mer vara mig själv. Förr har jag ibland tänkt hur jag vill att det ska vara och sedan varit bitter eller irriterad eller ledsen för att det inte är så. Nu tar jag mer egna initiativ och är så som jag vill att det ska vara. Kanske låter luddigt, men förut har jag känt in honom mycket mer och hållit inne hur jag egentligen känner för att vara. Nu är jag mer aktiv och beter mig så som jag vill att det ska vara istället för att vänta på att han ska vara så. Kommer att tänka på ACA:s beskrivning av de gemensamma karaktärsdragen hos vuxna barn "Vi reagerade istället för att agera, och lät andra styra oss". Tillväxt! Utveckling! Tillfrisknande! Och det är inget jag tänker på så mycket att jag ska göra utan jag mest observerar att jag gör det och det är häftigt!
Sen är det såklart inte så alltid och hela tiden men det går åt det hållet mer och mer. Stolt!

Acceptera känslor

Inatt drömde jag att jag träffade en kille som jag kände det så himla mycket bättre med en med min pojkvän. Vaknade med en väldigt obehaglig känsla och förvirring. Jag har ju haft funderingar på vårt förhållande till och från, men nu på senaste har det känts väldigt bra och mysigt. Men den känslan jag fick i drömmen var att jag nöjer mig med något som inte är tillräckligt bra egentligen. Och det har jag ju också haft i huvudet ibland.
Min reaktion är att jag blev rädd. Vet inte riktigt för vad egentligen.
För att göra slut?
För att vara ensam?
För att göra fel och ångra mig?
För att såra honom?
För att jag inte är van att lyssna på mina behov och känslor?
För att det är ovant att säga att jag är värd mer?
För att ta konflikten?
jag vet inte riktigt... Men jag försöker att inte trycka ner känslan. Säga att den är ok. Det är ok att ifrågasätta hur det är och vad jag än känner så är det ok. Jag behöver inte reagera på den nu direkt utan bara acceptera att den finns där och ta med mig den och känna hur det utvecklar sig.
Det är ok.
Jag förstår att du tycker att det är läskigt att få upp de här känslorna.
Den reaktionen är också ok. men vi behöver inte göra den. Det är inte farligt. Om du skulle känna så är det inte farligt. Det löser sig ändå. Det blir bra ändå. Även om du kanske blir ensam ett tag. Även om han blir arg eller ledsen. Även om det skulle göra ont.


Får upp en blid av min lilla tjej som när jag börjar tänka på det förtvivlat skriker: Nej! Nej! Jag måste vara med honom! Jag mår bra av att vara med honom! jag vill inte! jag vill inte vara ensam. Jag behöver honom. Jag vill inte vara dum mot honom. Tänk om jag gör fel?

Acceptera det också. Andas. Och sova.

av- och påknappen

Jag har utvecklat många bra strategier för att hantera vardagen när jag växte upp. De hjälpte mig att inte gå under och att komma igenom det. En av de här strategierna är min förmåga att kontrollera mina känslor. Jag bestämmer vilka känslor som är ok och vad som inte är det. Jag bestämmer när det får komma fram och vilka som får komma fram vid olika tidpunkter. Det är väldigt praktiskt, som nu när jag har mycket i skolan så kan jag välja "av" och så kan jag fokusera på skolan och få mycket gjort. Sen när jag har det lite lugnare och det finns tid att vara låg, trött, arg eller ledsen så väljer jag "på" och så får jag ventilera. Jag tycker inte riktigt om det och skulle gärna vilja ha mer kontakt med mitt känsloliv, men jag kan inte förneka att det just nu i mitt liv gör att vardagen går mycket bättre. Jag har en månad till av tungt plugg och sedan lättar det.
Saker är ju också att när jag stänger av för länge och stressen tar över finns risken att systemet lägger i "på" av sig självt. Det är det kag vill undvika genom att kontrollerat låta jobbiga känslor komma fram när jag vet att jag har tid att vara i det och ta tag i dem.
Men jag vet ju också att jag har lättare att tappa bort mig själv när jag är av och mår bra av att ha en balans där det inet är svart eller vitt, inte på eller av utan att det är nåt mellanläge där känslor får komma upp och accepteras när de väcks och inte hålls inne tills det blir läge.
Så jag tränar. Den här dagen har det gått ganska bra. Tack.

Inte tycka synd om mig själv

Kom nyss hem från möte med gruppen på Eleonora. Har haft en ganska stressig dag och när jag satt där kände jag att jag först blev lugn, men sen kom något upp i mig också. Jag känner inte riktigt vad det är men att det är nåt jag behöver få ut. Hade tänkt att jag skulle åkt och tränat men det regnar massor och jag har inte riktigt kraft. Eller så gör jag mig själv en otjänst som inte åker och tränar för då gör jag inte ansträngningen att göra det jag mår bra av. Det där med att jag är värd det. jag är värd ansträngningen att göra det jag mår bra av. Inte tänka att det är jobbigt.

Så. Nu bokade jag in mig på yoga om en stund istället. Det är må bra rakt in i själen. Känns bra!
Tror det var offer känslorna som kom upp förut. Trött och orklös och vill inte göra något för att det ska bli bättre. Orkar inte. Men jo! Det gör jag visst! Blir glad i hjärtat av yoga och av att tänka på att jag inte bara jäste ihop i soffan och lät kvällen gå utan att det hjälpte.