trött

Ikväll är jag trött, väldigt trött. Ska skriva av mig något litet bara innan jag ska inta min spikmatta och somna skönt efter det :)

Kvällen igår gick ok. Det va lite konstigt, men också trevligt. Men jag tror inte jag är så sugen på att hänga så mkt med min förra pojkvän på ett tag iaf. Han är så jäkla dominant och han tror att han är så himla snäll och trevlig och duktig och mogen... Gah!

Och så ska han såklart sätta sig nära mig och min nya pojkvän för att låtsas som att det inte är något konstigt. Och så prata massor, helst med min nya pojkvän för att utöva nån typ av kontroll. han är ju bra på att prata så det blir ju en typ av maktutövande... usch! Och fy, va jag är glad att jag inte är med honom och hans självgodhet längre!

Och gud, va skönt att jag är med min nya pojkvän nu! Är så himla glad att han följde med igår. Han respekterar mig på ett helt annat sätt. Ser inte ner på mig och förminskar mig utan låter mig få va den jag är och tycker om mig ändå :)

Sist vill jag bara skriva att jag nu har frågat hon som jag skrivit om lite tidigare om hon vill vara min sponsor, och det vill hon! :) Vi ska ses igen på torsdag och lära känna varandra mer.

Gonatt

Förberedelser

Just nu sitter jag hemma hos min pojkväns föräldrar medan han är och jobbar. Jag trivs väldigt bra här. Har verkligen fått komma in i den här familjen och känner mig bekväm och omtyckt. Det lilla barnet i mig känner sig tryggt och tillfreds här...

Men ja, jag kan inte hålla mig från att tänka vem jag hade varit idag om jag också hade fått växa upp i en liknande miljö?

Det gör mig både ledsen, arg och bitter när jag tänker på det.
 Ledsen för att jag känner att jag blivit berövad något som är så självklart för många och att jag inte alls kunde påverka det.
Bitter mot dem som haft det här hela livet och aldrig behövt vara rädd och ensam som jag.
Och så förbannat jävla arg för att det är så orättvist! Arg på pappa för att han dricker. Arg på mamma för att hon inte flyttade tidigare och arg på världen i största allmänhet..

Men var leder det att tänka så?
Jag försöker tänka på det många säger på mötena, att det är vi som blir speciella, vi som reser oss ur askan och blommar ut... Det känns bättre att tänka så..


Ikväll ska jag och min pojkvän ta bilen till Motala för att gå på grillfest med det gäng som jag hängde med efter gymnasiet tillsammans med min förra pojkvän. Han kommer också vara där ikväll och jag är lite orolig. Orolig för att jag kommer stänga av att jag tycker att det bli jobbigt eller konstigt eller att jag inte vill vara "osmidig". Men jag ska försöka hålla kvar i mig själv, stå på min sida och inte överge mig själv.

Försöker fokusera på att jag ska träffa många personer som jag tycker om istället och att jag ska ha med min nya pojkvän som jag vet står på "min sida" och om jag tycker det är jobbigt eller om det blir konstigt på nåt annat sätt så skulle han inte göra nån stor göra av att gå därifrån.

Det är det som jag kanske tycker om bäst med honom. Han respekterar mig och mina känslor och ifrågasätter inte eller förminskar mig. Väldigt skönt! Och stor skillnad mot min förra pojkvän...

Nu ska jag njuta lite till av att få va med den här trevliga familjen, dags för lunch :)

Det händer saker

Idag har jag träffat den som förhoppningsvis blir min sponsor och det va väldigt trevligt. Vi har en speciell kontakt vi två känns det som. Hon säger så bra saker och är väldigt klok och ödmjuk.

på söndag ska jag nog fråga om hon vill vara min sponsor :)

Öva

Öva på att inte förminska mig själv

Öva på att säga vad jag tycker

Öva på att inte ljuga för att försköna sanningar om mig eller ändra historier

Öva på att lyssna på mig känslor

Öva på att inte vara till lags

Öva på att ta tid för mig själv

Öva på att inte vara så hård mot mig själv

Öva på att inte förvänta mig att värsta och oroa mig mindre

Öva på att öppna mig för mina vänner

Öva på att bekräfta mig själv

Öva på att tycka om och uppskatta mig själv

Öva på att säga nej

Öva på att säga ja

Öva på att släppa på kontrollen

Öva mig på att vara i nuet

Öva mig på att slappna av tillsammans med andra och vara mig själv


... Övning ger färdighet!

Mardröm

De senaste månaderna har jag drömt väldigt mycket mardrömmar. Jag tror att det är mer än det varit tidigare. Omständigheterna är alltid olika men grunden är densamma. En man som vill skada mig och jag är fruktansvärt rädd och ensam. Mannen har alltid väldigt stor makt och jag är den enda som vet att han är ute efter mig, i drömmen försöker jag gömma mig, rymma och få hjälp av någon. Men det är sällan någon tror på mig så jag springer omkring och är förtvivlad, desperat och i högsta grad livrädd. Och de här känslorna känns ju som alltid helt och hållet äkta och väldigt starka.

Det är ju lätt att se den lilla flickan som mår dåligt och framför allt är väldigt rädd och känner sig ensam och utelämnad, övergiven av omgivningen/samhället.

Det är väldigt att jobbigt att ha drömmarna för de känns så äkta och smärtan är sann, men jag ser det ändå som att min hjärna har börjat bearbeta vad som hänt mig. Och det är ju positivt. Ut med det bara som en kvinna på mina möten brukar säga. Tillfrisknande!

Vardag

Jobb hela veckan som gäller nu. Jag får påminna mig om att ta det lugnt så jag hinner tänka också och inte bara springer på i ekorrhjulet.

På onsdag ska min förhoppningsvis blivande sponsor komma hem till mig och fika lite och prata. Jag är både nervös och väldigt förväntans full. Det är ju första gången någon i ACA-bubblan kommer in i mitt övriga liv och det känns både bra och spännande samtidigt som det såklart är förknippat med en del rädslor. Jag har liksom den där obehagliga känslan av att jag i resten av mitt liv bara springer runt och låtsas och att allt är fejk och inte verkligt. Om jag nu då försöker förena dessa två delar med varandra så kan jag inte göra så länge och jag måste börja lyssna på de där andra rösterna också och kan inte bara fortsätta att "va som alla andra" och göra mig till och glida med... Det kanske låter konstigt och abstrakt men jag kan inte riktigt förklara det bättre, och det är väldigt skrämmande.

Ska klappa på mig själv lite också för igår va jag duktig och tog upp en grej med min pojkvän. Den va inte är så stor men bara ett steg mot att få igång det där snacket och att jag ska våga ställa krav och överhuvudtaget säga vad jag tycker.

Det är dom små stegen som ska ta mig dit!

Ljus

Just nu känns det helt ok. Det händer mycket positivt runt omkring mig. Vi är på gång att starta en steggrupp och jag har påbörjat något som förhoppningsvis blir en fin relation med en sponsor. Härligt! Och lite läskigt förstås... Mycket för att jag vet att jag kommer vara väldigt upptagen i höst och jag är rädd för att gräva djupt och må dåligt så jag inte kan klara av resten av livet och de planer och åtaganden jag har..
Men egentligen kan jag ju istället tänka att jag tar det tunga för att klara av resten av livet! Det är bättre att tänka så, för det är ju det som det handlar om i grunden! Bra där!

Samtalet med min pojkvän gick bra också. Vi körde fast lite när jag tog upp djupet och känslorna, och det va lite jobbigt. För han har aldrig pratat på det sättet om sina känslor, han har aldrig behövt för som han sa att "han nog aldrig har mått dåligt". Och det jag tänkte va bara "vilken värld är du ifrån?". För det är i min värld så svårt att förstå hur det måste va... Men i alla fall, vi måste öva på det och jag måste ta ansvar och initiativ för jag behöver den biten. (Bra där!)

Förutom detta så berättade jag lite om min barndom, ett av de värre minnen jag har faktiskt. Och det va som väntat väldigt jobbigt, men jag känner att det va skönt också. Både att få sätta ord på det och att dela det med honom. Gäller att fortsätta med detta, och att göra det på ett sunt sätt.


Jag överlevde. Nu ska jag bara börja leva också. Kom ihåg: Leva lite mer för varje dag som går.