Idag har vi gjort avslut min gamla sponsor och jag. Det känns fint att det fick bli ett fint avslut och jag är så tacksam för att hon gjorde det. Hon gav mig det liksom. Hon sa att allt skulle bli bra och att det inte var meningen att vi skulle vandra ihop. Jag känner likadant.
Så nu sörjer jag. Tänker på det fina vi haft och roliga minnen. Känner mig också lite misslyckad som inte klarat av det. Eller inte lyckats få det att bli bra, hur mycket jag än försökt, för jag har verkligen försökt. Det känner jag. Med det jag har nu så har jag verkligen gjort så gott jag kunnat. Jag har inte sprungit iväg för att det varit jobbigt.
Känner också frihetskänsla. Eller lättnad mest kanske. Att det är över och framförallt att den här situationen är över. Den här perioden av förvirring och misslyckande, försöka att reparera och nya slitningar mellan oss. Och även funderingarna på hur det ska vara mellan oss, vad jag vill och vad hon vill. Det är klart nu. Det fick ett fint avslut trots allt och jag är så glad för det.
Jag behöver inte förstå exakt vad som hände och hur osv. Jag kommer kunna titta på det sen i mitt stegarbete. Jag behöver bara vila i känslan nu och ta hand om mig själv. Det kommer bli ett stort utrymme nu och undra vad som ska komma in där? Det finns en person som jag pratat en del med senaste tiden som jag tänker att jag vill fråga om hon vill vara min sponsor. Men jag känner också att jag inte ska forcera det eller stressa. Jag behöver få vila i det här som är nu också.
Känner också rädsla för vad som ska hända och hur det ska bli. Gud jag lämnar över det till dig. Ta hand om det.
Tack
fredag 3 april 2020
fredag 20 mars 2020
Vilse
I den här situationen med uppbrottet med min sponsor så är det som att allt hänger löst på nåt sätt. Jag börjar tvivla på saker hon lärt mig och om de faktiskt är sanna för mig. Det gör mig orolig och osäker eftersom vi har pratat om det och hon har förklarat att många i programmet gör det för enkelt för sig och inte är ärliga. Och nu är rösten i mig som säger att jag har varit för hård mot mig själv stark. Den rösten som hon förklarat för mig är förnekelsen och sjukdomen.
Märker att jag skriver bara tankar. Det är mycket där jag är. Jag tänker och tänker och tänker. Försöker förstå och kontrollera, själv-tillräckligheten. Jag vill komma på en lösning. Hitta svaret. Men jag kan inte tänka ut det. Jag har försökt på det sättet så många gånger. Men sanningen är att jag inte vet. Jag förstår inte och jag vet inte vad jag ska göra.
Eller en sak känner jag är rätt att göra. Det är att prata ut med henne. Men vad ska jag säga?
Vägled mig.
Jag är rädd. Jag är vilse. Det är ohanterligt. Lilla jag säger att det här kommer ju aldrig lösa sig, hur skulle det gå till. Det är ingen idé.
Hon är rädd. Rädd för att bli besviken på livet igen. Och så sorg över allt som hänt henne och det hon inte fått. Hon är arg också. Arg på att livet är såhär nu. Såhär svårt och obegripligt. Såhär ohanterligt. Hon vill att det ska vara annorlunda.
Det är okej, jag förstår att du känner så. Kom sätt dig här hos mig en stund i alla fall. Jag älskar dig.du är fantastisk.
Märker att jag skriver bara tankar. Det är mycket där jag är. Jag tänker och tänker och tänker. Försöker förstå och kontrollera, själv-tillräckligheten. Jag vill komma på en lösning. Hitta svaret. Men jag kan inte tänka ut det. Jag har försökt på det sättet så många gånger. Men sanningen är att jag inte vet. Jag förstår inte och jag vet inte vad jag ska göra.
Eller en sak känner jag är rätt att göra. Det är att prata ut med henne. Men vad ska jag säga?
Vägled mig.
Jag är rädd. Jag är vilse. Det är ohanterligt. Lilla jag säger att det här kommer ju aldrig lösa sig, hur skulle det gå till. Det är ingen idé.
Hon är rädd. Rädd för att bli besviken på livet igen. Och så sorg över allt som hänt henne och det hon inte fått. Hon är arg också. Arg på att livet är såhär nu. Såhär svårt och obegripligt. Såhär ohanterligt. Hon vill att det ska vara annorlunda.
Det är okej, jag förstår att du känner så. Kom sätt dig här hos mig en stund i alla fall. Jag älskar dig.du är fantastisk.
onsdag 18 mars 2020
Omstart
jag har massa känslor av förvirring, oro, skuld, skam, övergivenhet och rädsla. Relationen med min sponsor har kört fast helt. Eller avslutats kan man väl säga. De senaste åren har den präglats av tuff kärlek från hennes sida. Tuffa speglingar och gränser. Samtidigt har vi också kommit närmare och närmare varandra, umgåtts allt mer och sedan i somras bor vi i samma stad igen.
Allt började efter att hon speglade mig med min självcentrering och egoism, att jag inte visat att jag bryr mig om henne och att hon är viktig i mina handlingar. Jag har insett att jag är bortskämd och som ensambarn till två skuldtyngda föräldrar har jag inte fått gränser eller lärt mig visa hänsyn och empati för andra. Dette som att det är ett språk jag inte förstår och när mina överlevnadsstrategier är igång så är det bara jag i mitt huvud. Mycket har gått lätt för mig i livet, skolan och jobb, hälsa. Jag har en slags grundinställning att det är klart jag ska få fördelar och slippa undan ansvar.
Så min sponsor har speglat och satt gränser i det beteendet och jag har försökt ta till mig utan att gå i försvar. bett om ursäkt och tänkt på att försöka göra annorlunda och gottgöra.
Men när jag har fått en gräns så har ju min rädsla för att bli övergiven triggats också och jag har haft svårt att ta in det och processa. Har blivit väldigt styrd av att göra rätt och vara till lags. Även innan jag faktiskt känner och på riktigt förstår att jag gjort fel.
jag har slitits mellan att vilja vara nära och att stöta bort henne för att det är jobbigt och gör ont. Hon har blivit viktigare och viktigare för mig samtidigt som jag har sett dysfunktionella mönster i många andra relationer och då satt gränser. Så jag har blivit väldigt beroende av henne och hennes närhet och bekräftelse. Jag har sett det som något väldigt fint och vi har haft så många fina stunder ihop. Men när det har dykt upp problem så har jag inte haft någon att prata om dem med. Jag har bara pratat med henne för att få hjälp och bolla tankar förutom mötena.
Men i takt med att vi umgåtts mer under hösten så har mina beteenden och brister blivit mer tydliga. Jag döljer saker för henne om även smågrejer för att jag känner mig bedömd och som att hon petar i alla saker. Jag förstår inte på riktigt att det är för att hon vill hjälpa mig, hur mycket jag än intalar mig det.
Min egoism och begränsade empati gör att jag sårar henne genom hur jag handlar. Hon påtalar det och jag försöker göra annorlunda och gottgöra. Men jag har svårt att hantera skuld och skamkänslorna som väcks. De slår liksom rakt igenom mig och har inte inre förmåga att ta hand om det. Så skamkänslan ökar och jag slår på mig själv och känner mig värdelös.
I slutet av året kulminerar det och efter att hon känt sig sårad efter att jag inte visat omtanke efter en operation så blir gränserna hårdare och hon tar avstånd en period och svarar inte i telefon speciellt ofta.
När vi till slut ses efter någon månad med begränsad kontakt är det för att åka på retreat på ett kloster tillsammans i mellandagarna. En resa vi gjort förut och som varit planerad länge. Men det är svårt att prata och hon säger att det kanske är dags att gå skilda vägar Och att hon inte ska ge mig råd mer. Vi pratar igen dagen efter och jag är avstängd och har börjat stöta bort henne eftersom att hon verkar vilja avsluta. Så jag är distanserad och inte så trevlig när vi pratar. Hon ger mig en del mer speglingar och jag blir irriterad och säger att hon ju inte skulle ge mig några mer råd. Jag har svårt att förstå att hon säger så ena dagen och sedan fortsätter att ge råd nu. jag blir också tyst och typ avstängd, men det är kaos på insidan.
Hon säger att om jag ska vara otrevlig eller bara sitta tyst är det ingen idé att prata, jag blir apatisk. Hon går.
Jag får panik och efter en stund går jag till hennes rum för att be om ursäkt för att jag var otrevlig. när jag gör det öppnar hon armarna och kramar mig och jag släpper ut gråten. Vi tar en promenad och jag säger att jag blev sådär otrevlig för att jag inte tycker om det hon sa. (Men egentligen var det nog för att jag kände mig övergiven redan och hade stött bort henne, men jag vet att om jag erkänner att det är fel på mig så får jag bekräftelsen igen). Vi pratar och jag säger att jag har kört över mina känslor så mycket.att jag har så lätt att förstå med huvudet vad som är ”rätt” beteende eller känsla. Eller vad som är funktionellt och vuxet. Och att jag egentligen är mycket tidigare i mitt tillfrisknande än jag vill erkänna. Hon säger att jag ju kan vara ärlig och säga det istället för att vara otrevlig.
Vi försonas så fint och går en mysig promenad och jag säger att det är ju det här jag vill ha (=bekräftelse och närhet). det var helt ärligt.
Hon frågar om jag menar att jag vill att hon ska vara min sponsor och att vi ska umgås. Jag säger Ja, men känner en liten olustkänsla, att det skaver lite. Säger att jag är rädd, för jag tror det är det jag känner. Hon säger att vi försöker. Jag ska vara mer ärlig och hon ska tänka på att jag inte är så långt känslomässigt.
Vi går in hand i hand och äter middag. Det känns väldigt fint. Men det där som skaver försvinner inte och jag tänker att jag måste vara ärlig med den nu. Jag har känt den förr och jag kan inte igen. Det är som att det gick för fort och att jag inte hinner med i känslorna eller nåt. Så vi sätter och och pratar igen efter middagen och jag säger att det är nåt som känns fel. Jag vet inte vad men något känns fel.
Hon undrar och det är för att jag inte tycker att jag förtjänar det, eller att jag är rädd. Jag bara känner att jag inte vet. Men att jag inte kan görahene besviken igen, lova och sen inte kunna eller nåt. Och att jag inte vet vad det är för känsla. Efter en stund frågar hon om det var så att jag kom efter henne och bad om ursäkt för att det gjorde ont att bli övergiven eller om jag faktiskt menade det. Jag tänker lite, men känner att själva ursäkten var ärlig. Men det som hände sen vet jag inte. Det där underbara samtalet och försoningen vi hade. När jag sa att ”det är det här jag vill ha” var det ärligt. Men sen vet jag inte. så säger hon att jag ju verkar helt förvirrad och att hon inte vill att man ska göra så med henne, ena stunden vilja och nästa stund inte. Jag förstår det. jag är ju helt förvirrad. Så hon sätter stopp där och går. Vi åker hem dagen efter men pratar inte med varandra. Jag hörde av mig efter en vecka och sen igen ett par veckor senare, men hon behöver avstånd säger hon.
Nu har det gått mer än 2 månader sedan vi kom hem och jag har fått lite perspektiv och hunnit smälta och tänka och landa.
Det är så många delar i det och jag har väldigt svårt att sorter. Hon har varit min viktigaste person de senaste åren och en väldigt viktig person under många år nu. Jag har litat på henne och har kunnat med hjärnan förstå att det hon sagt varit riktigt i hur hon förklarat och vad som är rätt och fel. Hon har sagt att anledningen till att jag inte varit ärlig och släppt högmod och försvar är för att jag inte nått min botten ännu. Att jag känslomässigt i mitt inre inte gett upp så att jag är mottaglig att ta emot hjälp utan förbehåll. ”Halvmesyrer gav oss ingenting” osv. Och jag har kunnat se att det är logiskt att det är så när jag ser mitt beteende och analyserar hur jag agerar och känner. Om jag hade gett upp så som hon beskriver det så hade jag inte agerat på det sättet.
Nu har jag börjat snudda vid en annan tanke som också kan förklara det. anledningen till att jag inte behandlat henne med respekt och så värdefull som jag säger att hon är för mig. Det skulle ju kunna vara så att jag inte har velat ha den relationen. Att min prestation i att göra det som är rättighet programmet och det hon lärt mig har gjort att jag tänkt att jag borde vilja ha henne som sponsor. Att jet är tillfrisknande att vara så nära och att jag då ska vilja umgås och släppa in henne. För att jag ser att hon är så god och fin och har mycket av det jag vill ha när det kommer till självkänsla, värme, spontanitet, mm.
Men det kan väl inte vara så?? Jag kan väl inte ha ljugit för mig själv så mycket? Och allt roligt vi har haft och alla samtal och fina stunder, det kan väl inte har varit på låtsas? Och om jag tycker att hon har allt det där fina som jag beundrar och också vill ha, varför skulle jag då inte vilja att hon ska vara min sponsor och leda mig dit?
Kan det vara för att kemin helt enkelt inte är rätt? Är jag verkligen så beroende av bekräftelsen och att göra rätt att jag skulle kunna göra så?
Men jag vet ju att jag har varit nervös för att hon skulle komma och hälsa på eller när vi ska träffas. För att jag har varit rädd för att göra fel eller för att det inte ska bli bra, och det är nog inget konstigt tror jag. Men jag har också känt att jag borde vilja umgås.
Fy fan, jag vet inte.
Men det finns många stunder då jag känt mig dum eller spammad för att jag inte förstått eller när jag gjort samma misstag igen fast jag vet att det är fel, men inte klarat det.
Jag har blivit rädd och gått in i paniksläge när hon höjt rösten eller blivit irriterad. Det har gjort att jag låser mig och sedan vill undvika henne. Det är irrationellt men när det slår in går kroppen på automatik.
De senaste veckorna har jag börjat prata med nya människor i programmet och de bekräftar den sidan i mig som tycker att hon är orättvis och för hård. Jag blir jätterädd för hon har förklarat för mig, och jag ser det också i mig, att jag alltid sökt dem som stryker medhårs och att det är ärlighet man växer av. Att jag alltid velat vara liten för att inte behöva ta ansvar för mina beteende utan komma undan och att någon annan ”räddar” mig. För min känsla är ju verkligen att jag inte klarar det.
Gud det här är helt ohanterligt. Jag behöver din hjälp. Jag vet inte vad jag ska göra och vad som är sant. Hjälp mig.
Allt började efter att hon speglade mig med min självcentrering och egoism, att jag inte visat att jag bryr mig om henne och att hon är viktig i mina handlingar. Jag har insett att jag är bortskämd och som ensambarn till två skuldtyngda föräldrar har jag inte fått gränser eller lärt mig visa hänsyn och empati för andra. Dette som att det är ett språk jag inte förstår och när mina överlevnadsstrategier är igång så är det bara jag i mitt huvud. Mycket har gått lätt för mig i livet, skolan och jobb, hälsa. Jag har en slags grundinställning att det är klart jag ska få fördelar och slippa undan ansvar.
Så min sponsor har speglat och satt gränser i det beteendet och jag har försökt ta till mig utan att gå i försvar. bett om ursäkt och tänkt på att försöka göra annorlunda och gottgöra.
Men när jag har fått en gräns så har ju min rädsla för att bli övergiven triggats också och jag har haft svårt att ta in det och processa. Har blivit väldigt styrd av att göra rätt och vara till lags. Även innan jag faktiskt känner och på riktigt förstår att jag gjort fel.
jag har slitits mellan att vilja vara nära och att stöta bort henne för att det är jobbigt och gör ont. Hon har blivit viktigare och viktigare för mig samtidigt som jag har sett dysfunktionella mönster i många andra relationer och då satt gränser. Så jag har blivit väldigt beroende av henne och hennes närhet och bekräftelse. Jag har sett det som något väldigt fint och vi har haft så många fina stunder ihop. Men när det har dykt upp problem så har jag inte haft någon att prata om dem med. Jag har bara pratat med henne för att få hjälp och bolla tankar förutom mötena.
Men i takt med att vi umgåtts mer under hösten så har mina beteenden och brister blivit mer tydliga. Jag döljer saker för henne om även smågrejer för att jag känner mig bedömd och som att hon petar i alla saker. Jag förstår inte på riktigt att det är för att hon vill hjälpa mig, hur mycket jag än intalar mig det.
Min egoism och begränsade empati gör att jag sårar henne genom hur jag handlar. Hon påtalar det och jag försöker göra annorlunda och gottgöra. Men jag har svårt att hantera skuld och skamkänslorna som väcks. De slår liksom rakt igenom mig och har inte inre förmåga att ta hand om det. Så skamkänslan ökar och jag slår på mig själv och känner mig värdelös.
I slutet av året kulminerar det och efter att hon känt sig sårad efter att jag inte visat omtanke efter en operation så blir gränserna hårdare och hon tar avstånd en period och svarar inte i telefon speciellt ofta.
När vi till slut ses efter någon månad med begränsad kontakt är det för att åka på retreat på ett kloster tillsammans i mellandagarna. En resa vi gjort förut och som varit planerad länge. Men det är svårt att prata och hon säger att det kanske är dags att gå skilda vägar Och att hon inte ska ge mig råd mer. Vi pratar igen dagen efter och jag är avstängd och har börjat stöta bort henne eftersom att hon verkar vilja avsluta. Så jag är distanserad och inte så trevlig när vi pratar. Hon ger mig en del mer speglingar och jag blir irriterad och säger att hon ju inte skulle ge mig några mer råd. Jag har svårt att förstå att hon säger så ena dagen och sedan fortsätter att ge råd nu. jag blir också tyst och typ avstängd, men det är kaos på insidan.
Hon säger att om jag ska vara otrevlig eller bara sitta tyst är det ingen idé att prata, jag blir apatisk. Hon går.
Jag får panik och efter en stund går jag till hennes rum för att be om ursäkt för att jag var otrevlig. när jag gör det öppnar hon armarna och kramar mig och jag släpper ut gråten. Vi tar en promenad och jag säger att jag blev sådär otrevlig för att jag inte tycker om det hon sa. (Men egentligen var det nog för att jag kände mig övergiven redan och hade stött bort henne, men jag vet att om jag erkänner att det är fel på mig så får jag bekräftelsen igen). Vi pratar och jag säger att jag har kört över mina känslor så mycket.att jag har så lätt att förstå med huvudet vad som är ”rätt” beteende eller känsla. Eller vad som är funktionellt och vuxet. Och att jag egentligen är mycket tidigare i mitt tillfrisknande än jag vill erkänna. Hon säger att jag ju kan vara ärlig och säga det istället för att vara otrevlig.
Vi försonas så fint och går en mysig promenad och jag säger att det är ju det här jag vill ha (=bekräftelse och närhet). det var helt ärligt.
Hon frågar om jag menar att jag vill att hon ska vara min sponsor och att vi ska umgås. Jag säger Ja, men känner en liten olustkänsla, att det skaver lite. Säger att jag är rädd, för jag tror det är det jag känner. Hon säger att vi försöker. Jag ska vara mer ärlig och hon ska tänka på att jag inte är så långt känslomässigt.
Vi går in hand i hand och äter middag. Det känns väldigt fint. Men det där som skaver försvinner inte och jag tänker att jag måste vara ärlig med den nu. Jag har känt den förr och jag kan inte igen. Det är som att det gick för fort och att jag inte hinner med i känslorna eller nåt. Så vi sätter och och pratar igen efter middagen och jag säger att det är nåt som känns fel. Jag vet inte vad men något känns fel.
Hon undrar och det är för att jag inte tycker att jag förtjänar det, eller att jag är rädd. Jag bara känner att jag inte vet. Men att jag inte kan görahene besviken igen, lova och sen inte kunna eller nåt. Och att jag inte vet vad det är för känsla. Efter en stund frågar hon om det var så att jag kom efter henne och bad om ursäkt för att det gjorde ont att bli övergiven eller om jag faktiskt menade det. Jag tänker lite, men känner att själva ursäkten var ärlig. Men det som hände sen vet jag inte. Det där underbara samtalet och försoningen vi hade. När jag sa att ”det är det här jag vill ha” var det ärligt. Men sen vet jag inte. så säger hon att jag ju verkar helt förvirrad och att hon inte vill att man ska göra så med henne, ena stunden vilja och nästa stund inte. Jag förstår det. jag är ju helt förvirrad. Så hon sätter stopp där och går. Vi åker hem dagen efter men pratar inte med varandra. Jag hörde av mig efter en vecka och sen igen ett par veckor senare, men hon behöver avstånd säger hon.
Nu har det gått mer än 2 månader sedan vi kom hem och jag har fått lite perspektiv och hunnit smälta och tänka och landa.
Det är så många delar i det och jag har väldigt svårt att sorter. Hon har varit min viktigaste person de senaste åren och en väldigt viktig person under många år nu. Jag har litat på henne och har kunnat med hjärnan förstå att det hon sagt varit riktigt i hur hon förklarat och vad som är rätt och fel. Hon har sagt att anledningen till att jag inte varit ärlig och släppt högmod och försvar är för att jag inte nått min botten ännu. Att jag känslomässigt i mitt inre inte gett upp så att jag är mottaglig att ta emot hjälp utan förbehåll. ”Halvmesyrer gav oss ingenting” osv. Och jag har kunnat se att det är logiskt att det är så när jag ser mitt beteende och analyserar hur jag agerar och känner. Om jag hade gett upp så som hon beskriver det så hade jag inte agerat på det sättet.
Nu har jag börjat snudda vid en annan tanke som också kan förklara det. anledningen till att jag inte behandlat henne med respekt och så värdefull som jag säger att hon är för mig. Det skulle ju kunna vara så att jag inte har velat ha den relationen. Att min prestation i att göra det som är rättighet programmet och det hon lärt mig har gjort att jag tänkt att jag borde vilja ha henne som sponsor. Att jet är tillfrisknande att vara så nära och att jag då ska vilja umgås och släppa in henne. För att jag ser att hon är så god och fin och har mycket av det jag vill ha när det kommer till självkänsla, värme, spontanitet, mm.
Men det kan väl inte vara så?? Jag kan väl inte ha ljugit för mig själv så mycket? Och allt roligt vi har haft och alla samtal och fina stunder, det kan väl inte har varit på låtsas? Och om jag tycker att hon har allt det där fina som jag beundrar och också vill ha, varför skulle jag då inte vilja att hon ska vara min sponsor och leda mig dit?
Kan det vara för att kemin helt enkelt inte är rätt? Är jag verkligen så beroende av bekräftelsen och att göra rätt att jag skulle kunna göra så?
Men jag vet ju att jag har varit nervös för att hon skulle komma och hälsa på eller när vi ska träffas. För att jag har varit rädd för att göra fel eller för att det inte ska bli bra, och det är nog inget konstigt tror jag. Men jag har också känt att jag borde vilja umgås.
Fy fan, jag vet inte.
Men det finns många stunder då jag känt mig dum eller spammad för att jag inte förstått eller när jag gjort samma misstag igen fast jag vet att det är fel, men inte klarat det.
Jag har blivit rädd och gått in i paniksläge när hon höjt rösten eller blivit irriterad. Det har gjort att jag låser mig och sedan vill undvika henne. Det är irrationellt men när det slår in går kroppen på automatik.
De senaste veckorna har jag börjat prata med nya människor i programmet och de bekräftar den sidan i mig som tycker att hon är orättvis och för hård. Jag blir jätterädd för hon har förklarat för mig, och jag ser det också i mig, att jag alltid sökt dem som stryker medhårs och att det är ärlighet man växer av. Att jag alltid velat vara liten för att inte behöva ta ansvar för mina beteende utan komma undan och att någon annan ”räddar” mig. För min känsla är ju verkligen att jag inte klarar det.
Gud det här är helt ohanterligt. Jag behöver din hjälp. Jag vet inte vad jag ska göra och vad som är sant. Hjälp mig.
fredag 13 oktober 2017
Död?
Det känns som jag är ingenting. Det finns ett skal och ytliga kontakter. Jag skrattar och fungerar på jobbet, men när jag kommer hem är jag tom. Jag vill inte vara hemma. Ser inte fram emot helgen. Jag isolerar mig och tankarna går runt, runt.
Jag kan distrahera mig själv en stund med jobb eller någon aktivitet. Men när jag inte gör något eller är bland folk så kommer känslan av misslyckande och maktlöshet. Det är hemskt. Känner mig tom och utlakad. Som i chock.
Hur mår lilla jag?
Hon mår inte bra.
En del av mig är död känns det som. Apatisk och livlös. Som en ihålig docka som faller ihop.
Livlös, utan liv. Lever inte. Har överlevt, men lever inte.
Så gråter jag massor av det. Smärta i bröstet.
Sen blir det lugnt igen. Flykt eller bearbetning? Jag vet inte riktigt. Just nu vill jag bara bädda ner mig i soffan med popcorn och titta på en film.
Hjälp mig att se verkligheten och ge mig mina känslor.
Jag är där jag ska vara. Jag får det jag behöver och jag får inte mer än jag klarar av.
Tack
måndag 2 oktober 2017
Ego insikt
Jag är en stor egoist. Jag tänker alltid på mig själv. Jag utnyttjar och manipulerar för att få det jag vill ha. Jag är snål. Jag kan spendera pengar på mig själv men vill inte göra det på andra. Jag kan ibland göra saker som verkar snälla men det är oftast inte för att jag vill ge från hjärtat. Det är för att jag ska få något tillbaka.
Jag tar andra förgivna. Jag har väldigt lite empati och det är sällan som jag spontant ger till mina nära. Allt för mig handlar om att jag ska få.
Min sponsor sa det här till mig igår och jag är helt golvad. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag står inte ut med att vara jag.
Jag tar andra förgivna. Jag har väldigt lite empati och det är sällan som jag spontant ger till mina nära. Allt för mig handlar om att jag ska få.
Min sponsor sa det här till mig igår och jag är helt golvad. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag står inte ut med att vara jag.
Kaos
Jag känner inte empati. Jag kan känna skuldkänslor, men har svårt att se andra människors perspektiv och sätta mig in i deras situation.
Jag har presenterat mitt tillfrisknande mycket. Jag har lätt att förstå vad som är 'rätt' känsla eller handling och visa upp det. Men känslorna hänger inte med. Jag har gjort 'som om' men inte erkänt vad jag egentligen känner.
Är så sjuk att jag inte ens vet vad jag egentligen känner många gånger. Hur är det möjligt? Hur kan jag göra nåt sånt? Hur kan jag lyckas utan att någon kommer på mig?
Det är som att så fort någon annan är i närheten så tappar jag mig själv. Jag fokuserar på att skapa bilden av vem jag vill få dem att tro att jag är. Jag manipulerar för att få det jag vill ha. För att mata mitt ego, mina försvar. Undvika smärta och få bekräftelse eller andra fördelar.
Känner mig som ett monster. Som att det bor ett monster i mig som fått härja fritt. Visst har jag gjort en del framsteg och brutit ner en del.
Jag vet ju inget annat sätt att leva. Hela mitt liv bygger på det här. Jag vet inte hur jag är ärlig. Det är bara kontroll. Vill upprätthålla illusionen om att det är jag som bestämmer. Vill inte riskera att illusionen faller. Manipulerar och tänker ut vad jag ska säga för att få rätt resultat.
Och så stänger jag av. Nu försvann liksom känslorna och jag kommer gå och laga mat.
Jag är förvirrad, villrådig och känner hopplöshet. Det är skönt att känna hopplöshet för då behöver jag inte göra något.
Hjälp mig. Jag vet inte vad jag ska be om, men jag behöver hjälp. Kanske behöver jag mer konsekvenser, kanske behöver jag tid att smälta. Kanske bara mod att vara i känslan och låta den vara. Kanske behöver jag något annat. Jag vet inte. Men snälla hjälp mig.
Jag har presenterat mitt tillfrisknande mycket. Jag har lätt att förstå vad som är 'rätt' känsla eller handling och visa upp det. Men känslorna hänger inte med. Jag har gjort 'som om' men inte erkänt vad jag egentligen känner.
Är så sjuk att jag inte ens vet vad jag egentligen känner många gånger. Hur är det möjligt? Hur kan jag göra nåt sånt? Hur kan jag lyckas utan att någon kommer på mig?
Det är som att så fort någon annan är i närheten så tappar jag mig själv. Jag fokuserar på att skapa bilden av vem jag vill få dem att tro att jag är. Jag manipulerar för att få det jag vill ha. För att mata mitt ego, mina försvar. Undvika smärta och få bekräftelse eller andra fördelar.
Känner mig som ett monster. Som att det bor ett monster i mig som fått härja fritt. Visst har jag gjort en del framsteg och brutit ner en del.
Jag vet ju inget annat sätt att leva. Hela mitt liv bygger på det här. Jag vet inte hur jag är ärlig. Det är bara kontroll. Vill upprätthålla illusionen om att det är jag som bestämmer. Vill inte riskera att illusionen faller. Manipulerar och tänker ut vad jag ska säga för att få rätt resultat.
Och så stänger jag av. Nu försvann liksom känslorna och jag kommer gå och laga mat.
Jag är förvirrad, villrådig och känner hopplöshet. Det är skönt att känna hopplöshet för då behöver jag inte göra något.
Hjälp mig. Jag vet inte vad jag ska be om, men jag behöver hjälp. Kanske behöver jag mer konsekvenser, kanske behöver jag tid att smälta. Kanske bara mod att vara i känslan och låta den vara. Kanske behöver jag något annat. Jag vet inte. Men snälla hjälp mig.
måndag 14 augusti 2017
Fri från prestationen
Idag pratade jag med min chef om att byta tjänst. Det gick bra. Jag sa som det var, att jag vill byta för att det kostade för mkt. Att jag ville jobba mer här och nu och ha en tjänst som är mindre planerande, drivande, styrande.
Han blev förvånad. Men förstod tror jag och var inget ifrågasättande eller gjorde sig rolig. Att han tyckte det var strongt. Att det var många som inte skulle göra det. Känner mig så stolt.
Det skulle gå att ordna sa han men visste inte riktigt när. Så skönt att bli mött och att han lyssnar och verkligen bryr sig. Jag sa också att jag hade varit nervös för hur han skulle reagera och om det skulle gå att lösa och så. Han sa att vi ska folk på platser där de vill vara.
Jag är så stolt. Den här dagen är stor. Känns som en så stor lättnad att jag kommer få slippa de där sakerna som jag får ont i magen av nu. Att jag kommer komma hem och vara lite piggare. Visst kommer jag ha mer att göra ibland på ett sätt, men jag kommer inte känna den där pressen av leverera och ha ansvar för deadlines och projekt som löper över många månader. Inte hålla på och tänka hela tiden om det är något jag glömt. Vara mindre orolig tänker jag. Nu är min hjärna liksom alltid lite 'på'. Rädslan för misslyckande och att göra fel gör att jag hela tiden tänker så att jag ska ha kontroll på situationen. Det gör att jag ju gör ett bra jobb på ett sätt. Men jag blir helt slut.
Det jag också gjorde var att jag visade tydligt för mig själv att jag inte är mitt jobb. Att en viss titel gör att jag är mer värd. Nej, jag säger att jag är den jag är, värdefull och fantastisk, oavsett vad jag jobbar med. Jag är fri. Det är den tydligaste känslan. Jag är fri. Jag behöver inte längre vara den där karriär-personen jag trott att jag måste vara för att duga. Fri att vara jag. Befriad till att vara jag. Jag kanske aldrig mer vill ha en sån typ av jobb. Det är okej. Det känns mer som att det här inte är något tillfälligt än att det skulle vara det. Jag är inte den där personen. Jag kanske trivs bättre med att göra mer och tänka mindre. Ja. Så är det iaf nu, och det är det som räknas.
Fri.
Säg aldrig förbi. Nej säg att du blitt fri tillslut.
Det är så stort det här. Att jag släppt den falska sanningen jag levt efter, att jag är det jag gör. Jag är inte det jag gör. Jag är fri. Fri att vara den jag är. Nu kommer det att finnas tid och energi till annat att komma fram. Ska bli spännande att se vad det är.
Tack
Han blev förvånad. Men förstod tror jag och var inget ifrågasättande eller gjorde sig rolig. Att han tyckte det var strongt. Att det var många som inte skulle göra det. Känner mig så stolt.
Det skulle gå att ordna sa han men visste inte riktigt när. Så skönt att bli mött och att han lyssnar och verkligen bryr sig. Jag sa också att jag hade varit nervös för hur han skulle reagera och om det skulle gå att lösa och så. Han sa att vi ska folk på platser där de vill vara.
Jag är så stolt. Den här dagen är stor. Känns som en så stor lättnad att jag kommer få slippa de där sakerna som jag får ont i magen av nu. Att jag kommer komma hem och vara lite piggare. Visst kommer jag ha mer att göra ibland på ett sätt, men jag kommer inte känna den där pressen av leverera och ha ansvar för deadlines och projekt som löper över många månader. Inte hålla på och tänka hela tiden om det är något jag glömt. Vara mindre orolig tänker jag. Nu är min hjärna liksom alltid lite 'på'. Rädslan för misslyckande och att göra fel gör att jag hela tiden tänker så att jag ska ha kontroll på situationen. Det gör att jag ju gör ett bra jobb på ett sätt. Men jag blir helt slut.
Det jag också gjorde var att jag visade tydligt för mig själv att jag inte är mitt jobb. Att en viss titel gör att jag är mer värd. Nej, jag säger att jag är den jag är, värdefull och fantastisk, oavsett vad jag jobbar med. Jag är fri. Det är den tydligaste känslan. Jag är fri. Jag behöver inte längre vara den där karriär-personen jag trott att jag måste vara för att duga. Fri att vara jag. Befriad till att vara jag. Jag kanske aldrig mer vill ha en sån typ av jobb. Det är okej. Det känns mer som att det här inte är något tillfälligt än att det skulle vara det. Jag är inte den där personen. Jag kanske trivs bättre med att göra mer och tänka mindre. Ja. Så är det iaf nu, och det är det som räknas.
Fri.
Säg aldrig förbi. Nej säg att du blitt fri tillslut.
Det är så stort det här. Att jag släppt den falska sanningen jag levt efter, att jag är det jag gör. Jag är inte det jag gör. Jag är fri. Fri att vara den jag är. Nu kommer det att finnas tid och energi till annat att komma fram. Ska bli spännande att se vad det är.
Tack
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)