Omtumlande hemkomst

Oj, Oj, jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Senaste dygnet har varit minst sagt svårgreppbart.

För det först så ringde pappa två gånger igår. Första gången blev jag ställd och väntade så länge med att svara att han la på. Andra gången satt jag på bussen och ville inte ta det. Det väcker ett obehag i mig att han tar kontakt, men jag har ju ingen aning om vad han vill. Ska ringa min sponsor för att få lite hjälp med det.


Det andra stora som hänt är att jag och mamma har lyckats prata, på riktigt. Helt sjukt. Först när jag kom hem gick det inte alls bra. Jag va ledsen och hon kunde inte ta kontakt. Till slut sa jag att jag inte borde ha kommit hem. Att det inte finns nån plats för mina känslor här. Att jag inte kan öppna mig för henne och att hon inte vet vad hon ska säga, att vår relation inte är den "vanliga" mor-dotter-relationen utan att jag tar för mkt ansvar för henne och kan inte visa mina känslor. Han va helt klart besvärad och efter ett tag sa hon att vi ju lixom va utelämnade åt varandra. Ja, sa jag, det var vi. Men så ska det inte vara. Efter att jag sagt det blev mamma tyst och gick upp till middagen. Jag var förkrossad. Hon gick. Jag fick bekräftat att det va ett misstag att komma hem. Jag grät en stund men sen tänkte jag att jag iaf va väldigt hungrig så jag gick upp och satte mig och åt. Lite rebelliskt, som att de ska fan inte få sitta och prata om vädret och låtsas som jag och mina problem inte syns. Så tar jag en buss tillbaka till hem imorn och är där ett par dagar istället.

När jag hade suttit där ett tag berättade mamma att hon hade fått yrsel och stått på alla fyra här uppe och mått illa. Jag tänkte bara att där har vi beviset, svart på vitt. Mamma klarar inte av de här snacken. Och jag log nästan lite ironiskt åt det som om alla mina farhågor besannats och det här skulle damerna på Eleonora få höra.

Men sen när mammas man gått från bordet börjar hon prata med mig och trevande lyckas vi nå varandra. Vi pratar om otäcka minnen, om hur vi upplevde det och jag lyckades få fram att jag ju var ett barn och att det hon upplevde va fruktansvärt och då kan hon tänka sig hur det var för mig. Fick ut en del av det jag känt och tänkt och hur jag mår och tänker nu.

Hon berättade också om en del minnen och sånt som hänt där en del va sånt som jag förträngt och inte kom ihåg alls, som att jag kommit hem först och hittat pappa på köksgolvet nån av de där gångerna när min morbror kom. Det kommer jag inte ihåg även nu när ja vet att det va så.
Mamma berättade också om att pappa en av de värre gångerna legat uppe i sängen och ylat och låtit en massa. Det hade jag glömt bort och jag kom ihåg det kom det med en stark känsla av rädsla, obehag och jag blev t o m yr i huvudet och fick svimkänningar. Fruktansvärt.

Vi pratade länge jag och mamma om vad som hänt och hur det är nu. Jag bad henne också följa med på en av de här tisdagsföreläsningarna på Eleonora, för att hon ska förstå mer vad både hon och jag gick igenom.  Och det sa hon att hon skulle göra. Jag va rädd att hon skulle säga att det är jobbigt och att hon inte orkar i vardagarna för hon är så trött.. Men inget sånt. Skönt.


Det tredje som har hänt är att när jag skulle sova sen så kom hela den där rädslan över mig, skräcken som jag levt i så länge kom tillbaka med full kraft och jag kunde inte lugna mig själv. Efter att ett bra tag resonerat med mig själv gick jag upp till mamma och visade henne hela min förtvivlan och ångest. Hon kunde ta det och vi satt i soffan länge medan jag fick gråta och till slut somna. Även om jag va så fruktansvärt ledsen så var jag ändå lycklig att mamma fanns där för att ta emot det. Att jag kunde öppna mig för henne och att hon kunde finnas för mig, som en mamma ska. Det var vackert.