Mina behov

Imorn kommer min pojkvän hem och jag har tänkt att jag ska ta ett ordentligt snack med honom igen om att jag vill att vi ska ha mer djup och att han ska öppna sig. Är också fundersam på hur han tänker om oss och om framtiden. Jag måste verkligen poängtera att detta med djupet, att jag saknar det och behöver det. Det är ju då man blir ett team, han och jag mot världen.
Frågan är vad jag ska säga när han säger att han inte tänker på så mycket sånt att han inte har så mycket rädslor eller saker han oroar sig för. Då är det ju bara så att den personen han är inte passar mig. Va fan säger man då. Och hur ska jag kunna agera på det.

Jag vill ju att han ska dela med sig av sina tankar och känslor kring saker och ting i stort och smått. Just nu är det ju så att jag har öppnat mig väldigt mycket och släpper in honom i mina tankar. Risken är att det blir en obalans så som det blev med min förra pojkvän. Även om jag tror att jag borde va väldigt observant på såna tendenser och inte låta det ske. Men saken är ju att jag inte känner mig behövd. Varför vill han va med mig? Jag vet ju för fan inte ens vad han tycker om mig, vilka sidor han värderar och vad har tycker är bra eller dåligt. Fan, det enda jag vet är typ att han trivs med mig, att han tycker att jag ser bra ut och sånt ytligt.
Vill han ens ha något mer än det ytliga? Jag vill ju tro det, för mig är det ofattbart att inte vilja det, men han är ju onekligen annorlunda mot mig. Suck..

Skit också, är det så att jag är igång och tror att jag kan förändra någon igen? Att jag inte vill se verkligheten om att han är en viss typ av person och tror att han kommer ändra på sig för min skull, att jag är speciell.

Det blir ju verkligen en övning i att lämna över alltså. Jag måste stå kvar i mina åsikter samtidigt och låta honom få ta sin del. Se hur han reagerar och ta det därifrån. Jobbigt. det enda jag ser framför mig är att den enda utvägen är att jag måste göra det jobbiga att göra slut för att jag ska va ärlig mot mig själv och att han inte reagerar på det sätt jag skulle önska. Då blir det jobbigt. Saken är ju ändå att min förmåga att förutspå vad som kommer att hända i olika situationer jag är orolig för brukar ju inte va den bästa. Jag är alltid säker på att det kommer att gå åt skogen och blir lika förvånad varje gång det inte gör det. Den här gången ska jag försöka bara ta ansvar för mitt eget på ett bra sätt och sen lämna över. Stå kvar i mig själv och uttrycka mina behov, det är det enda jag kan påverka.

Så snälla ge mig kraft till detta....

Första flirten

nu ska jag skriva nåt jag tycker är jobbigt och jag ska skriva det för att jag ska komma ihåg. Skulle så lätt kunna glömma.

I fredags va jag ute och det hände en ny grej. Jag hade en flirt med en tjej. Det va sjukt kul och härligt och roligt. Vi dansade och hade väldigt kul.
Jag är stolt och lte förvånad över att det hände. Men när jag va i det tänkte jag inte ens på att folk skulle kolla eller tro nåt eller tycka nåt. Det va bara fint. Jag är medveten om att det kanske inte är något positivt vad gäller moral och värderingar att flirta med någon när man har ett förhållande. Men i detta fall tycker jag faktiskt att framsteget får klassas som viktigare än denna aspekt.

Rita ett läskigt minne

Den uppmaningen fick vi på Eleonora-gruppen idag. min första tanke va liksom, vilket ska jag ta? suck. Jag ritade det där första jag kommer ihåg. när jag fattade att pappa drack och att det va nåt fel på oss. Det va inte som i andra familjer. Vad är det för fel på oss? Vad är det för fel på mig?
Pappa sitter på köksgolvet och är full. Han är så full att han inte kommer upp och inte vill komma upp. Mamma har ringt till min farbror som kommit och de ska prata med honom. Jag ligger i soffan i rummet bredvid och hör vartenda ord. Det som har etsat sig fast i mitt huvud är detta:

Janne: - Hörde du Kurt, ska vi ta det här med spriten nu en gång för alla?
Pappa: - Jag ska supa ihjäl mig, ska jag göra. Ja, det ska jag göra. Jag ska supa ihjäl mig.

Jag minns att jag va mycket rädd och förvirrad och inte förstod. och jag kommer ihåg att jag reflekterade över att jag inte grät, utan jag fick liksom klämma ut några tårar för att jag förstod liksom att jag borde göra det. Det va ju min pappa i rummet bredvid som bokstavligen sa att han vill supa ihjäl sig och att jag alltså inte är tillräckligt viktig för honom för att han ska vilja fortsätta leva. Fy fan...

innan detta hände har mamma berättat att det va jag som kommit hem först och kommit ut och mött henne när hon kom från bussen. Jag får en liten känsla för vad som hände innan nu när jag skriver men kan inte riktigt se det. Tror att jag har försökt hjälpa pappa upp. Tror t o m att han ramlar när jag är där, då innan mamma kommit. Kommer ihåg att jag är så glad att mamma kommer hem. Att hon luktar trygghet. (Min mamma rökte på den tiden och jag kan känna samma känsla när jag bara står bredvid nån på stan som röker samma cigaretter.)

Jag vill bara krama den lilla tjejen som ligger i soffan framför TV:n med Disney dags och säga till henne att det inte är hennes fel.

Det är inte ditt fel. Jag älskar dig. Jag finns alltid här. Kommer aldrig lämna dig. Du är det finaste jag har.

Min högre kraft

Varm
Stark
Närvarande
Kraftfull
Förstår mig
Hjälper
Ser mig
Älskar mig
Klok
Tror på mig

.. och grunden i allt detta:      KÄRLEK

Talking to my(little)self

Har idag provat att prata med lilla tjejen i mig med hjälp av att skriva frågor med höger hand och svara med vänster. Intressant, verkligen! Tyckte det kändes lite fjantigt och jag trodde kanske inte på det riktigt men det gav faktiskt väldigt mycket. Sedan att resultatet i skrift verkligen ser ut som en vuxen som pratar med ett barn ger det en extra dimension. Ska fortsätta göra det.

Be pappa om hjälp?

Jag har aldrig gått i några enskilda samtal för att bearbeta min upplevelser och få mer fokuserad hjälp på bara mig. Jag vill väldigt gärna gå på såna samtal på Eleonora, de är ju experter på just den här problematiken med barn från dysfunktionella familjer. Men tyvärr är detta ganska dyrt för mig som är vuxen och inte själv har barn för då subventioneras det inte av kommunen, snacka om att skjuta upp problemen, man iaf. 

Jag har berättat det för mamma och hon säger att de kan tänka sig att skjuta till en del pengar. Själv har jag lagt undan de julklappspengar jag fick av pappa och kan nog lägga undan lite till, men som student har man det ju lite knapert redan som det är. Jag vet däremot att pappa förmodligen skulle kunna bidra, han får just nu både pension och lön efter som han jobbar och är över 65, så medlen borde han rimligtvis ha. Men jag tvekar inför att ta kontakt med honom av flera anledningar, dels känner jag mig lite orolig för hur jag ska reagera när jag pratar med honom. Dessutom har jag ju generellt sett svårt att be om saker och be om hjälp och ta emot den utan att känna att jag står i tacksamhet och det är just här det blir extra jobbigt med pappa för om jag ska be om pengar så gör jag det utan att ge nåt tillbaka i form av att vi ska umgås igen. Jag vill ju fortfarande inte ha någon relation just nu. 

Pratade med en av terapeuterna på Eleonora efter föreläsningen idag ang detta och hon sa nåt fint: Men du ger ju tillbaka. Han får ju en dotter som mår bra, det är väl en fin gåva. Hon sa också att om jag tänker mig in i hans sits, vad skulle han göra om jag frågade? - Jag tror han skulle vilja hjälpa till.

Jag känner

Idag har jag varit på föreläsning på Eleonora igen. Den här gången handlade det om hur våra värderingar påverkas och hur vi tar på oss skuld och skam. Och den sistnämnda delen va väldigt jobbig. Jag får ju jobba mycket hela tiden med att identifiera falsk skuld och inte ta på mig den. Framför allt när jag tänker på min pappa som jag just nu inte träffar. Jag har satt en tuff gräns som är svårt att stå kvar i, för jag vet att det är jobbigt för honom och att han säkert mår dåligt och känner skuld.

Hon som föreläste pratade även om hur man stänger av sina känslor när man lever i en sådan miljö som min va. Det blir helt enkelt för jobbigt att känna det man egentligen skulle känna. Jag känner igen mig så tydligt i detta och jag minns t o m att när jag första gången (som jag kommer ihåg) förstod att nåt va fel hemma, att min pappa inte gjorde det han skulle, inte var som en pappa ska vara. Då kommer jag ihåg att jag förstod att det är något fel här, min pappa säger att han ska "supa ihjäl sig" och jag kan inte gråta. Jag minns att jag tänkte på det och att jag lyckades klämma fram några tårar i ett rop på att bli sedd men de va inte äkta, jag hade stängt av.
Men idag på föreläsningen när hon pratade om detta så kom tårarna helt automatiskt, sorgen över att man gjort så, och jag kom på att det ju är sunt. Det betyder att jag ju börjat känna igen, jag har fått kontakt med tjejen därinne och låter känslor komma fram. DEt är jag väldigt glad över. Förut handlade det alltid om att hålla ihop det så att ingen såg att nåt va fel, att pappa drack eller att jag mår dåligt. På ett sätt så är det jag gör ju också att stå för mig själv. Det är ok att gråta, det va inte ditt fel, du har inget ansvar, du har ingen skuld i det och du behöver inte känna någon skam.

Om pappa älskade mig..

.. skulle ha sluta dricka...

Så minns jag att jag tänkte när jag va liten. Jag trodde att nåt va fel på mig. Varför skulle pappa annars göra så? Det va en logisk slutsats då. Om pappa älskade mig skulle han inte överge mig, utsätta mig för det här och välja alkoholen före mig. Jag förtjänar det alltså inte, att bli älskad. Jag är inte älskvärd. Jag är inte värdefull. om någon tycker om mig är det för att vara snäll och då ska jag vara tacksam och göra allt för att den personen fortsätter med det.

FY FAN!!!

Det är inte konstigt att jag har problem.

Bättre rutiner

Idag är det måndag igen och jag har hittat tillbaka till lite mer balans i vardagen. Jag hann inte till Eleonora-gruppen idag och det blev jag först lite sur av, sen gjorde jag det bästa av det och fick en del gjort på stan och hann fynda lite på rean.

Jag tränar också på att inte stressa upp mig och göra allt så snabbt som möjligt hela tiden, är extremt ibland, jag går snabbt överallt, cyklar snabbt, kissar snabbt och försöker multitaska med saker som bara gör att det blir pannkaka. Så jag tränar på att inte ha så bråttom hela tiden. Jag mår bättre OCH får mer gjort.

Jobba tillbaka till mig

Har haft en tung första vecka i skolan, en rejäl förkylning, dålig sömn och stress i skolan blev lite för mycket. Så idag stannar jag t o m hemma istället för att gå på möte, inte likt mig det. Men idag tror jag det va rätt faktiskt, jag gick in i väggen efter möte i skolan och behövde förbereda lite inför imorn. Dessutom lovade jag mig att jag skulle lägga tid på mig själv om jag bestämde mig för att inte gå på mötet så det är det jag gör nu. Skriver lite. Har haft lite svårt att sätta mig de senaste dagarna. Svårt att få ro, lugna ner mig och inte bara springa omkring i allt som jag ska göra. Jag vet liksom vad jag borde göra för att det ska kännas bättre, men jag är som ett litet bångstyrigt barn som lägger armarna i kors och säger "Jag vill inte". Märkligt.
Så jag ringde min sponsor igår när jag inte riktigt hittade rätt. Och det är ju bra det iaf, om jag inte lyckas reda ut det själv så tar jag hjälp, bra där.
Hon sa det som egentligen är självklart men som är så svårt att se när man är mitt i, att det inte är så konstigt att det blir så. Jag är ny på det här. Måste fortsätta träna på att prioritera. Plus att jag är sjuk, inte konstigt att jag är trött och har svårt att få energi till att vända tankarna.
Ska läsa lite i nån av mina fina böcker nu och försöka somna tidigt.

Lördagsnöje

Jag är trött, frustrerad och i obalans. Känner mig orolig och irriterad. Och ensam... Fan..

Föreläsning med mamma

Idag har jag varit på Eleonora-gruppens tisdagsföreläsning, den handlade om vilka konsekvenser det får för de som är anhöriga till en alkoholist. På 2 timmar lyckades hon täcka själva grunden till hela den problematik man sitter i, otroligt mäktigt, givande, jobbigt och sorgligt. jag kan nästan inte beskriva det. När en främmande människa står och beskriver precis hur det var hemma hos mig, vilka roller man tagit på sig, vilka känslor man har och vad man tänker om sig själv. Det är både skrämmande och en stor, stor lättnad. Man är inte ensam. Det är inte konstigt att det blir så. Det var inte mitt fel.

Trött, uppstressad och förvirrad

Jag sov väldigt dåligt inatt, hade svårt att somna och va stressad hela natten, sjukt jobbigt och frustrerande. Efter en hel dag i skolan är det inte bättre, så här första dagarna är det mycket info och planering som ska in i huvudet och det stressar upp mig. På nåt sätt är jag också mer stressad nu än jag va i höstas, första dagen i skolan (!), inte bra, och jag blir så trött.
Tankarna snurrar mycket också kring min pojkvän och att jag ska prata med honom igen, förtydliga hur viktiga de bitarna är för mig och varför. Pratade med en kompis om det och att jag är rädd för att göra det, för om det inte händer nåt med det här så måste jag ju göra något väldigt jobbigt, jag måste gå ifrån honom. Jag och min kompis pratade ganska länge och tog det nog lite för långt för vad som behövs just nu. Pratade om att det här ju är mer av ett personlighetsdrag som det inte är så lätt att ändra, om det ens går eller om det ens är det jag vill. Det kanske är så att han är nöjd och glad som det är, att han inte behöver nåt mer, inte vill ha nåt mer. Och då har vi problem på riktigt, för jag vill ha mer, det här är 90%, inte 100. Jag menar inte att han ska va perfekt och göra som jag vill hela tiden, men jag vill ha mer djup och känna honom på riktigt. Det är vad jag vill, undra vad han vill...
Ska dock passa mig för att dra så stora växlar nu, en sak i taget, inte springa i förväg och ta ut massa i förskott. När han kommer hem nästa gång om två veckor blir det att ta ett snack.
nu ska jag sova försöka sova, har lite att ta igen... Försöka, försöka slappna av och lämna över, jag kommer inte lösa det här ikväll.

Stå på mig

Jag har haft möte med min sponsor idag och vi pratade bland annat om mitt och min pojkväns förhållande och att jag saknar djup och att han släpper in mig och det där jag så väl vet om men inte har tagit i på ett tag. Jag ska ge mig själv kred för att jag vågade säga de grejerna till henne eftersom jag vet att jag har svårt att erkänna när det är saker som inte är perfekta i mina förhållanden. Så, fan också, jag ska prata med honom igen. Förklara att jag behöver ett djup, att vi båda öppnar oss, att jag måste få känna mig behövd precis som jag tror han gör när jag visar mina känslor och låter honom trösta mig t.ex. Som min sponsor sa "jag vill ju ha det, jag behöver det", så då måste jag fortsätta stå upp för mig själv, uttrycka mina behov och sen lämna över. lita på att det löser sig, på nåt sätt.

Sista dagen på lovet

Jag är lite sjuk, trött och lite stressad. Många skolgrejer som börjar gnaga och det börjar bli dags att leta sommarjobb på riktigt. Får verkligen träna på att prioritera, så nu när jag är lite krasslig så unnar jag mig en soft dag i soffan framför skidor.
I em ska jag hem till min sponsor och redovisa steg 2, det känns bra, jag har haft ett ganska långt tag på mig att bearbeta uppgifterna och låtit det sjunka in. Nästa uppgift är att rita en bild av min högre kraft och skriva in egenskaper och attribut dem har. Ska ner till stan och köpa lite fina papper och färgpennor, känns som en givande uppgift.
Efter det är det möte också, fint att ha två ganska nära inpå varandra nu när jag varit ifrån dem ett tag. Jag känner mig verkligen hemma och accepterad där, en trygg punkt där jag verkligen kan vara mig själv. Efter mötet i fredags sa min sponsor till mig att det är som skillnad på svart och vitt hur jag är på mötena, så mycket mer avslappnad och lugn nu. Va fint att höra för jag har inte tänkt på det så mycket.
Nu blir det powernap

Flygplatsfilosofering

Igår reste jag hem från min pojkvän och eftersom flygbolagen flyger som de gör hade jag 8 h att fördriva på Stansted, London. Och som jag fördrev dom, jag läste typ 100 sidor i min bok, fyndade på bodyshop och fikade Starbucks. Men framför allt tog jag mig tid att gå igenom svaren på frågorna i steg 2 igen, och det ordentligt, vilket var väldigt givande. Dessutom läste jag igenom alla Bra, Tack, Hjälp jag skrivit sen jag började i november, och det gav mycket i form av påminnelser om vad jag gjort den här hösten och hur jag tänkt. Till sist gjorde jag även en typ av summering av 2011, det blev en mindmap med händelser, personer upplevelser och känslor som utgör det jag tycker är det viktigaste för mig under året. Jag måste säga att det va upplyftande läsning, jag har gjort så mycket det här året som jag inte trodde jag någonsin skulle göra. jag har gått mot mina rädslor, prioriterat om, börjat förstå på riktigt vad som hände och händer och kanske viktigast av allt; jag har börjat sätta ett helt annat värde på mig själv än vad jag gjort tidigare och det värmer mitt hjärta.

Hemma igen

I dag har jag kommit tillbaka hem igen till min stad och min lägenhet efter besök i olika städer under mitt jullov. Och det är skönt att va hemma, jag har faktiskt längtat lite, efter att få tid med mig själv och ha det helt lugnt ett par dagar. Nu när jag är här i lugnet så känner jag lite sorg och rädslor och vrede som kommer upp, antar att jag omedvetet hållit det på avstånd när jag varit med folk och i synnerhet min pojkvän senaste tiden.
Jag har en liten oro i mig som jag inte riktigt vet vad den innebär och på nåt sätt trodde jag nog att jag skulle va mer utvilad efter en månads ledigt.. Men ja, vad göra.. Jag har ju känt mig lite stressad och haft svårt att slappna av, jag känner det nu också. Svårt att släppa alla planer och krav, jag går ständigt igång på tankar om projekt jag ska dra igång gällande olika saker, träning, mat, terapi, shopping, plugg, söka jobb osv. Det blir nog att sova i soffan idag, som jag brukar när jag är lite orolig, känner mig liksom tryggare där, när jag kan kura upp mig mot ryggstödet. undra om det är nåt jag har med mig från barndomen, för jag vet att det bästa jag visste va att somna i soffan med huvudet i mammas knä och pill i håret. Det kanske är den tryggheten jag återskapar när jag tagit soffan som tillflyktsort otaliga gånger när den stora öppna sängen känns skrämmande. Inte omöjligt att det är så.

Tack Ane Brun

Du gråter så stora tårar nu för tiden
dem låg där och vänta, som dyningar
Ute på havet,
jag har sett dem komma
Ute på havet,
jag har sett dem växa 


Jag gungar med dyningarna
Jag gungar med dyningarna


Slagsidan blir tyngre och tyngre
jag har satt mig på din sida
för att vi ska flyta lite längre
Jag låter dig inte sjunka 
vi är nästa hemma


Du och jag
jag är med dig - alltid
du och jag

Du gråter så stora tårar nu för tiden
dem låg där och vänta, som dyningar
Ute på havet,
jag har sett dem komma
Ute på havet,
jag har sett dem växa

Jag gungar med dyningarna
Jag gungar med dyningarna


du och jag
jag är med dig - alltid


du och jag
jag är med dig - alltid


du och jag
jag är med dig alltid

The Apocalypse Is Over

Häromdagen tog jag en promenad och för första gången på ett bra tag ville jag lyssna på något glatt, jag kände inte ett behov av den tunga eftertänksamheten som kännetecknet senaste halvåret, och valet föll på The Ark. Jag tog en ny väg istället för den vanliga och den ledde uppför en backe samtidigt som låten "the apocalypse is over" börjar ljuda i öronen. Jag lyssnar på orden når toppen på kullen samtidigt som texten får den en ny betydelse för mig; 

Min katastrof är över! Världens undergång är inte längre över mig! Jag behöver inte vara rädd längre! Jag behöver inte  använda all min manipulering och kontroll för att världen inte ska kollapsa. Det är över. jag är fri. Fri från skräcken och förtvivlan i min barndom. Fri från rädslan och inte längre i missbrukets våld. Dessutom är det här hösten över, den här hösten när jag har gjort ett stort jobb med mig själv. Det börjar ljusna!

Jag skrattar! Dansar och hoppar och sjunger med i låten! Glädjen strålar ända från hjärtat och det här är en stund jag för alltid kommer minnas. Jag tror inte att jag någonsin varit så äkta, ärligt glad som just då, häftigt! 
Nu när jag skriver om den kommer jag att tänka på vad min sponsor brukar säga när jag gråtit av sorg och förtvivlan - Kan man gråta från hjärtat så kan man också skratta från hjärtat. Det va precis det jag gjorde den där stunden på kullen medan jag såg ut över min skogen och staden. Det var liksom första gången jag på riktigt förstod att jag inte längre behöver använda mina överlevnadsstrategier, det är över, jag behöver inte kämpa längre. Jag har väl förstått det i hjärnan innan, men nu trillade det ner i hjärtat och jag förstod det på riktigt. 

Mer tid med mamma

Imorn ska jag hem till mamma ett par dagar igen. Vi ska bland annat på spa, det är hennes julklapp till mig. Ska bli skönt och trevligt. 
Ska försöka prata med henne så som vi gjorde sist igen. Förra gången kom det ju upp så mycket känslor som jag inte visste att jag hade och jag kände så tydligt hur jag kunde frigöra mig från dem genom att ta upp dem till ytan, känna dem och låta mig va i dem och gråta ut hos mamma. Det är så jag ska bearbeta dem för att kunna gå vidare och det är därför jag ska fortsätta gräva hur jobbigt det än är att ta i de känslorna.
Jag får nu en möjlighet att öva mig på att prata med mamma, släppa in henne, lägga över och låta henne vara mamma.

Framsteg

Det händer saker. Jag märker små skillnader hela tiden. Det är häftigt att se hur jag nu klarar situationer som förut gett mig panik och ångest. 


Mest förändring på sistone har jag märkt tillsammans med  min pojkvän. Jag går inte upp i honom lika mycket som jag gjort förut. Jag klarar att sätta mig och mitt före, jag blir inte stel och nervös och till lags hela tiden längre. Är helt enkelt mer avslappnad och försöker inte hela tiden gissa vad han tänker och tycker för att göra rätt. Givetvis är jag där och nosar ibland och trillar dit med jämna mellanrum, men som sagt inte lika ofta. Herregud, jag tror bestämt jag lyckats uppbringa lite självrespekt!


Det häftigaste med är att jag även märker skillnad på honom. Han visar mer tillgivenhet och att han tycker väldigt mycket om mig. Det är klart att detta kan bero på att han är inne i en sån period, förhållanden går ju i vågor. Men jag vägrar tro att det inte finns något samband. Jag är övertygad om att han uppfattar mig som gulligare/roligare/smartare/sötare/coolare/mer attraktiv när jag tycker bättre om mig själv. Och mina tankar faller på uttrycket:

För att kunna älska och bli älskad 

måste du först älska dig själv.

Vi har umgåtts varje dag från dagen innan julafton till dagen efter nyår och det har varit väldigt mysigt. Hela julen var väldigt trevlig och jag kunde verkligen njuta av att vara i den fina familjen. Det är jag tacksam för. På lördag följer jag med honom till Spanien och är kvar några dagar och det ska också bli väldigt mysigt, bara softa, äta gott och umgås. lovely :)

Julklapp från pappa

När jag sa till pappa att jag vill ha ett uppehåll frågade han och jag inte ens ville ha en julklapp, jag sa nej för att nåt annat hade inneburit att jag inte stod kvar i mitt beslut. 

När det närmade sig jul va jag lite tvådelad ang detta, jag vill ju så gärna att han ska tänka på mig, men samtidigt vill jag inte att han ska tro att han kan köpa mig. 

Jag kollade mitt konto ganska ofta för att se om han satt in något, och nån dag före julafton fanns där en insättning "Från pappa". Det var säkert det han ville säga eller kommentera när han ringde ett par dagar tidigare också. Jag undrar hur han ser på hela den här grejen och att jag har tagit avstånd och berättat att jag mår dåligt.... Det känns ändå skönt att han satt in pengar men inte ringt mer för det säger ju att han finns kvar där och accepterar mitt beslut. Jag vill skriva att det betyder att han älskar mig men det är nog inte en riktig slutsats...

Jag känner mig fortfarande inte redo att prata med honom igen. Inte klar över vad jag vill säga. Inte stark nog att stå kvar på min sida. Är däremot klar över att om vi ska ha någon relation så måste vi prata om det som hänt på ett vuxet sätt. Jag måste få beskriva vad jag tänker och känner och vad jag behöver av honom. Jag tror det jag skulle önska är bekräftelse på att han förstår vad han gjort mot mig, en ånger och en vilja att gottgöra och bli förlåten. Det är jag värd. Men jag vågar inte ens tänka på att hoppas att det ska bli verklighet. Fy, bara jag skriver denna önskan fylls jag med skuld för jag vet ju hur ont det kommer göra i honom att förstå hur illa han gjort mig. Men den skulden är inte min. Den är hans. Och jag tänker inte bära den längre. Det var inte mitt fel.

 Jag har tagit ansvaret för hans handlingar länge nog nu. Det är dags att han gör det. Och jag ber till gud att han kan det.

Nytt år

Det nya året har börjat bra. I ett par dagar har jag hängt hos den där fina vännen jag snackat om tidigare. Vi har bara tagit det lugnt, pratat sovit och ätit typ. Och varit på ACA-möte, i Stockholm. Jag har varit mycket i rörelse sedan mitt senaste inlägg och har inte varit hemma när det är möten här så jag tänkte att jag kan ju faktiskt gå på möte i en annan stad. Så det gjorde jag, och min kompis följde med, hon har inte missbruk i sin uppväxt men vi har så många liknande karaktärsdrag att jag tror att det finns något som inte riktigt är som det det ska i hennes familj också. Jag fick öva mig på att släppa in henne på min speciella hemliga grej, riskera att hon tycker att det är konstigt eller nåt och att hon skulle tycka att hon inte har där att göra. Ungefär halva mötet hade jag svårt att slappna av eftersom jag tänkte på hur hon uppfattade allt som sas. Jag fick prata ganska mycket med mig själv för att kunna ta till mig det som sades och fokusera på mig själv istället. men det gick till slut. Jag är stolt över att jag gick dit, trots att det blev lite knöligt och stressigt och trots att jag va hos min kompis och att det va en ny grupp. Jag tar ansvar, jag vet vad jag behöver och gör det och det är fint!

So do all..

.. who live to see such times,

but it is not for them to decide. 

All we have to decide is what to do  

with the time that is given to us.