Jag känner mig ensam. Jag lever i en värld där de flesta runt omkring mig inte har fattat vad det handlar om. Bara en massa snack om fester, prestation och ytlighet. Ibland låtsas jag för att passa in. Ibland tänker jag inte på det utan glider med i den rollen som jag spelat i så många år. Jag är den ni vill at jag ska vara. Ibland försöker jag skjuta in alternativa tankar, men det tar energi. Ibland blir jag bara passiv. Orkar inte delta för diskussionen är meningslös. Ibland ser jag ner på er för att ni inte har fattat. För att jag ser så tydligt att ni springer runt i den där hamsterburen. Oavsett vilket så är jag beroende av er. Jag förslavas under mitt behov av bekräftelse och känner mig helt maktlös inför att bryta mig ur det.
Är så förbannat jävla trött på det. Jag vill vara jag. Jag vill ha folk runt mig som jag kan vara mig själv med. Och vem är det som hindrar mig? Bara jag själv. Fy fan! Men fan, jag vet ju att när det gör ont och jag känner konsekvenserna av mina brister så föds min villighet och mitt mod för att förändra det.
Och det känns förjävligt. Nästan allt jag gör styrs av mina rädslor. Känns helt fruktansvärt. Det är ju jag som ska leva mitt liv. Det är jag som borde bestämma. Men jag är så rädd. Vill inte vara annorlunda. Vill inte vara ensam. Vill få er hjälp med att fylla mitt tomrum. Men fan heller. Fan heller. Jag vill inte mer. Jag är fan en underbar människa och jag är värd att må bra. Jag behöver inte gör mig till för att vara som jag tror andra vill. Jag kan vara jag. Jag kan välja att vara med folk som jag trivs med.
Hjälp mig.
Tack.
Hej! Har precis hittat din blogg och jag känner igen mig mycket! Just nu känner jag mig väldigt ensam och som att andra inte fattar vad det handlar om, precis så som du skrivit. Folk lever på och "förnekar" sina känslor (fast egentligen kan ju inte jag vara säker på det..?) medan jag känner skam, ångest, rädsla, sorg, ilska. Allt på samma gång. Vill inte och orkar inte ha det så här! :( Mina känslor är alldeles överväldigande just nu och det känns som att det nästan inte finns någon att prata med om det. Folk fattar ju inte vad som är "fel"... om dom inte själv har liknade upplevelser. Kände att jag ville och behövde dela detta.
SvaraRaderaTack för en fin och viktig blogg!
Återigen tack för att du kommenterar. Det gör mig väldigt varm i hjärtat att den här bloggen kan vara till hjälp för någon mer än mig själv.
RaderaJag tycker de här känslorna av att se ner på folk runt omkring mig blir större när jag inte vågar visa vem jag är. De gånger jag vågat bryta igenom isoleringen och vara ärlig med nya människor så märker jag att de inte alls är så ytliga och avstängda som jag trott. De stunderna är jag väldigt stolt över. Jag står upp för mig själv och lilla mig när jag är ärlig och säger till mig själv att jag är ok. Dessutom kan jag få en bättre relation med någon annan, kanske få något fint tillbaka och kanske gå något fint till någon annan.
Men en del människor kanske jag istället borde välja bort att vara med. Eller hantera på något annat sätt. Sinnesro, maktlöshet, mod, förstånd.
Tack igen för din kommentar <3