När jag fyllde för ett par månader sen fick jag ett kort med posten från min pappa. Jag kände först inte igen handstilen. Det såg ut som ett barn hade skrivit det. Sen insåg jag att det ju var pappas handstil. Hur hade jag kunnat glömma den? Han hade hittat en gammal adress där jag bodde för ett och ett halvt år sedan. Men de är så duktiga på posten så de lyckades få fram kortet. Så det var säkert meningen att jag skulle få det. Det som var intressant var inte att jag fick ett födelsedagskort från min pappa. Vilket mycket väl hade kunnat vara en tillräckligt stor sak för att reflektera lite extra över genom att skriva om det. Men det som jag blev förvånad över var min reaktion. Eller snarare brist på reaktion kanske jag ska säga. Alltid tidigare har "kontakter" med pappa väckt många och starka känslor, ilska, sorg, besvikelse, frustration, skam, skuld, hopplöshet. Men den här gången kom det egentligen ingenting. Mer ett konstaterande; "Jaha, pappa har skickat ett kort". Varken mer eller mindre. När jag märkte att min reaktion var så olik tidigare gånger så tänkte jag att det kanske kommer komma känslor senare, att jag kanske var avstängd eller inte närvarande i mig själv. Som jag har varit många gånger när jag skyddat mig själv från verkligheten. Har delat om det på möten men det har inte kommit några starka känslor kopplade till kortet. Pratade med min sponsor om det idag. Bara att jag inte pratat om det med henne tidigare var konstigt. Jag hade helt enkelt glömt bort det. Hon frågade om jag förstod vad det här var ett tecken på. Jag hade ingen aning. "Acceptans" sa hon. Att mina känslor inte drar igång som de har gjort förr. Att jag har kommit till ett viss mått att acceptans för att min pappa är som han är. Att han är sjuk. Att vi inte kan ha en relation just nu. Att han gärna använder skuldbeläggande och martyrskap för att manipulera. Att han är beredd att ljuga och bedra och vara väldigt elak för att han är sjuk. Att han behöver hjälp. Men viktigast av allt; ATT JAG INTE KAN HJÄLPA HONOM. Att jag är maktlös. Att min verklighet ser ut så här. Pappa är väldigt sjuk och jag kan inte ha honom i mitt liv.
Mitt sätt att reagera tidigare med hela min känslostorm har på ett sätt varit ett sätt att försöka kontrollera, förändra, påverka verkligheten. Lilla jags besvikelse och frustration över att pappa återigen har svikit.
Häftigt!! Så coolt att det händer saker där på insidan medans jag går och tycker att inget har hänt och sedan helt plötsligt har jag förändrats. 12-stegsprogrammet fungerar verkligen och det här är bara ett i raden av de bevis jag själv har upplevt.
Känner mig fri och lätt. Fatta vad mycket energi jag sparar om jag inte behöver dra igång hela det känslomässiga kaoset som pappa varit varje gång. Så mycket enklare mitt liv blir då. Friheten känns också för att jag börjat lösgöra mig från att reagera i förutbestämda mönster där jag inte själv bestämmer utan bara agera som jag gjort sedan jag var liten. Men shit, jag behöver faktiskt inte göra det. På riktigt verkar detta ha börjat landa i mig.
TACK!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar