Hela smärtan

Jag känner smärta för att jag lever. Genom att känna smärta utvecklas jag. Det är inte farligt. Jag är inte mina känslor. Jag känner mina känslor. Min smärta ger mig information jag behöver för att utvecklas.

suffering is when you add painfull meaning to pain.
meaning of the self-destruct button
how to heal the emotional body

sitt med smärtan
visualisera smärtan
hur ser den ut
när börjar den
när tror du den ska sluta

vart finns den
vart finns den inte

if it could speak what would it need, what would it say

När kände jag den senast

När kände jag den första gången
Hela det?


smärta - födsel - födas på nytt

vad som hände innan jag minns

Igår läste jag i en bok om barns utveckling att det som händer redan när vi är foster påverkar oss resten av livet. Att övergivenhet, otrygghet och faror sätter djupa spår i vår utveckling. Den första tiden i livet ska ge oss grunden för att kunna utvecklas och som allt annat ska bygga på. Om man pratar yogisk filosofi, som den här boken är inriktad på, så är det lätt att man överger sig själv. Flyr från kroppen och känslan och de lägra chakrana blir outvecklade och istället får man en överfokusering på de övre. Att man blir väldigt tänkande, analyserande, orolig, etc. De tog upp ett exempel med kvinna som kände att hon inte deltagit i livet på riktigt. Att hon liksom inte hade en plats här och vågade vara delaktig. Det där känner jag igen så mycket. Jag har ofta stått utanför och tittat på. Undermedvetet tänkt att det där ser ju kul ut, men det är inte för mig. Jag får inte göra sådana saker. Första chakrat är kopplat till att känna rätten att vara här och att få ha.

Jag ska prata med mamma lite om hur det var medan hon väntade mig och hur det var i början. Som jag har tänkt började det dåliga när jag var runt 6-7 på riktigt. Men jag förstår ju att det säkert har funnits dysfunktion även innan. Jag bara kommer inte ihåg något specifikt, än iaf. Det kanske kommer, om det ska göra det. Mamma har sagt att de inte var riktigt ihop när hon blev gravid och att det fanns osäkerhet om de skulle behålla mig eller inte. Mycket möjligt att mamma då var orolig och kanske rädd och stressad. Kanske var de inte heller de bästa föräldrarna under de första åren, förmodligen inte.

Det känns verkligen som att det var meningen att jag läser den här boken just nu som jag också inser hur mycket flykt och kontroll jag använder. Min högre kraft och universum håller koll på det där. Jag behöver inte göra det.

Det som är lite intressant är att jag just nu analyserar och tänker om att jag analyserar och tänker... Jag har haft stor användning av de här beteendena. De har gett mig mycket; bekräftelse, status, jobb, pengar, insikter, skydd, lugn. Det har jag behövt.

tack

läkande

Jag vill inte. Jag vill inte. Lilla jag sitter i hörnet här bredvid och tjurar. Hon försöker straffa mig genom att hålla sig på avstånd och agera ut sina känslor. Hon är arg.

Jag orkar inte. Jag vill inte. Det känns som det är så mycket som är fel med mig. Så mycket som behöver ändras för att det ska bli bra. Så många svåra saker jag måste göra. Jag orkar inte. Jag vill inte.
Jag är rädd för vad som ska hända. Jag är rädd för att det ska göra ont. Jag vill inte det. Jag vill inte att det ska göra ont mer. Det har ju gjort så mkt ont redan. Räcker inte det? Räcker inte det? Jag vill inte vara här. Jag vill inte känna allt det här. Jag vill inte vara rädd, orolig och ledsen. Jag vill bara vara glad och ha ett vanligt jävla liv. Varför kan jag inte få ha det?

Jag vet. Jag vet. Berätta för mig om smärtan.

Det känns övermäktigt. Det känns som jag ska gå sönder. Som att jag ska gå under. Jag ser ingen mening med det. Det kommer ändå bara bli skit. Det kan aldrig bli bra. Just när jag trodde att det var bra. När jag uppnått det jag kämpat för och längtat efter så måste det tas bort. Varför kan inte jag få ha det bra.

Jag vet. Jag lyssnar.

Jag orkar liksom inte en gång till. Vi har väl lidit tillräckligt. Kan det inte bara få vara bra nu. Kan jag inte bara få vara lugn och trygg nu.

När hade du den här känslan senast.

Igår. I förrgår.

När hade du den här känslan första gången. Visa mig.

....


tack

Förnekelse

Denna lömska sak. Jag är glad att jag får hjälp att bryta igenom det, annars vore det omöjligt. Min sponsor hjälper mig massor och att höra sanningar från andra. En del av förhållandet med min sambo är falskt. Vi har skapat en jargong eller mentalitet eller vad man ska kalla det som är skämtsam och kortfattad. Det blir tryggt för oss båda för vi slipper se problem och visa oss som vi är. Ibland är det annorlunda, men ofta överger jag mig själv för att gå in i den där rollen som jag skapat. Nu ser jag den och behöver acceptera att det är så det är. Tror det är därför jag gråter mycket just nu. Förnekelse börjar släppa och jag kan även med känslan vara där och se det jag gjort. Hur jag har övergivit mig själv och även min sambo. Inte visat mig själv som jag verkligen är utan hela tiden lagt på ett lager som döljer. Inte sagt vad jag känner och tänker och tycker om en del saker. Inte velat ha konflikt. Inte velat riskera att han ska lämna mig.
Jag har övergett mig själv på samma sätt som jag gjorde i mitt förra förhållande, även om det här ändå är ett stort steg i rätt riktning på många sätt. Jag har övergett mig själv på samma sätt som jag gjorde när jag var liten och försökte kontrollera saker som jag inte hade någon makt över. Jag har övergett mig själv på samma sätt som jag gjort i sociala sammanhang en stor del av min uppväxt och som jag fortfarande gör ibland, även om det inte alls sker lika ofta som det gjorde innan jag började jobba med mig själv.
Men det här sättet att hålla nere mitt verkliga jag för att vara till lags och slippa bli övergiven, det är verkligen mitt största problem och det som gör mig själv och de runt mig mest illa. När jag gör det bekräftar jag den falska sanningen som jag lärde mig när jag var liten, att jag inte är värd att älskas för den jag är innerst inne. Att det finns något fel på mig som är så hemskt att om de runt mig skulle veta så skulle de inte vilja vara nära mig. Men det här är ju inte sant. Det är inte sant. Och väldigt ofta idag kommer jag på mig själv med att känna mig väldigt bekväm med att vara jag. Att jag till och med tycker att jag är modig, vacker, omtänksam, snäll, ödmjuk, ärlig och rolig. Den här sidan av mig växer och jag är så tacksam för det. Kanske är det också därför som jag nu har börjat våga bryta igenom förnekelsen.
"We accept the love we think we deserve."
Jag har börjat tycka att jag är värd mer och då ifrågasätter jag det jag har. Det är ju faktiskt något väldigt fint. Jag ska fortsätta våga prata om det jag känner. Våga känna mina känslor. Våga bara vara i dem utan att fly in i något eller tänka för mycket. Våga bryta ihop. Våga stå stilla. Och våga gå om det är det som behövs.
Min högre makt gör för mig det jag inte kunnat göra själv.
Min sponsor var här på besök en helg i höstas och det gav mig en tankeställare om vissa saker. Jag har en terapeut genom jobbet som jag kan prata med.
Min högre kraft ger mig det jag behöver. Kanske inte alltid det jag vill ha, men det jag behöver. Det är jag så tacksam för. Så innerligt tacksam. Och jag är tacksam för att jag kan se det. För jag behöver tilliten. Jag behöver verkligen den nu.
tack

Hej offer

Senaste dagarna har jag hamnat in i min offerroll igen. Den är välbekant och skön. Jag får tycka synd om mig själv och låta de känslorna projiceras på de runt mig. Världen är dum och jag är liten och försvarslös och behöver någon som kan hjälpa mig, rädda mig, ta hand om mig. Lilla tjejen i mig vill ha sin mamma och pappa som ska komma in och fixa. När hon var liten kunde hon inte lita på dem. De kunde inte komma in och göra det. Eller, i vissa fall gjorde de det så mkt att jag inte lärde mig att ta hand om mig själv. De kände skuld gentemot mig vilket betydde att jag kunde manipulera för att få det jag ville. Och oj, vad jag har manipulerat. Alla i min omgivning. Jag har ju tjänat på det. Sluppit undan saker och fått hjälp mer än jag egentligen behöver. Det har hjälpt mig. Det har varit en användbar strategi. Det är inte konstigt att jag har den så nära mig.
Men när jag gör så blir jag ansvarslös, och utan ansvar kan jag inte förändra något och jag kan inte lära mig och utvecklas.
Jag vet vad jag ska göra här. Jag ska bara le åt den. Tacka den för att den försöker skydda mig och sedan göra annorlunda. Så det gjorde jag nyss. Tillbaka till perspektiv. Ut och gå en sväng. Städa undan lite. Fixa lite praktiska saker som bara drar energi sen om jag inte gör dem. Vad snäll mot mig själv genom att aktivt bädda schysst för mig själv. Göra ansträngningen nu istället för att behöva göra mkt mer imorgon. Jag är värd den ansträngningen. Jag ska inte förvänta mig att någon annan gör den. Den är min och jag mår bra av att gör den för att jag känner att jag gör någon för mig.

Tack

Stå kvar

Jag är orolig. Jag tycker det är svårt att vara i det här nya. Att vara nära mina känslor och samtidigt vara nära min sambo. Det är som att jag bara kan göra ett av dem samtidigt. Om jag känner något tungt så behöver jag distans till honom för att känna det och när jag är nära honom så kan jag inte känna in mina känslor så bra. Min kontroll håller på och "räknar ut" vad som ska hända. Gärna kommer den fram till det som min katastroftankar målar upp. Men jag ska inte gå in i det. Jag ska stå stilla. Jag ska bara stå stilla. Jag vet att det mina överlevnadsstrategier är räddast för inte är farligt. Det skulle göra ont, kräva mycket energi och vända mycket av mitt praktiska upp-och-ner. Men jag skulle inte dö. Jag skulle sörja och behöver bygga uppnytt runt mig. Men jag skulle klara det. Endel av mig känner att det faktiskt skulle vara skönt. Skönt att vara ensam och bara tänka på mig själv. Ensam och bara kunna vara i mg själv. Kanske blir det så. Jag vet inte det än. Det jag vet är att det är ok att känna så. Det är ok att jag tänker på det lite som att det skulle vara skönt emellanåt. Det kan ju också vara så att det finns en flykt i det. Det är enklare att vara själv än tillsammans med någon. Men om jag vill ha någon kärleksrelation så måste jag ju vara nära någon och då vill jag stanna här ett tag och ge det en chans nu när jag har börjat vara ärlig.
Så får vi se.
En dag i taget.
En liten stund i taget.
Jag är det jag sa vara.
Allt är väl.
Allt är som det ska.
Jag har det jag behöver.
Det är när jag är som mest vilse som jag bryter ny mark. Det är då min förståelse och insikt växer. Det är då min tillväxt tar raketkliv. Växtvärk brukar min sponsor säga.

Gud, jag är maktlös inför den här rädslan för att bli övergiven. Jag är maktlös inför kontrollen över mina känslor. Hjälp mig.
Befria mig från rädslan för att bli övergiven. Visa mig hur du vill att jag ska vara istället.
Befria mig från rädslan för att bli övergiven. Visa mig hur du vill att jag ska vara istället.

hjälp mig.
tack.

Ny situation

Senaste veckorna har verkligen varit tuffa. Känslomässigt känner jag mig mörbultad. Jag och min sambo är i nån typ av limbo lite nu. Vi hade ett bra snack i onsdags kväll och vi har båda saker att jobba på och fokusera på. Jag tror vi båda kom till någon slags acceptans att om det tar slut så är det säkert så det ska vara. Jag kunde väldigt ärligt och utan att anklaga eller manipulera säga vad jag ser hos honom och hans familj. Och jag kunde säga hur det känts för mig att inte bli insläppt, så att han ser vad han sårat mig under de här åren. Ser vad som är konsekvensen av hans beteende. Han har börjat läsa lite böcker för att förstå sig själv lite bättre.

Igår läste jag lite gammal jag skrivit och hittade av en slump tankar på vårt förhållande från 5 år sen och att jag var så rädd för att säga vad jag kände att jag övergav mig själv. Jag tog upp vissa saker lite grann, men inte ordentligt. Men mycket av mönstren från mitt tidigare förhållande syns där. Vill inte visa mig svag och behövande för att skydda mig. Det gjorde ont att läsa det. Och det är nog bra. Jag ser vad jag gjort mot mig själv. Det ger mig villighet att förändras. Min kontakt med lilla mig har verkligen utvecklats av det här. Jag känner henne liksom starkare och närmre. Hon har vågat visa mig känslorna och jag har stått kvar i dem även om det gjort väldigt ont. Kände verkligen att hon testade mig. Och jag stod kvar. Just att stå kvar är ett mantra som jag haft med mig. Stå kvar. Stå kvar i känslan. Inte springa från den. Inte skyla över den. Inte heller lämna min sambo utan stå kvar och säga vad som är sant för mig. Våga stå kvar och stå upp för vad jag vill och våga se om jag kan få det. Inte bara dra när jag ser att något inte fungerar, utan stå kvar och våga visa mig. Det är modigt. Faktiskt bland det modigaste jag gjort.

Är väldigt stolt över mig själv och behöver nu verkligen vara nära mig själv. Vara ärlig och ta hand om lilla mig. Låta känslor av sorg och annat komma upp och vara med. Så får vi se hur det blir med mitt förhållande. Jag ska ge det lite tid och våga vara mig i det. Lämna över honom och hans resa. Lämna över min rädslor för övergivenhet. Lämna över mitt kontrollbehov.

tack