Senaste dagarna har jag hamnat in i min offerroll igen. Den är välbekant och skön. Jag får tycka synd om mig själv och låta de känslorna projiceras på de runt mig. Världen är dum och jag är liten och försvarslös och behöver någon som kan hjälpa mig, rädda mig, ta hand om mig. Lilla tjejen i mig vill ha sin mamma och pappa som ska komma in och fixa. När hon var liten kunde hon inte lita på dem. De kunde inte komma in och göra det. Eller, i vissa fall gjorde de det så mkt att jag inte lärde mig att ta hand om mig själv. De kände skuld gentemot mig vilket betydde att jag kunde manipulera för att få det jag ville. Och oj, vad jag har manipulerat. Alla i min omgivning. Jag har ju tjänat på det. Sluppit undan saker och fått hjälp mer än jag egentligen behöver. Det har hjälpt mig. Det har varit en användbar strategi. Det är inte konstigt att jag har den så nära mig.
Men när jag gör så blir jag ansvarslös, och utan ansvar kan jag inte förändra något och jag kan inte lära mig och utvecklas.
Jag vet vad jag ska göra här. Jag ska bara le åt den. Tacka den för att den försöker skydda mig och sedan göra annorlunda. Så det gjorde jag nyss. Tillbaka till perspektiv. Ut och gå en sväng. Städa undan lite. Fixa lite praktiska saker som bara drar energi sen om jag inte gör dem. Vad snäll mot mig själv genom att aktivt bädda schysst för mig själv. Göra ansträngningen nu istället för att behöva göra mkt mer imorgon. Jag är värd den ansträngningen. Jag ska inte förvänta mig att någon annan gör den. Den är min och jag mår bra av att gör den för att jag känner att jag gör någon för mig.
Tack
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar