acceptans?

Jag var på möte igår och efteråt var det som att nåt ramlade ner i mig. Någonting landade. Eller började landa iaf. Jag tror det var en förståelse och acceptans för att jag ju faktiskt inte kan eller vill vara ihop med min sambo om det inte ändrar sig mellan oss.
Det r väl den där berömda halvmetern. Den längsta i världen. Den som något ska vandra för att gå från hjärnan till hjärtat. Från medvetenhet till acceptans och djup förståelse.
När jag vandrade hem blev jag ganska lätt t o m.
Men sen när jag kom hem blev jag väldigt ledsen. Jag ser vad jag skulle gå ifrån och att jag skulle såra en jag tycker väldigt mycket om.
Jag försökte hålla nere för att kunna få tid att smälta för mig själv. Men när min sambo frågade vad det var så såg jag det som ett tecken och sa som det var.
Han blev såklart ledsen och sa att han tycker att det är stor skillnad och att han tänker mycket mer och vill öppna upp sig. Men han är nog ganska medveten om att det inte kommer ut. Jag sa att jag inte märkt så stor skillnad.

Sedan öppnade han sig och pratade lite om det han tänkt på. Lite om hur han ser på sitt liv och vad han gör jämfört med vad han vill göra och hur han tänker om sig själv.

Jag frågade verkligen om han ville öppna sig och gå den vägen. Jag tvivlade lite på att han genuint vill det och gör detta för att han tycker om mig.
Han sa att han vill det och verkade mena det.

Jag är rädd för att förlora trygghet och min stabila punkt. Att börja om och flytta och ha det rörigt. Jag är också rädd för att inte ge det här en riktigt ärlig chans. Men om jag tänker med tillit på det så ser jag ju att om det är meningen så kommer det bli. Om jag gör slut fast vi är menade så kommer vi att hitta tillbaka senare.

Det jag behöver känna in nu är hur mycket tid jag ger det här. Eller nej, det behöver jag inte bestämma. Det känns väldigt konstigt att bestämma en tid. Jag behöver känna in en dag i taget om det är dags att gå eller inte.