Lördagsnöje?

Kom precis hem. Har följt med min pojkvän på en födelsedagsfest. Kände ganska tidigt att det inte var så kul. Kände inte så många och jag var inte på humör för att träffa så mkt nytt folk. Jag blev trött och skulle egentligen ha gått hem mkt tidigare än jag gjorde. Nu har jag spenderat halva lördagen på ett sätt som inte gav mig så mkt. Känner mig dålig och har skam över det. Men det hjälper ju inte. Jag är trött och vill helst bara sova.
Jag glömde min mobil hemma och såg inte att ett gäng kompisar såg väldigt spontant under dagen. Det hade jag verkligen velat göra. När jag insåg att jag glömt mobilen så tänkte jag att det kunde vara skönt att inte ha med den och kunna bli nådd hela tiden. Men när det blev som det blev så sitter jag här och tänker. "tänk om". Och tänker att jag gjorde fel och nästa gång ska jag inte göra så. Som att jag kan styra det. Det var väl inte meningen då. Jag skulle väl vara där jag var. Hade jag haft en sådan sak att gå iväg till hade jag fått mkt mer hjälp att komma iväg. Nu fick jag göra det helt själv. Bara för att jag ville. Och jag fick se en del av mina beteenden lite tydligare.

Jag tänkte hela tiden på vad folk tänkte om mig. Och även om jag inte villa prata med folk (av någon anledning) så tänkte jag att folk tyckte att jag var tråkig. Jag ville vara till lags mot dem. Samtidigt så dömde jag dem och tänkte att jag inte kunde ha något gemensamt med någon av dem. Eller ja, jag var helt enkelt inte på humör för det.

Jag skulle ha tagit mer tid för mig själv idag. Men nu kan jag ju göra det istället. Jag kan ha en mysig kväll själv och komma ifatt lite och sedan sova gott.

Jag är maktlös inför det här beteendet. Hjälp mig att släppa rädslan för att bli avvisad av andra människor. Hjälpa mig att vara mig själv närmst. Hjälp mig att be om hjälp. Hjälp mig att ge upp och lämna över. Vara ärlig. Vara modig. Jag är så stolt över allt jag vågat göra. Jag vill fortsätta göra såna saker. Jag vill fortsätta fokusera på mig själv och ta hand om mig själv.

Nu ska jag ringa min sponsor och sen ha en skön kväll tillsammans med mig själv.

tack

prestation, jag vill inte mer

Prestationen och dess skydd är kanske det jag praktiserat mest i mitt liv. Jag är så duktig att jag blir knäpp.
Jag har väldigt mycket prestation i mitt tillfrisknande. Det har jag inte sett så tydligt förut. Jag vill vara duktig i att tillfriskna. Jag vill säga bra saker. Jag vill komma snabbt framåt. Jag ser upp till dem som har det jag vill ha och vill vara till lags och prestera gentemot dem.
Gentemot min sponsor använder jag väldigt mycket prestation. Jag vill säga det jag gjort bra. Jag vill säga vad jag förstått. Jag vill inte fråga när hon säger något jag inte förstår. Är rädd för att bli övergiven om jag säger som det faktiskt är. Är rädd att bli ensam, hånad om jag inte lever upp till de krav jag själv sätter.

Vad är lösningen då? Att säga som det är tror jag. Att lämna över att det är så här. Jag kan ju bevisligen inte hantera det. Släppa taget. Våga vara ärlig. Våga säga vad som är sant.

Och påminna mig själv om att allt är som det ska. Jag är precis där jag ska vara just nu. Jag kan lita på att det blir som det ska bli.

Och att jag duger precis som jag är. Jag är värdefull. Jag är fin. Jag är älskad. Jag duger. Jag har en massa karaktärsdrag och dysfunktionella beteenden. Men jag är ändå värd gemenskap och respekt.


Gud, befria mig från rädslan för att bli övergiven. Visa mig hur du vill att jag ska vara istället.
Gud. Gud. Befria mig från rädslan för att bli övergiven. Visa mig hur du vill att jag ska vara istället.

Gud, hjälp mig acceptera att jag inte kan förändra det här. Ge mig mod att dela om det, gå mot mina rädslor och skydda mig själv. Och ge mig förstånd att inte i vilka situationer jag ska göra de respektive sakerna.

Hjälp mig att känna tillit och kärlek till mig själv. Gör för mig det jag inte klarar av själv.

tack

lämna över det jag inte förstår

Hej.
Hej.
Hur mår du?
Jag vet inte riktigt. Jag vill inte riktigt känna. Jag vill göra något. Skriver gärna fort. Är inte landad i mig själv. Huvudet hittar hela tiden på saker jag behöver göra. Eller saker jag behöver tänka på.
Känner mig frustrerad.
Ge upp. Lämna över. Andas.
Jag är trött efter en tung vecka på jobbet. Mycket tankar gällande mitt förhållande till min sambo snurrar också. En del av mig har redan "räknat ut" att jag måste göra slut för att kunna må bra. Eller är det det som är min sanning?
Jag har svårt att skilja på vad som är saker jag "vet" och känner är sanna och det som mina egna strategier och rädslor säger till mig. Mitt undermedvetna kan vara så övertygande i att "veta" saker som egentligen är katastroftankar eller nåt annat dysfunktionellt.

Jag är ju maktlös för det här. Jag vet inte vilket som är vilket just nu. Det är ok det också. Jag är ok, även om jag inte vet vad som är sant just nu. Det kommer att landa i mig när det är dags. Eller så kommer jag förstå det efteråt. Jag försöker verkligen och gör så gott jag kan. I det här fallet kan jag inte göra så mycket annat än att lämna över. Släppa taget om det och låta gud ta hand om det. Jag kan inte tänka ut det. Jag behöver stå still, vara ärlig och lyssna.

tack