tog all personlig kritik som ett hot

Jag har svårt att skilja på skuld och skam. Och jag kan bli väldigt osäker på mig själv så att jag känner skuld även när jag inte har gjort det.
För ett tag sedan kände jag mig anklagad av min sponsor för att hon sa att hon försökt ringa upp mig två gånger den dagen precis efter att hon hade ringt mig. Jag blev väldigt orolig. Kände mig hotad och som att jag hade gjort fel. Saken är att jag är ovan med att hon ringer tillbaka, ofta är det jag som ringer och så ringer jag igen om hon inte svarar. Men jag har ibland också svårt att ringa och kan faktiskt känna en lättnad när hon inte svarar. Som att "nu har jag gjort mitt fotarbete och ringt. Men hon svarade inte. Skönt. Då slipper jag riskera att det gör ont. Eller att hon ifrågasätter något som jag gjort eller sagt." Så sjukt.
I alla fall, när hon säger att hon har ringt tillbaka två gåner och inte kommit fram blir jag paralyserad. Jag blir så orolg att jag glömmer bort att jag ena gången ringde min mamma en stund och den andra gången slog av telefonen för att vila en stund. Helt legitima anledningar att inte svara i telefon. Men jag blir så osäker på mig själv att jag inte kan känna det när hon tar upp det. Jag tror att det hänger ihop lite med att jag hade känslan att en del av mig inte ville få tal i henne fast jag ringde. Men jag vet också andra gånger när jag har blivit anklagad för något så har jag svårt att hantera det, för jag tror att jag säkert har gjort något fel och att jag då är dålig. Jag blir liksom handlingförlamad och kan inte tänka klart. Jag kan inte försvara mig. Eller så försvarar jag mig överdrivet mycket och ältar situationen. Det måste ha funnits gånger när liknande saer hände med pappa som jag inte minns.

Jag minns faktiskt två situationer nu. Den ena var när jag och en kompis var på fotbollsplanen och spelade. Det började regna och åska så vi satte oss under taket och väntade ut det. Fotbollsplanen är ju ett farligt ställe att vara på när det blixtrar. Jag var kanske 12-13 tror jag. När det hade slutat nästan helt och vi hörde att åskan var långt borta så gick vi ut igen och började spela. Då kom min pappa och han skälde ut mig och oss. Förstod vi inte hur farligt det var att spela när det åskade. Han ville inte lyssna när jag sa att vi precis gått ut igen. Att åskan ju var långt borta nu. Det spelade ingen roll vad jag sa. Han tyckte att jag var oduglig. Jag kände som att inget spelade någon roll. Att det blev fel oavsett vad jag gjorde och att det var förbannat orättvist. Men jag kunde inte visa min vrede. Jag stängde ner den. Den kunde inte få plats för pappa kunde inte hantera den.

Den andra gången kommer jag inte riktigt ihåg. Jag var väldigt liten tror jag. Men jag vet om det för pappa berättade om den för andra flera gånger. Skrattade åt det eller typ ville trycka ner mig. Eller påminna mig om att jag gjort dumma saker typ. Jag fick liksom aldrig glömma det. Det var vår, precis när snön försvunnit. Jag lekte med grannbarnen som var äldre än mig. De ville bada i en dam som låg nära där vi bodde. Jag ville inte det. Jag tyckte det var dumt och läskigt. Men de var äldre och jag vågade inte säga emot för mycket då skulle jag kanske inte få vara med. En av de andra tog av sig först och skulle hoppa i och hetsade oss andra och mig. När pappa kom hade vi alla tagit av oss för att bada och jag måste ha fått en rejäl utskälning. Minns att han tog med mig hem och att jag skämdes så mycket. För honom spelade det ingen roll att jag inte hade velat. Jag var dum och oduglig, Det var så jag kände iaf. Även den här gången hade det blivit fel. Jag hade gjort så gott jag kunde och det blev inget bra Jag hade sagt emot de andra så mycekt jag vågade. Sedan hade min rädsla för att bli övergiven fått styra, men inte heller den fungerade för mig. Jag blev utskäld och kände mig dålig.

Det var helt enkelt oerhört farlig för mig att göra fel. Pappa skammade mg. Jag kunde också riskera att få höra det om och om igen när pappa tog upp det i olika sammanhang, både med andra och bara vi två. Han kunde liksom ta fram de där historierna vid olika tillfällen när jag hade fått ett övertag på honom tror jag. När jag hade rätt och han hade fel. Eller när jag bara försökte utagera min frustration genom att försöka trycka ner honom tillbaka på nåt sätt.

Jag lärde mig aldrig hantera min skuld. Min skuld var farlig. Den betydde att jag inte var älskvärd. Jg kunde bli övergiven om jag gjorde fel. Jag kunde bli skammad och uthängd om jag gjorde något dumt.
Det är ju fan inte konstigt att jag har svårt att erkänna mig fel och visa mina svagheter för andra. Jag har aldrig lärt mig att det är ok. Jag har aldrig fått kärleksfulla gränser. Jag har fått en del gränser, men jag har alltid upplevt dem som inkonsistenta, konstiga, orättvisa eller så stod de inte kvar m jag tryckte lite på dem.

Jag är fin. Jag är underbar. Det är ok att göra fel. Jag kan be om ursäkt. Jag kan göra om. Jag kan gottgöra. Jag kan förlåta mig själv. Jag får göra misstag. Jag är lika fin ändå. Precis lika värdefull. Jag är den jag är. Inte det jag gör. Jag får göra fel. Jag är inte fel.

tack

Lördagsmys

Jag känner att min offerroll och mitt självförakt är på väg att komma. Jag vill inte det. Jag vil inte ramla ner i det där hålet där jag slår på mig själv. Dels vill jag det inte för att jag inte mår bra då. Men också för att jag gör "fel" då. Och då är jag fel. Men det är inte sant. Jag är den jag är, inte det jag gör.
Imorse kände jag glädje, tacksamhet, förundran och tillit. På dagen var jag på en utflykt med en vän och hade det väldigt trevligt. När jag kom hem var jag trött så la mig och vilade en stund. Sen vaknade jag med ledsenhet. Det är lördag och jag vill egentligen ha en mysig kväll hemma i soffan med någon. Känna tillörighet och närhet. Men det hade jag inte planerat för. Min nya lördagsaktvitet är att gå på möte. Insåg att det nog var en flykt idag. Det jag kanske behövde var att vara med den här känslan, möta den och låta den finnas och sedan ha en mysig kväll ihop med mig själv. Jag hade avtalat med en vän att ses på mötet så jag gjorde det, och det var nog rätt idag. Men det här är en insikt för mig. Jag kan inte gömma mig på mötena. De ska hjälpa mig att leva mitt liv. Jag ska inte leva mitt liv på mötena.

Det jag ville ikväll var att mysa i soffan. Känna den här härliga känslan av lördagkväll och att bara ta det lugnt. Det kan jag fortfarande göra. Jag ska tända ett par ljus och göra popcorn, kolla om jag hittar någon bra film och sedan mysa ner mig i soffan ihop med lilla mig.
Allt är väl.
Allt är som det ska.

Tack

surrender - serenity

Senaste veckan har präglats av kamp. En inre kamp där den sidan i mig som tog över kontrollen över livet har kämpat för att hålla kvar den. Den sidan i mig är självtillräcklig. Hon är arg och bakom det är hon jätterädd. Hon vill inte släppa kontrollen och frigöra sig från smärtan.
I fredags var jag på rosenbehandling, Efter en stund sa hon att det pågick en kamp i mig. Min kropp och den jag var ville komma fram. Så rätt hon hade.
Igår när jag vaknade så var jag ledsen. Jag var trött på min kontroll och mitt trixande. Det gjorde ont. Jag kände min maktlöshet. Jag kände hur jag bara var som ett hårt tjockt skal. Som en sköld i hela kroppen. Jag murade upp den när jag var liten för att skydda mig. Jag kände hur min kropp var avstängd och stel och hur död jag är. Men jag visste inte hur jag skulle kunna ge upp och släppa taget. krascha, gå sönder och släppa in något annat. Slå sönder illusionen om att jag kan klara mig själv och att jag kan hitta en lösning som är enkel och smärtfri. Det kändes som att jag satt i ett järngrepp. Kände också hopplöshet. Jag fattade inte hur jag skulle kunna lyckas släppa taget. Det kanske var något genuint fel på mig som gör att det inte kan bli bra.
Jag ringde min sponsor och sa som det var. Hon sa att jag kanske inte hade nått min botten än. Jag blev skitförbannad. Tyckte det var elakt att säga så när jag var så förtvivlad.
Jag satt i duschen och grät en lång stund efter det. Vet inte hur länge.
Jag insåg att jag knarkade på mitt självförakt och att jag behövde komma ut i världen. Andas, känna att jag är en del av livet som pågår. Träffade av en slump en vän som var på en liknande plats som jag. Började kunna acceptera att jag kanske inte hade nått min botten. Pratade med gud hela tiden när jag promenerade i stan.
Träffade ett par vänner spontant och satt i solen en stund. Var ärlig med hur jag mådde. Men lät inte min offerroll ta över. Såg en skylt i en butik som sa "Allt kommer att bli bra". Någon är med mig. Tacksamhet.
Gick på möte på kvällen. Delade ärligt om min frustration och den där kampen i mig som är så stark. Lyssnade på mina vänner där. Tog del av lösningen. Drog 2 slagord: "This pain too shall pass" och en till som jag inte minns nu. Men shit. Även den här smärtan ska passera. Hopp. Det kommer att gå över. Tack högre kraften för det tecknet.

Idag vaknade jag med typ samma känsla i kroppen som igår. Kasnke något bättre. Hade inte bestämt mig för om jag skulle gå på en visning eller till kyrkan. Jag släppte visningen och tänkte "det viktigaste först" och gick till kyrkan.
Mässan var magisk. Det var som att varenda detalj var uttänkt bara för att just jag skulle få det jag behövde. Psalmerna, bönerna och orden.
Predikan handlade om att i sin förtvivlan få tillbaka hoppet. Att döden inte är beständig. Att vi kan bli kallade tillbaka till hoppet och livet. Och det var vad som hände mig där. Jag grät typ hela mässan och när det var dags för nattvarden stapplade jag fram. Och la mig sedan på knä. Och bara släppte ut all min fötrvivlan och hopplöshet. Minns inte riktigt vad jag tänkte förut om "Jag vill inte mer. Jag vill inte mer. Jag vill inte mer." Grät mig slut på tårar och stapplade tillbaka helt tom.

Efteråt kände jag mig 10 kg lättare. Jag vet inte om kriget är över. Men det har varit skönt lugnt fter det. Oc jag är beredd att göra vad som helst för att tillfriskna och slippa min förtvivlan och hopplöshet. Jag vill inte såra mig själv eller andra längre. Om jag kommer behöva ge upp varje vecka på samma sätt och stegen tar 10 år för mig så är jag beredd på det. Om det är så det ska vara. För jag klarar mig inte själv. Mitt liv är ohanterligt när jag försöker styra det. Och jag vill inte leva så längre. Jag ger upp nu. Jag vill inte mer.

Tack gud, för den nåd du ger mig. Jag känner din kärlek och tålamod.

tack