Jag har svårt att skilja på skuld och skam. Och jag kan bli väldigt osäker på mig själv så att jag känner skuld även när jag inte har gjort det.
För ett tag sedan kände jag mig anklagad av min sponsor för att hon sa att hon försökt ringa upp mig två gånger den dagen precis efter att hon hade ringt mig. Jag blev väldigt orolig. Kände mig hotad och som att jag hade gjort fel. Saken är att jag är ovan med att hon ringer tillbaka, ofta är det jag som ringer och så ringer jag igen om hon inte svarar. Men jag har ibland också svårt att ringa och kan faktiskt känna en lättnad när hon inte svarar. Som att "nu har jag gjort mitt fotarbete och ringt. Men hon svarade inte. Skönt. Då slipper jag riskera att det gör ont. Eller att hon ifrågasätter något som jag gjort eller sagt." Så sjukt.
I alla fall, när hon säger att hon har ringt tillbaka två gåner och inte kommit fram blir jag paralyserad. Jag blir så orolg att jag glömmer bort att jag ena gången ringde min mamma en stund och den andra gången slog av telefonen för att vila en stund. Helt legitima anledningar att inte svara i telefon. Men jag blir så osäker på mig själv att jag inte kan känna det när hon tar upp det. Jag tror att det hänger ihop lite med att jag hade känslan att en del av mig inte ville få tal i henne fast jag ringde. Men jag vet också andra gånger när jag har blivit anklagad för något så har jag svårt att hantera det, för jag tror att jag säkert har gjort något fel och att jag då är dålig. Jag blir liksom handlingförlamad och kan inte tänka klart. Jag kan inte försvara mig. Eller så försvarar jag mig överdrivet mycket och ältar situationen. Det måste ha funnits gånger när liknande saer hände med pappa som jag inte minns.
Jag minns faktiskt två situationer nu. Den ena var när jag och en kompis var på fotbollsplanen och spelade. Det började regna och åska så vi satte oss under taket och väntade ut det. Fotbollsplanen är ju ett farligt ställe att vara på när det blixtrar. Jag var kanske 12-13 tror jag. När det hade slutat nästan helt och vi hörde att åskan var långt borta så gick vi ut igen och började spela. Då kom min pappa och han skälde ut mig och oss. Förstod vi inte hur farligt det var att spela när det åskade. Han ville inte lyssna när jag sa att vi precis gått ut igen. Att åskan ju var långt borta nu. Det spelade ingen roll vad jag sa. Han tyckte att jag var oduglig. Jag kände som att inget spelade någon roll. Att det blev fel oavsett vad jag gjorde och att det var förbannat orättvist. Men jag kunde inte visa min vrede. Jag stängde ner den. Den kunde inte få plats för pappa kunde inte hantera den.
Den andra gången kommer jag inte riktigt ihåg. Jag var väldigt liten tror jag. Men jag vet om det för pappa berättade om den för andra flera gånger. Skrattade åt det eller typ ville trycka ner mig. Eller påminna mig om att jag gjort dumma saker typ. Jag fick liksom aldrig glömma det. Det var vår, precis när snön försvunnit. Jag lekte med grannbarnen som var äldre än mig. De ville bada i en dam som låg nära där vi bodde. Jag ville inte det. Jag tyckte det var dumt och läskigt. Men de var äldre och jag vågade inte säga emot för mycket då skulle jag kanske inte få vara med. En av de andra tog av sig först och skulle hoppa i och hetsade oss andra och mig. När pappa kom hade vi alla tagit av oss för att bada och jag måste ha fått en rejäl utskälning. Minns att han tog med mig hem och att jag skämdes så mycket. För honom spelade det ingen roll att jag inte hade velat. Jag var dum och oduglig, Det var så jag kände iaf. Även den här gången hade det blivit fel. Jag hade gjort så gott jag kunde och det blev inget bra Jag hade sagt emot de andra så mycekt jag vågade. Sedan hade min rädsla för att bli övergiven fått styra, men inte heller den fungerade för mig. Jag blev utskäld och kände mig dålig.
Det var helt enkelt oerhört farlig för mig att göra fel. Pappa skammade mg. Jag kunde också riskera att få höra det om och om igen när pappa tog upp det i olika sammanhang, både med andra och bara vi två. Han kunde liksom ta fram de där historierna vid olika tillfällen när jag hade fått ett övertag på honom tror jag. När jag hade rätt och han hade fel. Eller när jag bara försökte utagera min frustration genom att försöka trycka ner honom tillbaka på nåt sätt.
Jag lärde mig aldrig hantera min skuld. Min skuld var farlig. Den betydde att jag inte var älskvärd. Jg kunde bli övergiven om jag gjorde fel. Jag kunde bli skammad och uthängd om jag gjorde något dumt.
Det är ju fan inte konstigt att jag har svårt att erkänna mig fel och visa mina svagheter för andra. Jag har aldrig lärt mig att det är ok. Jag har aldrig fått kärleksfulla gränser. Jag har fått en del gränser, men jag har alltid upplevt dem som inkonsistenta, konstiga, orättvisa eller så stod de inte kvar m jag tryckte lite på dem.
Jag är fin. Jag är underbar. Det är ok att göra fel. Jag kan be om ursäkt. Jag kan göra om. Jag kan gottgöra. Jag kan förlåta mig själv. Jag får göra misstag. Jag är lika fin ändå. Precis lika värdefull. Jag är den jag är. Inte det jag gör. Jag får göra fel. Jag är inte fel.
tack
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar