Senaste veckan har präglats av kamp. En inre kamp där den sidan i mig som tog över kontrollen över livet har kämpat för att hålla kvar den. Den sidan i mig är självtillräcklig. Hon är arg och bakom det är hon jätterädd. Hon vill inte släppa kontrollen och frigöra sig från smärtan.
I fredags var jag på rosenbehandling, Efter en stund sa hon att det pågick en kamp i mig. Min kropp och den jag var ville komma fram. Så rätt hon hade.
Igår när jag vaknade så var jag ledsen. Jag var trött på min kontroll och mitt trixande. Det gjorde ont. Jag kände min maktlöshet. Jag kände hur jag bara var som ett hårt tjockt skal. Som en sköld i hela kroppen. Jag murade upp den när jag var liten för att skydda mig. Jag kände hur min kropp var avstängd och stel och hur död jag är. Men jag visste inte hur jag skulle kunna ge upp och släppa taget. krascha, gå sönder och släppa in något annat. Slå sönder illusionen om att jag kan klara mig själv och att jag kan hitta en lösning som är enkel och smärtfri. Det kändes som att jag satt i ett järngrepp. Kände också hopplöshet. Jag fattade inte hur jag skulle kunna lyckas släppa taget. Det kanske var något genuint fel på mig som gör att det inte kan bli bra.
Jag ringde min sponsor och sa som det var. Hon sa att jag kanske inte hade nått min botten än. Jag blev skitförbannad. Tyckte det var elakt att säga så när jag var så förtvivlad.
Jag satt i duschen och grät en lång stund efter det. Vet inte hur länge.
Jag insåg att jag knarkade på mitt självförakt och att jag behövde komma ut i världen. Andas, känna att jag är en del av livet som pågår. Träffade av en slump en vän som var på en liknande plats som jag. Började kunna acceptera att jag kanske inte hade nått min botten. Pratade med gud hela tiden när jag promenerade i stan.
Träffade ett par vänner spontant och satt i solen en stund. Var ärlig med hur jag mådde. Men lät inte min offerroll ta över. Såg en skylt i en butik som sa "Allt kommer att bli bra". Någon är med mig. Tacksamhet.
Gick på möte på kvällen. Delade ärligt om min frustration och den där kampen i mig som är så stark. Lyssnade på mina vänner där. Tog del av lösningen. Drog 2 slagord: "This pain too shall pass" och en till som jag inte minns nu. Men shit. Även den här smärtan ska passera. Hopp. Det kommer att gå över. Tack högre kraften för det tecknet.
Idag vaknade jag med typ samma känsla i kroppen som igår. Kasnke något bättre. Hade inte bestämt mig för om jag skulle gå på en visning eller till kyrkan. Jag släppte visningen och tänkte "det viktigaste först" och gick till kyrkan.
Mässan var magisk. Det var som att varenda detalj var uttänkt bara för att just jag skulle få det jag behövde. Psalmerna, bönerna och orden.
Predikan handlade om att i sin förtvivlan få tillbaka hoppet. Att döden inte är beständig. Att vi kan bli kallade tillbaka till hoppet och livet. Och det var vad som hände mig där. Jag grät typ hela mässan och när det var dags för nattvarden stapplade jag fram. Och la mig sedan på knä. Och bara släppte ut all min fötrvivlan och hopplöshet. Minns inte riktigt vad jag tänkte förut om "Jag vill inte mer. Jag vill inte mer. Jag vill inte mer." Grät mig slut på tårar och stapplade tillbaka helt tom.
Efteråt kände jag mig 10 kg lättare. Jag vet inte om kriget är över. Men det har varit skönt lugnt fter det. Oc jag är beredd att göra vad som helst för att tillfriskna och slippa min förtvivlan och hopplöshet. Jag vill inte såra mig själv eller andra längre. Om jag kommer behöva ge upp varje vecka på samma sätt och stegen tar 10 år för mig så är jag beredd på det. Om det är så det ska vara. För jag klarar mig inte själv. Mitt liv är ohanterligt när jag försöker styra det. Och jag vill inte leva så längre. Jag ger upp nu. Jag vill inte mer.
Tack gud, för den nåd du ger mig. Jag känner din kärlek och tålamod.
tack
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar