Jag känner inte empati. Jag kan känna skuldkänslor, men har svårt att se andra människors perspektiv och sätta mig in i deras situation.
Jag har presenterat mitt tillfrisknande mycket. Jag har lätt att förstå vad som är 'rätt' känsla eller handling och visa upp det. Men känslorna hänger inte med. Jag har gjort 'som om' men inte erkänt vad jag egentligen känner.
Är så sjuk att jag inte ens vet vad jag egentligen känner många gånger. Hur är det möjligt? Hur kan jag göra nåt sånt? Hur kan jag lyckas utan att någon kommer på mig?
Det är som att så fort någon annan är i närheten så tappar jag mig själv. Jag fokuserar på att skapa bilden av vem jag vill få dem att tro att jag är. Jag manipulerar för att få det jag vill ha. För att mata mitt ego, mina försvar. Undvika smärta och få bekräftelse eller andra fördelar.
Känner mig som ett monster. Som att det bor ett monster i mig som fått härja fritt. Visst har jag gjort en del framsteg och brutit ner en del.
Jag vet ju inget annat sätt att leva. Hela mitt liv bygger på det här. Jag vet inte hur jag är ärlig. Det är bara kontroll. Vill upprätthålla illusionen om att det är jag som bestämmer. Vill inte riskera att illusionen faller. Manipulerar och tänker ut vad jag ska säga för att få rätt resultat.
Och så stänger jag av. Nu försvann liksom känslorna och jag kommer gå och laga mat.
Jag är förvirrad, villrådig och känner hopplöshet. Det är skönt att känna hopplöshet för då behöver jag inte göra något.
Hjälp mig. Jag vet inte vad jag ska be om, men jag behöver hjälp. Kanske behöver jag mer konsekvenser, kanske behöver jag tid att smälta. Kanske bara mod att vara i känslan och låta den vara. Kanske behöver jag något annat. Jag vet inte. Men snälla hjälp mig.
måndag 2 oktober 2017
måndag 14 augusti 2017
Fri från prestationen
Idag pratade jag med min chef om att byta tjänst. Det gick bra. Jag sa som det var, att jag vill byta för att det kostade för mkt. Att jag ville jobba mer här och nu och ha en tjänst som är mindre planerande, drivande, styrande.
Han blev förvånad. Men förstod tror jag och var inget ifrågasättande eller gjorde sig rolig. Att han tyckte det var strongt. Att det var många som inte skulle göra det. Känner mig så stolt.
Det skulle gå att ordna sa han men visste inte riktigt när. Så skönt att bli mött och att han lyssnar och verkligen bryr sig. Jag sa också att jag hade varit nervös för hur han skulle reagera och om det skulle gå att lösa och så. Han sa att vi ska folk på platser där de vill vara.
Jag är så stolt. Den här dagen är stor. Känns som en så stor lättnad att jag kommer få slippa de där sakerna som jag får ont i magen av nu. Att jag kommer komma hem och vara lite piggare. Visst kommer jag ha mer att göra ibland på ett sätt, men jag kommer inte känna den där pressen av leverera och ha ansvar för deadlines och projekt som löper över många månader. Inte hålla på och tänka hela tiden om det är något jag glömt. Vara mindre orolig tänker jag. Nu är min hjärna liksom alltid lite 'på'. Rädslan för misslyckande och att göra fel gör att jag hela tiden tänker så att jag ska ha kontroll på situationen. Det gör att jag ju gör ett bra jobb på ett sätt. Men jag blir helt slut.
Det jag också gjorde var att jag visade tydligt för mig själv att jag inte är mitt jobb. Att en viss titel gör att jag är mer värd. Nej, jag säger att jag är den jag är, värdefull och fantastisk, oavsett vad jag jobbar med. Jag är fri. Det är den tydligaste känslan. Jag är fri. Jag behöver inte längre vara den där karriär-personen jag trott att jag måste vara för att duga. Fri att vara jag. Befriad till att vara jag. Jag kanske aldrig mer vill ha en sån typ av jobb. Det är okej. Det känns mer som att det här inte är något tillfälligt än att det skulle vara det. Jag är inte den där personen. Jag kanske trivs bättre med att göra mer och tänka mindre. Ja. Så är det iaf nu, och det är det som räknas.
Fri.
Säg aldrig förbi. Nej säg att du blitt fri tillslut.
Det är så stort det här. Att jag släppt den falska sanningen jag levt efter, att jag är det jag gör. Jag är inte det jag gör. Jag är fri. Fri att vara den jag är. Nu kommer det att finnas tid och energi till annat att komma fram. Ska bli spännande att se vad det är.
Tack
Han blev förvånad. Men förstod tror jag och var inget ifrågasättande eller gjorde sig rolig. Att han tyckte det var strongt. Att det var många som inte skulle göra det. Känner mig så stolt.
Det skulle gå att ordna sa han men visste inte riktigt när. Så skönt att bli mött och att han lyssnar och verkligen bryr sig. Jag sa också att jag hade varit nervös för hur han skulle reagera och om det skulle gå att lösa och så. Han sa att vi ska folk på platser där de vill vara.
Jag är så stolt. Den här dagen är stor. Känns som en så stor lättnad att jag kommer få slippa de där sakerna som jag får ont i magen av nu. Att jag kommer komma hem och vara lite piggare. Visst kommer jag ha mer att göra ibland på ett sätt, men jag kommer inte känna den där pressen av leverera och ha ansvar för deadlines och projekt som löper över många månader. Inte hålla på och tänka hela tiden om det är något jag glömt. Vara mindre orolig tänker jag. Nu är min hjärna liksom alltid lite 'på'. Rädslan för misslyckande och att göra fel gör att jag hela tiden tänker så att jag ska ha kontroll på situationen. Det gör att jag ju gör ett bra jobb på ett sätt. Men jag blir helt slut.
Det jag också gjorde var att jag visade tydligt för mig själv att jag inte är mitt jobb. Att en viss titel gör att jag är mer värd. Nej, jag säger att jag är den jag är, värdefull och fantastisk, oavsett vad jag jobbar med. Jag är fri. Det är den tydligaste känslan. Jag är fri. Jag behöver inte längre vara den där karriär-personen jag trott att jag måste vara för att duga. Fri att vara jag. Befriad till att vara jag. Jag kanske aldrig mer vill ha en sån typ av jobb. Det är okej. Det känns mer som att det här inte är något tillfälligt än att det skulle vara det. Jag är inte den där personen. Jag kanske trivs bättre med att göra mer och tänka mindre. Ja. Så är det iaf nu, och det är det som räknas.
Fri.
Säg aldrig förbi. Nej säg att du blitt fri tillslut.
Det är så stort det här. Att jag släppt den falska sanningen jag levt efter, att jag är det jag gör. Jag är inte det jag gör. Jag är fri. Fri att vara den jag är. Nu kommer det att finnas tid och energi till annat att komma fram. Ska bli spännande att se vad det är.
Tack
tisdag 8 augusti 2017
Hej då duktighet
Det känns så bra att jag ska be om den där förändringen på jobbet. Jag vill typ ringa upp en massa folk som jag pluggat med, mitt ex och andra som är inne i den där karriär och prestationssnurran och säga att jag skiter i det där. Jag är färdig med det. Det är bara fejk alltihop. Vad tror de att de ska få?
Mm, vill trycka ner dem på nåt sätt. Ge igen kanske. Visa att jag är bättre än dom? Säga att jag inte ställer upp längre på deras regler. Som om de har tvingat mig... jag har nog låtsats det inom mig. Att jag måste vara si och så för att duga. Att det är de som lagt det på mig. Men det är inte sant. Jag har lagt det på mig själv. Jag har sagt att det är viktigt med status. Att jag måste vara 'framgångsrik' och verka lyckad. Ha en fin yta.
Men det är bara fejk, alltihop. Jag känner mig inte mer värdefull eller lyckligare för att jag har en viss titel, tjänar mkt pengar, bor på ett häftigt ställe, har en snabb karriär. Nej allt det är bara fejk. Tomt.
lessons must be learned. Wisdom must be earned. (Maria mena)
And I'm earning My wisdom now. Visdom, det är något annat än kunskap det.
Tack
Mm, vill trycka ner dem på nåt sätt. Ge igen kanske. Visa att jag är bättre än dom? Säga att jag inte ställer upp längre på deras regler. Som om de har tvingat mig... jag har nog låtsats det inom mig. Att jag måste vara si och så för att duga. Att det är de som lagt det på mig. Men det är inte sant. Jag har lagt det på mig själv. Jag har sagt att det är viktigt med status. Att jag måste vara 'framgångsrik' och verka lyckad. Ha en fin yta.
Men det är bara fejk, alltihop. Jag känner mig inte mer värdefull eller lyckligare för att jag har en viss titel, tjänar mkt pengar, bor på ett häftigt ställe, har en snabb karriär. Nej allt det är bara fejk. Tomt.
lessons must be learned. Wisdom must be earned. (Maria mena)
And I'm earning My wisdom now. Visdom, det är något annat än kunskap det.
Tack
Frustration av möte
kom precis hem från ett möte och är frustrerad och irriterad. I gruppen finns ett par personer som jag upplever inte är ärliga och faktiskt erkänner hur det är och delar sina känslor. För mig blir det tomma delningar om vad som hänt i veckan. Ytligt och ger mig inte så mkt. Jag vet inte hur jag ska hantera det.försöker fokusera på mig själv. Ber Gud om hjälp med det. Delar också om hur jag själv inte varit ärlig förut och delat det som faktiskt ligger nörmst om hjärtat. Försöker säga till mig själv att jag behöver at tålamod med dem, precis som andra hade tålamod med mig när jag var oärlig. Jag var tvungen att komma dit själv innan jag var redo att bryta förnekelsen.
Det som blir är att jag själv känner mig otrygg när jag känner att det andra är oärliga. När jag inte känner mig trygg så har jag svårare att dela ärligt själv så det blir en ond spiral och så går jag ibland därifrån frustrerad istället för lätt i sinnet som det ofta är annars.
Jag kan inte förändra de andra personerna. Jag kan inte 'få dem att inse' hur de borde göra. Jag kan bara fokusera på det jag själv kan påverka. Jag har tagit initiativ till gruppinventering. Jag delar så gott jag kan från hjärtat själv och jag håller även på och startar en annan grupp som ligger mig närmare problemet i staden jag bor. Jag gör vad jag kan. Jag kan faktiskt också prata med min sponsor om detta igen och be om råd. Jag ska också prata med en av dem som ibland talar i vi-form när hen delar och säga att det inte känns bra för mig.
Jag ber om vägledning kring om jag kan göra något mer.
Sedan ber jag om förstånd att släppa taget om situationen. Acceptera att jag inte kan göra mer och lämna över.
Känns skönt när jag tänker på att jag gör det jag kan. Jag gör faktiskt det i det här fallet. Resten är utanför min förmåga. Där får jag bara se vad högre kraften har för plan.
Tack
Det som blir är att jag själv känner mig otrygg när jag känner att det andra är oärliga. När jag inte känner mig trygg så har jag svårare att dela ärligt själv så det blir en ond spiral och så går jag ibland därifrån frustrerad istället för lätt i sinnet som det ofta är annars.
Jag kan inte förändra de andra personerna. Jag kan inte 'få dem att inse' hur de borde göra. Jag kan bara fokusera på det jag själv kan påverka. Jag har tagit initiativ till gruppinventering. Jag delar så gott jag kan från hjärtat själv och jag håller även på och startar en annan grupp som ligger mig närmare problemet i staden jag bor. Jag gör vad jag kan. Jag kan faktiskt också prata med min sponsor om detta igen och be om råd. Jag ska också prata med en av dem som ibland talar i vi-form när hen delar och säga att det inte känns bra för mig.
Jag ber om vägledning kring om jag kan göra något mer.
Sedan ber jag om förstånd att släppa taget om situationen. Acceptera att jag inte kan göra mer och lämna över.
Känns skönt när jag tänker på att jag gör det jag kan. Jag gör faktiskt det i det här fallet. Resten är utanför min förmåga. Där får jag bara se vad högre kraften har för plan.
Tack
måndag 7 augusti 2017
Avtrubbning tack
genom mitt liv har jag sökt olika typer av sätt att trubba av mina känslor när det blivit jobbigt. Mat och socker, alkohol, fly in i någon tv-serie eller bok, träning, utseende, prestation, sex. Så känner jag nu också. Jag vill stänga av känslan och jag behöver nåt att göra det med. Just nu är det mest tvn eller en podcast som lockar. Att sträckkolla eller lyssna på något som jag kan fokusera på. Hoppas att känslan försvinner så jag blir trött och kan sova. Jag är hungrig också. Så jag behöver ju äta.
Men ja, detta med avtrubbning. Allt handlar om mitt motiv och intention. Vill jag äta glass för att det är soligt väder och gott och jag vill fira? Eller känner jag mig misslyckad eller osäker och vill trösta mig eller 'unna mig' det så jag mår lite bättre?
Vad säger min älskande förälder? Jag sov väldigt dåligt inatt. Och hjärnan är trött efter dagen så ska låta det vila nu. Jag är hungrig. Jag ska äta. Sedan ta en promenad och kanske sätta mig i solen någonstans. Kanske meditera en stund för att bara låta känslorna vara. Framförallt vara snäll mot mig själv. Och be.
En dag i taget.
Tack
Men ja, detta med avtrubbning. Allt handlar om mitt motiv och intention. Vill jag äta glass för att det är soligt väder och gott och jag vill fira? Eller känner jag mig misslyckad eller osäker och vill trösta mig eller 'unna mig' det så jag mår lite bättre?
Vad säger min älskande förälder? Jag sov väldigt dåligt inatt. Och hjärnan är trött efter dagen så ska låta det vila nu. Jag är hungrig. Jag ska äta. Sedan ta en promenad och kanske sätta mig i solen någonstans. Kanske meditera en stund för att bara låta känslorna vara. Framförallt vara snäll mot mig själv. Och be.
En dag i taget.
Tack
Slut på semestern
Första dagen på jobbet efter semestern. Igår kväll hade jag så mkt ångest. Jag såg framförallt på en massa minnet när jag varit full på fester och varit en person som jag inte vill vara. Jag kände skam. Hjärnan snurrade i 300 och jag somnade sent.
Jag har varit och är fortfarande i många situationer så rädd för människor. Jag är rädd för att bli avvisad, att inte få vara med eller bli hånad. Jag vill få deras bekräftelse på att jag duger. Det jag är rädd för är känslan i mig när jag blir avvisad. Den totala ensamhet och utsatthet jag kände när jag var liten skulle då triggas. Men den kan jag inte känna så jag flyr och säker bekräftelse och gör allt jag kan.
Jag sitter bredvid och ser mig själv full på en fest eller med 'jobbrollen' i ett konferenserna eller med vänner jag vill ska tycka om mig så jag gör mig till. Jag har full fokus på de andra människorna. Jag vill bara visa det de vill ha. Jag ser inte mig själv. Känner inte mig själv. Känner inga behov och struntar i rösten som säger att jag ska säga vad jag tycker eller gå därifrån eller liknande.
Lilla Emma sitter bredvid. Jag gör precis som mamma och pappa gjorde. Jag låtsas som att jag inte ser henne eller hör när hon säger att hon vill gå hem. Jag förklarar bort eller gör mig till offer när hon försöker uttrycka sina behov.
Jag använder offerrollen på mig själv. Jag vet vad jag borde göra men det är synd om mig så jag behöver inte göra det.
Idag på jobbet kände jag hur sjuk jag är där. Jag tar på mig massa ansvar. Min roll gör att jag gör ett bar jobb när jag går in i kontroll och perfektion. Eller är det sant egentligen? Eller är det bara mitt högmod och självcentrering? Det blir ju sällan bra när jag försöker pressa fram lösningar. Jag stressar mina kollegor och många gånger skapar jag mer oreda för jag kan inte alla saker. Men jag går liksom in och vill 'hjälpa till' genom att ge svar och säga vad folk ska göra innan de bett om hjälp. Ibland rakt in i någon annans samtal. Det är sjukt!
Jag tycker det är jobbigt när folk gör fel eller inte vet. Jag tycker de är dåliga. Egentligen för att jag själv inte vill göra fel och inse att jag inte har kontroll. Ja det är det det är kontrollförlust. Det är det jag inte vill känna. Kontrollförlust och maktlöshet. Så jag 'hjälper till'. Eller så slår jag ifrån mig och tar inte in den andres eller min egen osäkerhet.
Jag har inte tillit till att det räcker att göra så gott jag kan. Att jag är den jag är inte det jag gör. Jag blir irriterad och ibland arg när andra gör fel och inte tar sitt ansvar. Min rädsla för misslyckande skjuter jag vidare på någon annan som är den som gjort fel.
Men det är dubbelt också för ibland kan jag verkligen släppa, göra lagom bra, automatiskt erkänna mina misstag och acceptera att det inte blir som jag tänkt. För det händer en massa oförutsedda saker i mitt jobb och att jag ändå kan hantera dem lite grann nu men ändå mår så dåligt gör ju att jag undrar hur avstängd jag varit förut... jag gör våld på mig själv och idag känner jag det. Ibland agerar jag som att jag är lugn. Och visst är jag väl lugnare än andra gånger. Men en del av lugnet är spelat. För att hålla andra människors osäkerhet på avstånd och att känna mig själv säker även fast jag inte är det.
Just nu sitter jag och ältar massa saker som kan 'gå fel' och som jag måste komma ihåg att tänka på. Min inre kritiker är stark och har varit igång idag och sagt att jag borde ha koll på massa saker som jag inte har. Jag ska ju också stötta andra i deras roll och då ska jag ju veta tycker jag. Men vet jag inte så vet jag inte. Jag behöver inte låtsas. Som idag var det en situation där jag vill gå in och 'hjälpa till'. Men nu ser jag ju att hon löste det helt själv och jag behövdes inte för det. Men det är som att min bild av vilka förväntningar som ställs är så höga.
Det som händer när jag går in i andras är ju också att jag inte gör det som jag ska göra. Så blir jag stressad för att jag inte hinner.
Jag har ju bestämt mig för att be om att få byta roll. Inte ha det extra ansvaret utan göra mer bara. Inte planera och styra utan utföra i dagen och sedan kunna stänga den. När jag går hem så är jag klar på ett annat sätt då. Jag blir lite mer styrd utifrån vad som kommer in än att jag måste planera och driva så mkt.
Det är lite jobbigt att skriva det. För jag vet ju att det som anses vara 'bra' och det jag får beröm för är det andra. Att driva och vara självständig. Men Gud vad det känns forserat för mig. Det är bara drivet utifrån. Att vara duktig och presentera, att lyckas och vara framgångsrik. Jag spyr på det! Att tjäna mycket pengar och kunna resa mycket och ha fin titel. Det är ju bara yta.
Hur känner lilla Emma när jag går in i det där? När jag presterar och kontrollerar?
Jag vet inte.
Tack för insikterna och känslorna. Nu är det kväll och jag är ledig. Tar lite sovmorgon imorn och då är det en ny dag.
Hjälp mig göra annorlunda.
Jag har varit och är fortfarande i många situationer så rädd för människor. Jag är rädd för att bli avvisad, att inte få vara med eller bli hånad. Jag vill få deras bekräftelse på att jag duger. Det jag är rädd för är känslan i mig när jag blir avvisad. Den totala ensamhet och utsatthet jag kände när jag var liten skulle då triggas. Men den kan jag inte känna så jag flyr och säker bekräftelse och gör allt jag kan.
Jag sitter bredvid och ser mig själv full på en fest eller med 'jobbrollen' i ett konferenserna eller med vänner jag vill ska tycka om mig så jag gör mig till. Jag har full fokus på de andra människorna. Jag vill bara visa det de vill ha. Jag ser inte mig själv. Känner inte mig själv. Känner inga behov och struntar i rösten som säger att jag ska säga vad jag tycker eller gå därifrån eller liknande.
Lilla Emma sitter bredvid. Jag gör precis som mamma och pappa gjorde. Jag låtsas som att jag inte ser henne eller hör när hon säger att hon vill gå hem. Jag förklarar bort eller gör mig till offer när hon försöker uttrycka sina behov.
Jag använder offerrollen på mig själv. Jag vet vad jag borde göra men det är synd om mig så jag behöver inte göra det.
Idag på jobbet kände jag hur sjuk jag är där. Jag tar på mig massa ansvar. Min roll gör att jag gör ett bar jobb när jag går in i kontroll och perfektion. Eller är det sant egentligen? Eller är det bara mitt högmod och självcentrering? Det blir ju sällan bra när jag försöker pressa fram lösningar. Jag stressar mina kollegor och många gånger skapar jag mer oreda för jag kan inte alla saker. Men jag går liksom in och vill 'hjälpa till' genom att ge svar och säga vad folk ska göra innan de bett om hjälp. Ibland rakt in i någon annans samtal. Det är sjukt!
Jag tycker det är jobbigt när folk gör fel eller inte vet. Jag tycker de är dåliga. Egentligen för att jag själv inte vill göra fel och inse att jag inte har kontroll. Ja det är det det är kontrollförlust. Det är det jag inte vill känna. Kontrollförlust och maktlöshet. Så jag 'hjälper till'. Eller så slår jag ifrån mig och tar inte in den andres eller min egen osäkerhet.
Jag har inte tillit till att det räcker att göra så gott jag kan. Att jag är den jag är inte det jag gör. Jag blir irriterad och ibland arg när andra gör fel och inte tar sitt ansvar. Min rädsla för misslyckande skjuter jag vidare på någon annan som är den som gjort fel.
Men det är dubbelt också för ibland kan jag verkligen släppa, göra lagom bra, automatiskt erkänna mina misstag och acceptera att det inte blir som jag tänkt. För det händer en massa oförutsedda saker i mitt jobb och att jag ändå kan hantera dem lite grann nu men ändå mår så dåligt gör ju att jag undrar hur avstängd jag varit förut... jag gör våld på mig själv och idag känner jag det. Ibland agerar jag som att jag är lugn. Och visst är jag väl lugnare än andra gånger. Men en del av lugnet är spelat. För att hålla andra människors osäkerhet på avstånd och att känna mig själv säker även fast jag inte är det.
Just nu sitter jag och ältar massa saker som kan 'gå fel' och som jag måste komma ihåg att tänka på. Min inre kritiker är stark och har varit igång idag och sagt att jag borde ha koll på massa saker som jag inte har. Jag ska ju också stötta andra i deras roll och då ska jag ju veta tycker jag. Men vet jag inte så vet jag inte. Jag behöver inte låtsas. Som idag var det en situation där jag vill gå in och 'hjälpa till'. Men nu ser jag ju att hon löste det helt själv och jag behövdes inte för det. Men det är som att min bild av vilka förväntningar som ställs är så höga.
Det som händer när jag går in i andras är ju också att jag inte gör det som jag ska göra. Så blir jag stressad för att jag inte hinner.
Jag har ju bestämt mig för att be om att få byta roll. Inte ha det extra ansvaret utan göra mer bara. Inte planera och styra utan utföra i dagen och sedan kunna stänga den. När jag går hem så är jag klar på ett annat sätt då. Jag blir lite mer styrd utifrån vad som kommer in än att jag måste planera och driva så mkt.
Det är lite jobbigt att skriva det. För jag vet ju att det som anses vara 'bra' och det jag får beröm för är det andra. Att driva och vara självständig. Men Gud vad det känns forserat för mig. Det är bara drivet utifrån. Att vara duktig och presentera, att lyckas och vara framgångsrik. Jag spyr på det! Att tjäna mycket pengar och kunna resa mycket och ha fin titel. Det är ju bara yta.
Hur känner lilla Emma när jag går in i det där? När jag presterar och kontrollerar?
Jag vet inte.
Tack för insikterna och känslorna. Nu är det kväll och jag är ledig. Tar lite sovmorgon imorn och då är det en ny dag.
Hjälp mig göra annorlunda.
onsdag 12 juli 2017
Svarta hunden
Jag vet inte vad jag ska göra. Eller vet jag det egentligen. Men jag gör det inte? Det svarta rösten i mig är väldigt nära nu.
Självförakt. Hopplöshet. Skam. Hat.
Det är lättare att tro att jag inte är värd nåt annat. Det är lättare för då slipper jag göra någon förändring. Men tänk om jag är värd allt det bästa. Tänk om jag är värd att bli lyssnad på. Att fokusera på mig själv och inte på vad andra tänker och tycker. Tänk om jag är älskad. Precis som jag är. Att det är jag själv som inte lärt mig det. Att jag har behandlat mig som mina föräldrar gjorde. Svikit mig själv. Förminskat. Förnekat. Ljugit. Lovat och brutit löften.
----
Hur kan jag möta de känslorna utan att gå sönder? Hur kan jag ta hand om dem? De är nära. Det är därför jag är så instabil. Så fort jag närmar mig så går jag över i självhat, offer och martyrrollen. Den är så farlig. Jag är rädd för den. Det är ett arv från pappa. Ett farligt arv. Den svarta figuren på axeln som säger att jag inte behöver någon jävla hjälp. Det är ingen idé. Skit i mig. Jag ska bara fortsätta rakt in i döden.
----
Jag har inte så mkt knark kvar nu i mitt liv. Ingen pojkvän. Mindre jobb. Ingen förälder. Och senaste tiden har jag undvikit bekräftelsen jag kan hämta i sociala sammanhang där jag egentligen inte trivs. Sammanhang som är falska och ytliga. Jag dricker inte. Jag har inte massa saker inbokade för att fylla upp all tid.
Är det så att jag börjar bli nykter? Känslomässigt nykter. Och det är klart att det kommer upp saker då. Äh, känns som jag bara ljuger när jag säger att jag börjar bli nykter. Idag har jag typ aldrig könet nig mer onykter.
Jag har lagt ner att boka in så mkt saker. Ta det mera lugnt och känna efter vad jag behöver. Men nu när det är semester så är det läskigt. Förra sommaren var jag också själv, men då var jag liksom i ett annat stadie. Nu har det blivit stabilt med boende och trygghet liksom. Då gick jag också mkt mer på möten. Behövde känna tryggheten och gemenskapen hela tiden. Nu har jag det inte lika nära. Men vem lurar jag egentligen? Jag har varit ledig i 5 dagar nu och alla dagar fram tills idag har jag umgåtts med vänner från programmet. Och jag vill boka in fler saker så att jag 'gör' härliga saker. Kanske är det inget konstigt med det? Det är semester och sommar och det är ok att njuta. Men problemet är väl att jag gör det istället för att jag det jag borde, som är att ringa min sponsor och ärligt be om hjälp med de känslorna och tankarna jag har svårt att hantera. Det är ju det som är problemet.
Var för är det så svårt?
Jo för att just den där svarta hunden sitter på axeln och säger att jag inte behöver hjälp.
Jag vet inte vad jag ska göra. Känner mig misslyckad och dum som inte förstår och gör fel. Jag är maktlös, mitt liv är ohanterligt. Men på nåt sätt är jag känslomässigt inte där än att mina försvar har släppt helt och jag kan vara helt ärlig när jag ber om hjälp. Jag har fortfarande inte kommit till att sätta mig själv främst. Jag tummar på mina känslor och maskerar dem. Det är sant. Vill fortfarande hålla upp en fasad. Att jag har koll. Att jag reder ut det.
Jag får väl bara acceptera det då. Jag ska verkligen försöka ringa min sponsor imorn. Jag säger inte att jag ska. Jag säger att jagska försöka. Och så ska jag be om det. Åh, vad jag inte har bett den senaste tiden. Det ska jag göra. Imorn efter frukost ska jag be. Och göra det jag kan. Göra så gott jag kan. Mer än så kan jag inte kräva. Om jag gör så gott jag kan så är det alltid ok. Det räcker inte alltid. Men det är ändå ok.
Tack
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)