Efter terapisamtal

Precis kommit ut från möte med min terapeut. Sjukt tungt. Vi pratade om pappa och mina rädslor för att han ska ta livet av sig. Pratade om mammas och min relation också och nästa gång ska jag be henne att följa med för att få hjälp att förklara hur jag känner. Känns som jag vill få berätta att jag lagt och lägger skuld på henne och få hennes förlåtelse för det. Det ligger så mkt skuld mellan oss. Hon för att hon va föräldern som skulle ha skyddat mig och jag för att jag ser henne som ansvarig och har varit elak mot henne.
Är orolig men försöker tänka att det kommer gå bra. Jg vill verkligen kunna stödja mig mot henne och att hon ska förstå.
Helt slut nu. Huvudet värker och allt går i slow motion. Va slut före mötet och nu är jag knappt på benen. Men va stolt jag känner mig att jag tog tag i det här med terapi, för det ger så grymt mkt.

Be om hjälp

Inte en av mina starka sidor. Jag kan själv. Inte visa sig svag. Inte släppa in någon. Då kan kan dem ju se vad som finns därinne. Det där fruktansvärda hemska som finns där.
Att be om hjälp betyder också att jag erkänner att jag behöver hjälp. Att jag har problem. Att jag mår dåligt. Det betyder också att jag erkänner för mig själv hur stora problem jag har. Det är ett sätt att bekräfta mig själv. Säga till den lilla tjejen att det är ok. Du är värdefull som du är. Du har inget att skämmas för. Det är inte ditt fel.
jag jobbar på det. Och jag jobbar hårt. Ringde min sponsor precis. Väldigt skönt. Blir lugn av att prata med henne. Jag ber ofta om hjälp från mina fina vänner också. Erkänner att jag mår skit och får känna att nån finns där och förstår och säger att det är ok. Jag bad också om hjälp när jag tog kontakt med Eleonora-gruppen. Sa att jag vill gå i terapi. Jag mår dåligt. Jag behöver hjälp. Står upp för den lilla tjejen. Det är inte ditt fel. Vi ska få hjälp. Vi får hjälp.
Jag håller också på att träna på att be min högre kraft om hjälp, men det är svårt. Jag gör det ju indirekt varje kväll när jag skriver mina 3 Bra, Tack och Hjälp. Men jag har lite svårt att göra det uttryckligen och i vardagssaker. Men det kommer. Be om hjälp och släppa taget.

Till mamma

Jag vill ringa nu. Jag behöver dig. Men jag vet inte hur. Kan inte se framför mig hur jag ska kunna be dig va stark för mig. Hur jag ska kunna begära att du ska bära mig. Trösta mig. Hur gör man när den som är en del av orsaken också kan vara en del av lösningen. Jag vet inte.
Jag kan inte för det känns som jag gör dig illa. När jag visar hur ont det gör i mig så anklagar jag dig för att ha varit en del av det. Jag skäms för det men jag lägger skuld på dig. Och jag vet inte hur jag ska komma ur det.
Sedan finns ju den period då jag tog hand om dig. Skjutsade, hämtade, handlade, lagade mat. När jag åkte på långresa så gick du in i väggen. Budskapet jag fick va tydligt. "Lämna mig och jag går under. Jag klarar mig inte utan dig." Även om det inte är sant så är det så jag har tolkat det. Jag lärde mig att du är skör. Kan gå sönder. Så jag skyddar dig genom att inte dela. Samtidigt som jag fördömer dig för att du inte finns där.

Ever since I was 8 or 9..

.. I've been standing on the shoreline. 
Allways waiting for something lasting.


Loose your hunger you loose your way
Get confused and you fade away.
..
I'm not the one I used to be
this town got the youth of me
All eyes turned hollow
from the work of sorrow


Standing on the paving 
by the office building
they've got so much to do
Never time for you


We are shadows
We are shadows
shadows in the alley


you die when you're young....

Sorg

Är inne i en period av sorg igen. Är trött och gråter lätt av nästan ingenting. Så fort något inte går enligt plan, jag måste ta ett beslut eller om jag blir påmind om föräldraskap kommer det över mig. Alltihop. Vill bara krypa upp i famnen på någon som tröstar och förklarar att allt ska bli bra. Mamma. Pappa....

Stopp i maskinen

Trött. Ledsen. Tom. Snurrig. Kaos. Lugn. Förvirrad. För mycket i huvudet. Orkar inte. Kan inte ta ett enda beslut. Laga mat? Sova? Till och med skrivandet är svårt. Det kommer liksom inte av sig själv som det brukar göra. Min hjärna är slut.
Tror jag går och lägger mig...

Urladdning

Sitter i minneslunden och bara gråter. Tänker på morfar, livet och allt. Känns som att jag känner all smärta jag burit jämt på en och samma gång.
Känns som jag ger upp. Orkar inte mer. Orkar inte hålla på med allt jäkla trams i livet. Prestationer, kontroll och spel.
Känner mig ändå lugn på nåt sätt.... Trött men lugn.. Det är liksom inte förtvivlan i gråten. Det är frigörelse. Jag får upp de känslor jag burit och låter dom komma ut. Orkar inte hålla inne längre. Vill inte göra det heller. Saknar min mamma, vill att hon ska vara här och hålla om mig och säga att det inte är mitt fel. Och att allt ska bli bra. Kanske skulle ringa, men jag vet liksom inte hur.
Klappar på mig själv istället och säger att det är ok. Du och jag. Jag är med dig alltid. Alltid.
Nyss va det en sån där stund när tiden står stilla. Ingenting spelar nån roll. Nu sitter jag i lugnet och andas. Känner mig lite lättare och lite renare, stoltare på nåt sätt.
Jag ska nog skriva ett sms till mamma iaf