Sitter i minneslunden och bara gråter. Tänker på morfar, livet och allt. Känns som att jag känner all smärta jag burit jämt på en och samma gång.
Känns som jag ger upp. Orkar inte mer. Orkar inte hålla på med allt jäkla trams i livet. Prestationer, kontroll och spel.
Känner mig ändå lugn på nåt sätt.... Trött men lugn.. Det är liksom inte förtvivlan i gråten. Det är frigörelse. Jag får upp de känslor jag burit och låter dom komma ut. Orkar inte hålla inne längre. Vill inte göra det heller. Saknar min mamma, vill att hon ska vara här och hålla om mig och säga att det inte är mitt fel. Och att allt ska bli bra. Kanske skulle ringa, men jag vet liksom inte hur.
Klappar på mig själv istället och säger att det är ok. Du och jag. Jag är med dig alltid. Alltid.
Nyss va det en sån där stund när tiden står stilla. Ingenting spelar nån roll. Nu sitter jag i lugnet och andas. Känner mig lite lättare och lite renare, stoltare på nåt sätt.
Jag ska nog skriva ett sms till mamma iaf
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar