Död?

Det känns som jag är ingenting. Det finns ett skal och ytliga kontakter. Jag skrattar och fungerar på jobbet, men när jag kommer hem är jag tom. Jag vill inte vara hemma. Ser inte fram emot helgen. Jag isolerar mig och tankarna går runt, runt. 

Jag kan distrahera mig själv en stund med jobb eller någon aktivitet. Men när jag inte gör något eller är bland folk så kommer känslan av misslyckande och maktlöshet. Det är hemskt. Känner mig tom och utlakad. Som i chock. 

Hur mår lilla jag?

Hon mår inte bra. 

En del av mig är död känns det som. Apatisk och livlös. Som en ihålig docka som faller ihop. 

Livlös, utan liv. Lever inte. Har överlevt, men lever inte. 

Så gråter jag massor av det. Smärta i bröstet.

Sen blir det lugnt igen. Flykt eller bearbetning? Jag vet inte riktigt. Just nu vill jag bara bädda ner mig i soffan med popcorn och titta på en film. 

Hjälp mig att se verkligheten och ge mig mina känslor.

Jag är där jag ska vara. Jag får det jag behöver och jag får inte mer än jag klarar av.

Tack

Ego insikt

Jag är en stor egoist. Jag tänker alltid på mig själv. Jag utnyttjar och manipulerar för att få det jag vill ha. Jag är snål. Jag kan spendera pengar på mig själv men vill inte göra det på andra. Jag kan ibland göra saker som verkar snälla men det är oftast inte för att jag vill ge från hjärtat. Det är för att jag ska få något tillbaka.
Jag tar andra förgivna. Jag har väldigt lite empati och det är sällan som jag spontant ger till mina nära. Allt för mig handlar om att jag ska få.
Min sponsor sa det här till mig igår och jag är helt golvad. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag står inte ut med att vara jag.

Kaos

Jag känner inte empati. Jag kan känna skuldkänslor, men har svårt att se andra människors perspektiv och sätta mig in i deras situation.

Jag har presenterat mitt tillfrisknande mycket. Jag har lätt att förstå vad som är 'rätt' känsla eller handling och visa upp det. Men känslorna hänger inte med. Jag har gjort 'som om' men inte erkänt vad jag egentligen känner.
Är så sjuk att jag inte ens vet vad jag egentligen känner många gånger. Hur är det möjligt? Hur kan jag göra nåt sånt? Hur kan jag lyckas utan att någon kommer på mig?
Det är som att så fort någon annan är i närheten så tappar jag mig själv. Jag fokuserar på att skapa bilden av vem jag vill få dem att tro att jag är. Jag manipulerar för att få det jag vill ha. För att mata mitt ego, mina försvar. Undvika smärta och få bekräftelse eller andra fördelar.
Känner mig som ett monster. Som att det bor ett monster i mig som fått härja fritt. Visst har jag gjort en del framsteg och brutit ner en del.


Jag vet ju inget annat sätt att leva. Hela mitt liv bygger på det här. Jag vet inte hur jag är ärlig. Det är bara kontroll. Vill upprätthålla illusionen om att det är jag som bestämmer. Vill inte riskera att illusionen faller. Manipulerar och tänker ut vad jag ska säga för att få rätt resultat.

Och så stänger jag av. Nu försvann liksom känslorna och jag kommer gå och laga mat.

Jag är förvirrad, villrådig och känner hopplöshet. Det är skönt att känna hopplöshet för då behöver jag inte göra något.

Hjälp mig. Jag vet inte vad jag ska be om, men jag behöver hjälp. Kanske behöver jag mer konsekvenser, kanske behöver jag tid att smälta. Kanske bara mod att vara i känslan och låta den vara. Kanske behöver jag något annat. Jag vet inte. Men snälla hjälp mig.

Fri från prestationen

Idag pratade jag med min chef om att byta tjänst. Det gick bra. Jag sa som det var, att jag vill byta för att det kostade för mkt. Att jag ville jobba mer här och nu och ha en tjänst som är mindre planerande, drivande, styrande.
Han blev förvånad. Men förstod tror jag och var inget ifrågasättande eller gjorde sig rolig. Att han tyckte det var strongt. Att det var många som inte skulle göra det.  Känner mig så stolt.
Det skulle gå att ordna sa han men visste inte riktigt när. Så skönt att bli mött och att han lyssnar och verkligen bryr sig. Jag sa också att jag hade varit nervös för hur han skulle reagera och om det skulle gå att lösa och så. Han sa att vi ska folk på platser där de vill vara.

Jag är så stolt. Den här dagen är stor. Känns som en så stor lättnad att jag kommer få slippa de där sakerna som jag får ont i magen av nu. Att jag kommer komma hem och vara lite piggare. Visst kommer jag ha mer att göra ibland på ett sätt, men jag kommer inte känna den där pressen av leverera och ha ansvar för deadlines och projekt som löper över många månader. Inte hålla på och tänka hela tiden om det är något jag glömt. Vara mindre orolig tänker jag. Nu är min hjärna liksom alltid lite 'på'.  Rädslan för misslyckande och att göra fel gör att jag hela tiden tänker så att jag ska ha kontroll på situationen. Det gör att jag ju gör ett bra jobb på ett sätt. Men jag blir helt slut.

Det jag också gjorde var att jag visade tydligt för mig själv att jag inte är mitt jobb. Att en viss titel gör att jag är mer värd. Nej, jag säger att jag är den jag är, värdefull och fantastisk, oavsett vad jag jobbar med. Jag är fri. Det är den tydligaste känslan. Jag är fri. Jag behöver inte längre vara den där karriär-personen jag trott att jag måste vara för att duga. Fri att vara jag. Befriad till att vara jag. Jag kanske aldrig mer vill ha en sån typ av jobb. Det är okej. Det känns mer som att det här inte är något tillfälligt än att det skulle vara det. Jag är inte den där personen. Jag kanske trivs bättre med att göra mer och tänka mindre. Ja. Så är det iaf nu, och det är det som räknas.

Fri.
Säg aldrig förbi. Nej säg att du blitt fri tillslut.

Det är så stort det här. Att jag släppt den falska sanningen jag levt efter, att jag är det jag gör. Jag är inte det jag gör. Jag är fri. Fri att vara den jag är. Nu kommer det att finnas tid och energi till annat att komma fram. Ska bli spännande att se vad det är.

Tack

Hej då duktighet

Det känns så bra att jag ska be om den där förändringen på jobbet. Jag vill typ ringa upp en massa folk som jag pluggat med, mitt ex och andra som är inne i den där karriär och prestationssnurran och säga att jag skiter i det där. Jag är färdig med det. Det är bara fejk alltihop. Vad tror de att de ska få?
Mm, vill trycka ner dem på nåt sätt. Ge igen kanske. Visa att jag är bättre än dom? Säga att jag inte ställer upp längre på deras regler. Som om de har tvingat mig... jag har nog låtsats det inom mig. Att jag måste vara si och så för att duga. Att det är de som lagt det på mig. Men det är inte sant. Jag har lagt det på mig själv. Jag har sagt att det är viktigt med status. Att jag måste vara 'framgångsrik' och verka lyckad. Ha en fin yta.
Men det är bara fejk, alltihop. Jag känner mig inte mer värdefull eller lyckligare för att jag har en viss titel, tjänar mkt pengar, bor på ett häftigt ställe, har en snabb karriär. Nej allt det är bara fejk. Tomt.

lessons must be learned. Wisdom must be earned. (Maria mena)

And I'm earning My wisdom now. Visdom, det är något annat än kunskap det.

Tack

Frustration av möte

kom precis hem från ett möte och är frustrerad och irriterad. I gruppen finns ett par personer som jag upplever inte är ärliga och faktiskt erkänner hur det är och delar sina känslor. För mig blir det tomma delningar om vad som hänt i veckan. Ytligt och ger mig inte så mkt. Jag vet inte hur jag ska hantera det.försöker fokusera på mig själv. Ber Gud om hjälp med det. Delar också om hur jag själv inte varit ärlig förut och delat det som faktiskt ligger nörmst om hjärtat. Försöker säga till mig själv att jag behöver at tålamod med dem, precis som andra hade tålamod med mig när jag var oärlig. Jag var tvungen att komma dit själv innan jag var redo att bryta förnekelsen.

Det som blir är att jag själv känner mig otrygg när jag känner att det andra är oärliga. När jag inte känner mig trygg så har jag svårare att dela ärligt själv så det blir en ond spiral och så går jag ibland därifrån frustrerad istället för lätt i sinnet som det ofta är annars.

Jag kan inte förändra de andra personerna. Jag kan inte 'få dem att inse' hur de borde göra. Jag kan bara fokusera på det jag själv kan påverka. Jag har tagit initiativ till gruppinventering. Jag delar så gott jag kan från hjärtat själv och jag håller även på och startar en annan grupp som ligger mig närmare problemet i staden jag bor. Jag gör vad jag kan. Jag kan faktiskt också prata med min sponsor om detta igen och be om råd. Jag ska också prata med en av dem som ibland talar i vi-form när hen delar och säga att det inte känns bra för mig.
Jag ber om vägledning kring om jag kan göra något mer.
Sedan ber jag om förstånd att släppa taget om situationen. Acceptera att jag inte kan göra mer och lämna över.

Känns skönt när jag tänker på att jag gör det jag kan. Jag gör faktiskt det i det här fallet. Resten är utanför min förmåga. Där får jag bara se vad högre kraften har för plan.

Tack

Avtrubbning tack

genom mitt liv har jag sökt olika typer av sätt att trubba av mina känslor när det blivit jobbigt. Mat och socker, alkohol, fly in i någon tv-serie eller bok, träning, utseende, prestation, sex. Så känner jag nu också. Jag vill stänga av känslan och jag behöver nåt att göra det med. Just nu är det mest tvn eller en podcast som lockar. Att sträckkolla eller lyssna på något som jag kan fokusera på. Hoppas att känslan försvinner så jag blir trött och kan sova. Jag är hungrig också. Så jag behöver ju äta.

Men ja, detta med avtrubbning. Allt handlar om mitt motiv och intention. Vill jag äta glass för att det är soligt väder och gott och jag vill fira? Eller känner jag mig misslyckad eller osäker och vill trösta mig eller 'unna mig' det så jag mår lite bättre?

Vad säger min älskande förälder? Jag sov väldigt dåligt inatt. Och hjärnan är trött efter dagen så ska låta det vila nu. Jag är hungrig. Jag ska äta. Sedan ta en promenad och kanske sätta mig i solen någonstans. Kanske meditera en stund för att bara låta känslorna vara. Framförallt vara snäll mot mig själv. Och be.
En dag i taget.

Tack