Tack, men nej tack hjärnan

Inatt när jag vaknade av mardrömmar insåg jag en sak till om mig själv och hur jag fungerar. Min hjärna lärde sig när jag va liten att vara beredd på katastrofer. Jag visste aldrig riktigt vad som väntade när jag kom hem men försökte ändå förbereda mig. På samma sätt jobbar min hjärna till stor del idag; jag försöker  tänka ut vad som kan gå fel i en situation eller hemska saker som kan hända i allmänhet. Jag kom också på att detta är den stora grunden till att jag är så mörkrädd, min hjärna är helt enkelt så bra på att tänka ut olika hemska scenarion som skulle kunna inträffa att jag blir paralyserad, får hjärtklappning och känner de där skräckkänslorna.

Så jag säger tack hjärnan. Jag förstår att du försöker skydda mig. Men det enda du orsakar mig när du gör så här är stress, oro och ångest. Så jag ber dig att sluta. Om något hemskt inträffar så får jag hantera det då. Det hjälper inte mig att nu måla upp katastrofer och försöka klura ut hur jag ska ta reda på dem.


----------------
Har filosoferat lite på en annan sak också. De här mardrömmarna jag har där jag jagas av någon som hela tiden ligger steget före samtidigt som ingen tror på mig och vill hjälpa mig. Jag har tänkt lite att det kanske är mina rädslor jag försöker springa ifrån. Mina rädslor för att bli avvisad och övergiven, för att vara annorlunda mm. Jag försöker desperat undvika dem men det är omöjligt, i alla fall i längden. Mina försök att bli räddad av någon illustrerar tydligt hur jag ser mig själv som offer i livet och söker efter räddning, tröst och bekräftelse hos andra människor. Jag springer desperat runt och letar efter något som kan rädda mig. Men denna yttre räddning fungerar inte i längden, jag måste rädda mig själv, förlika mig med min barndom och ta ansvar för mitt liv. Och de flesta människor jag försöker få skydd av tror inte på mig och förstår inte, precis som jag hela tiden känner mig annorlunda och tror att ingen förstår mig.

Bra där!!

------------------------

Imorn åker jag på semester över helgen. Ska bli så underbart skönt att inte plugga, kunna sova ut, äta god mat med trevligt sällskap och njuta av sol och värme. Det är jag värd! :)

Fredag kväll. Sitter och är ledsen och tycker synd om mig själv. Jag vill inte vara så här. Jag orkar inte.

Blev ledsen idag när jag tänker på julen. För att jag inte vill va med någon av mina föräldrar. Och så blir jag arg för att jag får dåligt samvete för att jag inte  vill va med mina föräldrar. Samtidigt så vill jag inget hellre än att  gråta ut i mammas knä och höra henne säga att allt kommer bli bra. Jag behöver den där tryggheten. Tänk om jag kunde hitta den...

När jag tänker på hur lång tid det kommer ta och hur jobbigt det kommer va att ta sig upp ur det här känner jag mig förtvivlad, bitter och uppgiven. Vad fan tjänar det till lixom...


Något har gjort mig trasig.
Det va inte mitt fel.
Något inom mig gick sönder
och jag kan inte laga det.
Jag vill inte att någon ska veta
jag vill inte veta själv.
Jag vill bara vara som alla andra
jag vill bara må bra.

Någon har slagit sönder pusslet
och jag kan inte hitta alla bitarna.
Och även om jag gör det så vet jag inte
om jag klarar av att sätta ihop dem.

Jag är så trött....

Inkräktare

Har precis varit på veckans ACA-möte. Mår ganska bra nu faktiskt. t o m nästan lite pigg. Vi va några som stod och skrattade ett tag utanför efteråt och det va så himla trevligt, och förlösande. Det har varit ett par tillfällen nu ganska nyligen som jag har såna stunder med vänner också. Såna där äkta roliga stunder, när man bara inte kan sluta skratta. Jag hade glömt bort att man kunde ha det så. Det har varit så mycket gråt och tråkigt på sistone..

----------------
En av dem som är lite ny också kom fram och frågade mig en massa i dag på mötet. Hon undrade om det blivit nåt med steggruppen och jag sa att jag hade börjat mitt eget jobb tillsammans med min sponsor. hon fortsatte fråga mer om vem som va min sponsor och om hon kanske kunde få vara med. Jag försökte förklara lite hur sponsorskap fungerar, men jag vet inte om det gick in riktigt. Vi pratade lite mer och hon frågade en del om min pappa. hennes sätt och en del kommentarer fick mig att känna det som om hon var faschinerad av mig på nåt konstigt sätt. "Ja, lilla gumman. Va duktigt och starkt." Fy fan! Jag kände ett väldigt obehag men kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var och kunde inte heller stå upp och säga ifrån. Säga att hon inkräktade. Efter va jag tvungen att berätta för min sponsor hon hon bekräftade att det jag kände va riktigt. Den här kvinna hade inga gränser. Va inte bekant med integritet överhuvud taget. Hon hade inte en liknande uppväxt som jag och det kändes som om hon såg ner på mig och hela gruppen. hon hade ju ingen förälder som drack som hon sa. Men som min sponsor sa, det där är hennes problem och för hennes skull vore det bra om hon såg på sig själv istället för andra.

Jag har lärt mig ännu lite mer om mig själv och nästa gång något liknande händer kanske jag kan se det direkt och säga ifrån.

hela jag värker. Hela mitt väsen värker av sorg, utanförskap, otrygghet och förvirring. Den lilla flickan i mig som aldrig kunnat få ha de här känslorna innan gråter och det finns inget jag kan göra för att trösta henne.

Vill bara krypa upp i famnen på någon. Någon som håller om mig, stryker mig över håret och försäkrar att allt kommer att bli bra.

Jag orkar inte mer.

Jag vill inte mer.

Varför ska det här hända mig för. Det är så jävla orättvist.

Jag är så trött på mig själv. På mitt liv.

Det känns som om inget spelar någon roll. Jag vill bara ge upp och sova hela dagen. Vad är det för mening egentligen?
-------------------------------

Ut med det bara! Det är vad mina vänner på mötena säger. Så detta är väl bra. Och det känns faktiskt bättre efter att jag fått släppa ut det. Men jag blir ju trött också. Så väldigt trött..

Nu ska jag äta lite och ta nya tag sen.

Har precis haft möte med min sponsor och det är så himla bra. Jag är väldigt trött men också ganska tillfreds just nu. Jag berättade en sak för henne idag som jag inte har berättat för så många och det va himla skönt. Extra skönt eftersom hon förstår hela problematiken. Så nu ska klappar jag lite på mig själv :)

Om två veckor är jag också hos min pojkvän och får en helgs semester, underbart! Sol och värme och vi två i tre dagar :)

Bra läsning

igår va jag och hämta två böcker jag skickat efter, Flodhästen i vardagsrummet och Vuxna barn till alkolister. Jag började läsa den senare och oj, oj! Det va bra grejer. Hon skriver väldigt rörande och på ett igenkännande sätt utifrån barnets eget synvinkel och förklarar vad ens vrida världsbild och föreställningar kommer ifrån.

Många tårar trillade nerför kinden och det är bra.

Annars springer mitt liv på, och jag försöker hinna med. Det går väl sådär. Måste prioritera varje dag flera gånger och det är jobbigt.

De senaste två nätterna har jag sovit dåligt. Drömmer massa stressgrejer och även om jag sover i över 8 h så är jag inte utvilad när jag vaknar. Oerhört frustrerande. Och jag är ju inte dummare än att jag förstår att det är en signal jag själv för av min kropp att det är för mycket nu. Vill jag inte slå i botten behöver jag ta hand om mig själv. Det är det viktigaste i mitt liv just nu. jag är viktigast, inte någon tenta eller träning eller nåt annat. Prio på mig!!

Jag mår dåligt när min pojkvän mår bra utan mig. Om han har kul på egen hand så har jag väldigt svårt att glädjas med honom. Speciellt när jag mår lite sämre själv. Jag tänker att han inte behöver mig. Har roligare utan mig och inte saknar mig. Så tänker jag, trots att jag själv vet att jag tycker om honom lika mycket även när jag haft väldigt roligt med mina tjejpolare t.ex.

De här känslorna skulle jag vilja lära mig att hantera. Om jag blir mer trygg i mig själv och får upp min självkänsla så kanske det kommer. när jag inte behöver bygga min självkänsla kring bekräftelser utifrån utan att jag har den inifrån. Då kanske...


Tänk va skönt det skulle vara. Att inte behöva vara till lags hela j-la tiden. Att inte gå på högvarv och försöka förutse vad andra tänker för att säga och göra rätt sak för att försöka vara perfekt. Tänk va mycket energi man skulle ha över till annat....

Frustrerad

Jag är frustrerad och känner mig övergiven och ensam. Igår morse skrev jag ett väldigt gulligt sms till min pojkvän. Som jag inte fick nåt svar på. Och jag känner att jag nu är väg ner i det där dåliga hålet igen. Jag har ett så grymt behov av bekräftelse för att känna mig trygg i relationen och när jag inte får den blir jag väldigt osäker och arg. Och jag vill inte vara sån här, svag, beroende, osjälvständig. Jag hatar det!

Känner mig också lite utnyttjad. Att han tar mig för given. Jag ger ju så väldigt mycket, är sjukt lojal och samtidigt konflikträdd så det är läskigt. Så jag antar att han känner sig hur trygg som helst i relationen. Medans jag då inte gör det. Blir så arg när jag tänker på det. Arg på mina föräldrar, arg på mig själv, arg på världen. Men va fan hjälper det? Inte ett skit...

Jag är rädd för att uttrycka de här känslorna för min pojkvän för jag vill inte visa mig svag och beroende. Jag vill inte va i underläge. Men det beror väl på hur jag säger det. Om jag ställer krav och gör det på ett starkt sätt så hamnar jag inte i underläge utan tvärtom. Jag påpekar återigen hans svaghet när det gäller att uttrycka känslor. Frågar igen om han har tagit på allvar det jag har sagt om den där boken jag tycker han ska läsa (Män är från Mars och kvinnor från Venus). Kanske va arg, det skulle va nåt nytt... Och framför allt inte förminska mig själv och spela mitt "tyck-om-mig-för-jag-är-så-söt-och-snäll-kort", som jag så ofta gör. Jag får bli arg. Han kommer inte att dra för det. Om jag är arg så är jag det och då är det rätt. Jag har rätt att vara arg.

Första samtalet

Ringde precis min sponsor för första gången utan att ha nån anledningen egentligen, utan bara för att prata lite. Det va väldigt skönt. Jag känner mig trygg med henne. Behövde bara gråta lite och höra lite bra ord och så känns det bättre nu. Ska gå ut en sväng i solen innan det är dags att åka till skolan.

Man får va ledsen och tycka synd om sig själv en stund. Bara man inte fastnar i det och blir hjälplös. För det är jag ju inte. Jag är mest bara trött. Och det får jag vara. Snäll mot mig själv.

Jag känner mig trött och vilsen. Tar lite tid för mig själv istället för att gå på föreläsningar. Är så himla trött och vill bara gråta. Är lite rädd att gråtandet är sånt där gräva-sig-och-tycka-synd-om-sig-själv-gråt och den gråten är väl inte bra, eller? Jag skulle kunna ringa mig sponsor. Snart kan jag göra det...

I min värld finns det liksom nåt fullt med att gråta. Det har jag nog fått från min förra pojkvän. Men det beror väl på hur man gråter lite också. Just nu känns det som hopplös-gråt och det är inte bra... Men är det så, så får det väl vara så. Vad jag än känner så är det rätt!

Vem är jag? Vad vill jag?

Sitter och gråter för att jag inte vet vad jag ska svara på frågorna... Känns som jag hela mitt liv har gissat och fejkat och provat och anpassat mig för att vara "rätt". Jag härmar folk runt omkring mig och personer i filmer som i mina ögon är "rätt" eller lyckliga eller har nåt annat jag vill ha... Känner mig helt vilsen för jag vet inte vad som är jag egentligen och vad som är mina försöka att va till lags och passa in.

Ta min utbildning t.ex. jag kan inte säga att jag pluggar den för att jag vill eller att jag gör det av någon annan sjuk anledning. En strävan efter framgång och att va duktig och få bekräftelse... Sorg, förtvivlan och frustration.

När jag ser på förhållandet med mig pojkvän är det lite samma sak, ibland tror jag att jag bara låtsas för att jag vill vara kär och lycklig. Att jag blir glad och nöjd när vi gör saker som man ska/bör göra tillsammans med den man älskar. Är så beroende av bekräftelse att jag inte är helt säker på hur mkt jag tycker om honom, vad är sanna känslor och vad är bekräftelsebehovet liksom? Har också ett behov av att visa utåt att vi har det bra, att vi ska se kära ut och likn. Är det för att hålla uppe illusionen, att ingen ska kunna se att nåt är fel på mig? Jag som är så trevlig, rolig, smart och duktig. jag som är snygg och har ett fint förhållande. Inte skulle väl någon kunna tro att allt inte står rätt till. Fasader. Kontrollbehov. Rädslor.

Det blir för mycket när jag tänker så här mycket. jag kan ifrågasätta nästan allt i mitt liv och just nu hjälper det ju inte mig nånstans. En dag i taget. Andas. Bara sorgen över att jag inte känner mig själv eller har nån trygghet i mig själv och min personlighet räcker för att jag ska vara fast i soffan en hel dag.

Jag är duktig på att analysera och tänka, se mönster och dra slutsatser och det är egenskaper jag är stolt över och använder dagligen i plugget men när jag går för djupt i mig själv så kan det bli för mycket. Det är en fin gräns mellan att bearbeta och gräva ner sig. Ska ju öva på att vara snäll mot mig själv... Så nu ska jag gå och köpa lite saker för att göra matlådor inför veckan.

Har tagit ett moget beslut och till bringar lördagskvällen hemma i soffan istället för att gå ut. Det har känts som rätt beslut hela dagen men just nu känner jag mig bara.. misslyckad. Och övergiven. Anledningen tror jag är att jag nyss skype:ade med min pojkvän, som ska vara utomlands det här läsåret, och det kändes sådär. Han är ingen mästare på att prata i telefon direkt.. Och en del känslor jag hade när jag själv var iväg förra hösten kom tillbaka. Det blir så himla påtagligt att det här med att prata i telefon inte är vår grej. Att när man skalar bort det fysiska och vårt busande så finns det inte så mycket kvar... Eller är det bara så i mitt huvud. Jag får ju ingen bekräftelse. Bekräftelse, som jag är så desperat efter.

Iaf så känner jag mig lite misslyckad och övergiven för att jag sitter hemma ikväll. Jag skulle kunnat hängt på de andra men just nu skulle det bara va ett sätt att fly. Jag behöver umgås med mig själv, och inte att dränka mina sorger.

En sak till som jag blev irriterade på när vi skype:ade va hur jag i mitt bekräftelsesökande så tydligt tappar mig själv och gör mig till för att få lite, lite bekräftelse. Jag överger mig själv (som min sponsor hade sagt). Fy fan!

Skit också. Det blir ju så himla tydligt att det är relationen med min pojkvän som påverkar mig mest, är jobbigast att hantera och som jag också mår mest dåligt. Fan. Men ja, det är väl också den saken i livet som jag kanske mår mest bra av också. Fast det är klart jag har tänkt tanken att jag kanske inte klarar av/mår bra av att ha ett förhållande så som jag mår och fungerar nu... Men det där vill jag inte ta i riktigt, det är så fruktansvärt att tanka att jag inte skulle klara av att va tillsammans med den jag älskar.

Det blir en prövning, det här året, det förstår jag nu på allvar. Och för mig handlar det mycket om att uttrycka mina behov och sätta gränser trots att jag så gärna vill ha bekräftelsen. Man kan bråka över skype. Det är ok. Han kommer inte försvinna för att du blir sur eller arg. Och gör han det så får det stå för honom och då är han inte den jag trodde.

Det här är ju också ett sätt på vilket jag ska sätta mig själv först. För mig är jag viktigare än honom. Jag är viktigast! När jag skriver det sista börjar jag gråta. Det finns så mycket sorg i att det inte är självklart att jag är viktigast i mitt liv, utan att jag måste intala mig det. Är så jäkla arg på mina föräldrar som inte lärde mig detta. Fy fan! Jag har gått miste om så mycket i mitt liv, och jag går miste om saker hela tiden. Och jag kommer gå miste om många fler saker innan jag lyckas fungera bättre.

Härlig lördag kväll detta. Men det är väl bra antar jag. Ut med skiten bara. Jag vet ju att inget blir bättre av att sitta och skylla på mina föräldrar och lägga all energi på dom men det är ju inte så konstigt att jag har de känslorna och de måste jag ge uttryck för. Sen får man ta det därifrån men inte hålla inne saker mer.