Har precis varit på veckans ACA-möte. Mår ganska bra nu faktiskt. t o m nästan lite pigg. Vi va några som stod och skrattade ett tag utanför efteråt och det va så himla trevligt, och förlösande. Det har varit ett par tillfällen nu ganska nyligen som jag har såna stunder med vänner också. Såna där äkta roliga stunder, när man bara inte kan sluta skratta. Jag hade glömt bort att man kunde ha det så. Det har varit så mycket gråt och tråkigt på sistone..
----------------
En av dem som är lite ny också kom fram och frågade mig en massa i dag på mötet. Hon undrade om det blivit nåt med steggruppen och jag sa att jag hade börjat mitt eget jobb tillsammans med min sponsor. hon fortsatte fråga mer om vem som va min sponsor och om hon kanske kunde få vara med. Jag försökte förklara lite hur sponsorskap fungerar, men jag vet inte om det gick in riktigt. Vi pratade lite mer och hon frågade en del om min pappa. hennes sätt och en del kommentarer fick mig att känna det som om hon var faschinerad av mig på nåt konstigt sätt. "Ja, lilla gumman. Va duktigt och starkt." Fy fan! Jag kände ett väldigt obehag men kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var och kunde inte heller stå upp och säga ifrån. Säga att hon inkräktade. Efter va jag tvungen att berätta för min sponsor hon hon bekräftade att det jag kände va riktigt. Den här kvinna hade inga gränser. Va inte bekant med integritet överhuvud taget. Hon hade inte en liknande uppväxt som jag och det kändes som om hon såg ner på mig och hela gruppen. hon hade ju ingen förälder som drack som hon sa. Men som min sponsor sa, det där är hennes problem och för hennes skull vore det bra om hon såg på sig själv istället för andra.
Jag har lärt mig ännu lite mer om mig själv och nästa gång något liknande händer kanske jag kan se det direkt och säga ifrån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar