hela jag värker. Hela mitt väsen värker av sorg, utanförskap, otrygghet och förvirring. Den lilla flickan i mig som aldrig kunnat få ha de här känslorna innan gråter och det finns inget jag kan göra för att trösta henne.

Vill bara krypa upp i famnen på någon. Någon som håller om mig, stryker mig över håret och försäkrar att allt kommer att bli bra.

Jag orkar inte mer.

Jag vill inte mer.

Varför ska det här hända mig för. Det är så jävla orättvist.

Jag är så trött på mig själv. På mitt liv.

Det känns som om inget spelar någon roll. Jag vill bara ge upp och sova hela dagen. Vad är det för mening egentligen?
-------------------------------

Ut med det bara! Det är vad mina vänner på mötena säger. Så detta är väl bra. Och det känns faktiskt bättre efter att jag fått släppa ut det. Men jag blir ju trött också. Så väldigt trött..

Nu ska jag äta lite och ta nya tag sen.