Efter terapisamtal

Precis kommit ut från möte med min terapeut. Sjukt tungt. Vi pratade om pappa och mina rädslor för att han ska ta livet av sig. Pratade om mammas och min relation också och nästa gång ska jag be henne att följa med för att få hjälp att förklara hur jag känner. Känns som jag vill få berätta att jag lagt och lägger skuld på henne och få hennes förlåtelse för det. Det ligger så mkt skuld mellan oss. Hon för att hon va föräldern som skulle ha skyddat mig och jag för att jag ser henne som ansvarig och har varit elak mot henne.
Är orolig men försöker tänka att det kommer gå bra. Jg vill verkligen kunna stödja mig mot henne och att hon ska förstå.
Helt slut nu. Huvudet värker och allt går i slow motion. Va slut före mötet och nu är jag knappt på benen. Men va stolt jag känner mig att jag tog tag i det här med terapi, för det ger så grymt mkt.

Be om hjälp

Inte en av mina starka sidor. Jag kan själv. Inte visa sig svag. Inte släppa in någon. Då kan kan dem ju se vad som finns därinne. Det där fruktansvärda hemska som finns där.
Att be om hjälp betyder också att jag erkänner att jag behöver hjälp. Att jag har problem. Att jag mår dåligt. Det betyder också att jag erkänner för mig själv hur stora problem jag har. Det är ett sätt att bekräfta mig själv. Säga till den lilla tjejen att det är ok. Du är värdefull som du är. Du har inget att skämmas för. Det är inte ditt fel.
jag jobbar på det. Och jag jobbar hårt. Ringde min sponsor precis. Väldigt skönt. Blir lugn av att prata med henne. Jag ber ofta om hjälp från mina fina vänner också. Erkänner att jag mår skit och får känna att nån finns där och förstår och säger att det är ok. Jag bad också om hjälp när jag tog kontakt med Eleonora-gruppen. Sa att jag vill gå i terapi. Jag mår dåligt. Jag behöver hjälp. Står upp för den lilla tjejen. Det är inte ditt fel. Vi ska få hjälp. Vi får hjälp.
Jag håller också på att träna på att be min högre kraft om hjälp, men det är svårt. Jag gör det ju indirekt varje kväll när jag skriver mina 3 Bra, Tack och Hjälp. Men jag har lite svårt att göra det uttryckligen och i vardagssaker. Men det kommer. Be om hjälp och släppa taget.

Till mamma

Jag vill ringa nu. Jag behöver dig. Men jag vet inte hur. Kan inte se framför mig hur jag ska kunna be dig va stark för mig. Hur jag ska kunna begära att du ska bära mig. Trösta mig. Hur gör man när den som är en del av orsaken också kan vara en del av lösningen. Jag vet inte.
Jag kan inte för det känns som jag gör dig illa. När jag visar hur ont det gör i mig så anklagar jag dig för att ha varit en del av det. Jag skäms för det men jag lägger skuld på dig. Och jag vet inte hur jag ska komma ur det.
Sedan finns ju den period då jag tog hand om dig. Skjutsade, hämtade, handlade, lagade mat. När jag åkte på långresa så gick du in i väggen. Budskapet jag fick va tydligt. "Lämna mig och jag går under. Jag klarar mig inte utan dig." Även om det inte är sant så är det så jag har tolkat det. Jag lärde mig att du är skör. Kan gå sönder. Så jag skyddar dig genom att inte dela. Samtidigt som jag fördömer dig för att du inte finns där.

Ever since I was 8 or 9..

.. I've been standing on the shoreline. 
Allways waiting for something lasting.


Loose your hunger you loose your way
Get confused and you fade away.
..
I'm not the one I used to be
this town got the youth of me
All eyes turned hollow
from the work of sorrow


Standing on the paving 
by the office building
they've got so much to do
Never time for you


We are shadows
We are shadows
shadows in the alley


you die when you're young....

Sorg

Är inne i en period av sorg igen. Är trött och gråter lätt av nästan ingenting. Så fort något inte går enligt plan, jag måste ta ett beslut eller om jag blir påmind om föräldraskap kommer det över mig. Alltihop. Vill bara krypa upp i famnen på någon som tröstar och förklarar att allt ska bli bra. Mamma. Pappa....

Stopp i maskinen

Trött. Ledsen. Tom. Snurrig. Kaos. Lugn. Förvirrad. För mycket i huvudet. Orkar inte. Kan inte ta ett enda beslut. Laga mat? Sova? Till och med skrivandet är svårt. Det kommer liksom inte av sig själv som det brukar göra. Min hjärna är slut.
Tror jag går och lägger mig...

Urladdning

Sitter i minneslunden och bara gråter. Tänker på morfar, livet och allt. Känns som att jag känner all smärta jag burit jämt på en och samma gång.
Känns som jag ger upp. Orkar inte mer. Orkar inte hålla på med allt jäkla trams i livet. Prestationer, kontroll och spel.
Känner mig ändå lugn på nåt sätt.... Trött men lugn.. Det är liksom inte förtvivlan i gråten. Det är frigörelse. Jag får upp de känslor jag burit och låter dom komma ut. Orkar inte hålla inne längre. Vill inte göra det heller. Saknar min mamma, vill att hon ska vara här och hålla om mig och säga att det inte är mitt fel. Och att allt ska bli bra. Kanske skulle ringa, men jag vet liksom inte hur.
Klappar på mig själv istället och säger att det är ok. Du och jag. Jag är med dig alltid. Alltid.
Nyss va det en sån där stund när tiden står stilla. Ingenting spelar nån roll. Nu sitter jag i lugnet och andas. Känner mig lite lättare och lite renare, stoltare på nåt sätt.
Jag ska nog skriva ett sms till mamma iaf

Släppa kontrollen

Just nu arbetar jag med tredje steget i ACA:s program. Det handlar om att släppa försöker att kontrollera och manipulera det jag inte kan göra något åt. Jag ska börja lite till att min högre kraft sköter det som jag inte kan styra och våga lyssna inåt vad som är rätt för mig istället och på så sätt frigöra mig från det grepp mina rädslor har över mig idag. Några exempel på hur jag kan göra detta:

- Vara ärlig mot mig själv, min sponsor, min terapeut och på mina möten. Inte hålla tillbaka saker jag skäms för eller är rädd för att säger eftersom jag är rädd för vad svaret ska bli. Stå för mina känslor och tankar. Lämna över hur den andra parten reagerar.

- Uttrycka mina känslor och behov till min pojkvän och sedan lämna över och låta honom reagera på detta. Inte försöka kontrollera hans känslor för mig genom att vara glad, rolig, spela söt, snygg eller något annat.

- I skolan inte lägga energi på att kontrollera alla delar i ett projekt utan låta andra få mer inflytande och acceptera att allt inte blir som jag vill men att det säkert blir bra ändå.

- Inte försöka manipulera andra att tycka om mig eller ge mig sympatier genom att spela teater eller genom att måla upp mig själv som offer.

Sammanfattningsvis: Stå för den jag är och vara ärlig. Låta resten vara. Lita på att det löser sig ändå. Det kommer bli bra, om jag bara vågar lite på det.

Tillbaka

Senaste veckan har jag varit och hälsat på min pojkvän. Himla mysigt och roligt och skönt med semester. Den här gången hade vi inte setts på 5 veckor, det känns. Nu är det inte ens tre veckor tills vi ses nästa gång och då blir det en längre stund med mer semester. Ska bli himla fint!
Det gick ganska bra också, jag kunde till och med surna till en liten stund när jag tyckte han va omständig för att jag skulle boka mina bussbiljetter själv fast jag inte kan nån spanska. Det va inte en stor grej men en markering från mig, och jag märkte att det inte va farligt.
Jag märker ändå hur påverkad jag blir av att va nära honom, kanske extra mycket nu när det va så längesen. Blir medveten om hur mycket i min hjärna som analyserar vad han gör och vad jag gör. Hela tiden sökande efter tecken på bekräftelse eller motsatsen. Det tar väldigt, väldigt mycket energi. Jag tränade på att försöka släppa och göra vad jag kände för och det gick ibland. Blev också bättre under tiden jag va där och vi vande oss med varandra igen. Men åh, tänk hur det skulle vara att kunna släppa det där. Att känna att jag älskar mig själv, jag är värd detta och det räcker långt. Tålamod. Och inte perfektionist. Se de små sakerna, som att det blir bättre. Jag förstår varför du analyserar så mycket. Det är ok.

Ni kan dra åt helvete...

... båda två! Försvinn! Stick härifrån bara! Stick! Jag vill inte se er mer! Nån av er!

Orden ekar i mitt huvud som om det var igår. De står inskrivna i mitt hjärta och jag kommer aldrig glömma. hur ska jag kunna förlåta? Hur? Vrede. Sorg. Ilska. Trött....

Det va inte mamma och pappa som skiljde sig. Det va jag och mamma som skiljde oss från pappa. Jag vet att det va alkoholen som pratade. Jag vet att min pappa är sjuk. Men det spelar ingen roll just nu. Jag vill bara vara arg, arg, arg, arg på honom! Vet inte vart jag ska tag vägen med alla de här känslorna. Känner mig just nu för trött för att orka med en sån där urladdning. Men jag vet ju också att det är skönt efteråt. Att om jag inte släpper ut det nu så kommer det nån annan gång. Känslorna försvinner inte för att jag håller dom inne... tvärtom... Ska nog skrika lite i kudden iaf. Och sen sova...

Skillnad på förstå och förstå

Jag förstår massor. Nästan allt faktiskt. Jag är rätt smart, kan lätt dra paralleller och är bra på att se likheter och mönster. Jag är analytisk och logiskt lagd och jag förstår en jäkla massa. Med hjärnan. Min hjärna har inga problem med att förstå att det inte är(är inte var!) mitt fel. Den ser mina beteenden och kan analysera varför jag reagerar som jag gör i vissa situationer. Men det är en helt annan sak att förstå saker i hjärtat. Att genuint och med hela hjärtat känna att jag är värdefull. Att på riktigt känna att det inte va mitt fel. Det är en helt annan sak.
Jag är van att förstå och lära mig fort så nu när jag förstår med hjärnan vad som händer blir jag oerhört frustrerad när jag ändå står som handfallen i vissa situationer.
Min sponsor brukar säga att det kan va den längsta halvmeterna i världen,  den som ligger mellan hjärnan och hjärtat. Men det är ju ändå bra att jag förstår med hjärnan, för det börjar ju där. Sen får man ha tålamod tills det har letat sig ner i hjärtat också. Tåla mod alltså, suck...

Trasig

Idag har jag varit hos min terapeut igen och vi pratade om det här att jag känner mig trasig. Att det liksom är nåt fel på mig. Att jag innerst inne inte är lika mycket värd som andra. Lilla tjejen som tänker "om pappa älskade mig skulle han inte dricka" Sorg...
I alla fall fick hon mig att inse en del saker jag gör eller klarar att hantera. Som att jag inte har sån extremt kontrollbehov att jag inte klarar att ha min pojkvän långt borta. Som att jag skriver här, har ju kommit på ett sätt att kommunicera med mig själv och där jag kommer på hur jag tänker och varför och jag får bearbeta. Jag har också haft en inre kompass som hjälpt mig att inte trilla in i något riktigt dåligt, tagit avstånd från dåliga grupper, aldrig haft självmordstankar och när jag slutade äta ett tag när jag va 13 så blev det aldrig något allvarligt av det. Det hjälper mig också att känna att någon eller något har hållit en liten hand över mig trots allt.

Bättre motivation

Läste en gång i nån sån där självutvecklingsbok att sättet du motiverar dig på kan variera mycket och är starkt kopplad till stress och egenvärde. Det finns två huvudsätt där det första innebär att du motiverar dig från något. "Jag måste göra detta för annars händer det där. Jag borde göra det här, annars betyder det att det är så här" I min värld: "Jag borde städa för annars kanske nån tycker jag är slarvig, äcklig, konstig."
Den andra varianten går ut på att man motiverar sig mot något. "Jag vill göra det här för då blir det så här."
Det är lätt att förstå att den senare varianten är snällare mot en själv, medför en positivare stämning och inte skapar alls lika mycket stress som den första. Jag har använt den tidigare typen av motivation väldigt mycket, det hänger ihop mycket med offerkänslan. Fokus hos mig har legat på hur jobbiga olika saker är och jag har skjutit upp dem tills jag absolut måste för att någon till exempel ska komma och hälsa på.
Men så igår hände något nytt, för det första dammade jag på dagen, och det nya var att jag gjorde det för att jag vill ha det fint omkring mig. Förut har jag nog bara gjort det för att jag känner att jag borde, att det är snuskigt eller att någon ska komma och hälsa på. Nu städade jag för att vara snäll mot mig själv, jag är värd att ha det fint hemma, det var ett sätt för mig att rå om mig själv.
Sedan på kvällen hände en sak till. Jag kom hem från mitt möte, hade skjutit upp både disken och matlagning. Så pratade jag lite med mig själv. Om vi inte diskar nu får vi ju göra det imorn. Det är ju liksom inte nån annan som kommer diska om du inte gör det. Det skulle ju vara ganska skönt att ha det fint i köket, eller hur. Och så vips hade jag diskat och lagat mat och nu sitter jag här på morgonen och tycker det är väldigt skönt att jag slipper diska idag.
Det här är stort för mig. Att skifta från att "du måste göra det här annars är du dålig" till "jag vill göra det här för det blir bra och det är jag värd". Det som kanske är mest härligt med detta va att det inte va nåt jag tänkte på när jag gjorde det, utan det bara följde av att jag tycker bättre om mig själv och har högre egenvärde. Vackert!

Våga sakna

Nu på sistone har jag varit mer sugen på att umgås med folk på kvällarna jämfört med senaste halvåret. Under hela hösten va jag väldigt trött och behövde tid för mig själv till att låta känslorna få komma fram, för att bearbeta. Men nu senaste veckorna har alltså detta vänt, jag vill umgås, gå ut och ta en öl, ha filmkväll eller t o m gå ut, det jag undvek väldigt mycket hela hösten. Men tyvärr har jag en del otur och de jag vill träffa har annat för sig, det är ju tenta-p nu så det gör det ju lite svårare också.
Jag märker att jag börjar tycka synd om mig själv och känna mig misslyckad för att jag sitter ensam när jag inte vill. Tar det så himla personligt. Fast jag vet att det inte är det.
Jag borde väl också inse att när man har tackat nej så mycket som jag har senaste tiden så slutar folk fråga. Sedan vet jag också att mina rädslor spökar med mig lite här. Det är nämligen så att min pojkvän den här terminen har flyttat ihop med några kompisar och är betydligt mer upptagen och hittar på grejer än han va förra året. Förra terminen va det inte lika jobbigt för mig att ha en hemmakväll när jag visste att han också låg ensam och kollade en film. Nu blir jag liksom mer ensam. Sjukt. Det blir som med min förra pojkvän, att jag känner mig sämre för att jag inte har samma sociala umgänge just nu. Men jag överdriver ju så himla mycket också... Jag är inte ensam egentligen, har massa kompisar som jag kan hänga med ofta om jag vill, bara att just i kväll har de annat för sig. Egentligen är det nog så att jag vill göra nåt för att inte tänka på att jag saknar min pojkvän väldigt mycket just nu. Och det är läskigt, för jag har nåt att förlora. Det blir också jobbigt en sån här kväll när han är iväg på weekend med några kompisar.
Där har vi det.
Han tycker inte mindre om dig för att han inte sitter hemma ensam. Han kommer inte lämna dig för att han har roligt med sina kompisar.

Fan, va jag saknar honom. Tänk va mysigt att ha nån att komma hem till. Laga mat med. Somna med. Vakna med. Om två veckor ses vi igen.
Det är ok att sakna honom. Det är ok att älska honom. Det är ok att vara rädd. Jag förstår att du är det. Det är inte konstigt.