Senaste veckan har jag varit och hälsat på min pojkvän. Himla mysigt och roligt och skönt med semester. Den här gången hade vi inte setts på 5 veckor, det känns. Nu är det inte ens tre veckor tills vi ses nästa gång och då blir det en längre stund med mer semester. Ska bli himla fint!
Det gick ganska bra också, jag kunde till och med surna till en liten stund när jag tyckte han va omständig för att jag skulle boka mina bussbiljetter själv fast jag inte kan nån spanska. Det va inte en stor grej men en markering från mig, och jag märkte att det inte va farligt.
Jag märker ändå hur påverkad jag blir av att va nära honom, kanske extra mycket nu när det va så längesen. Blir medveten om hur mycket i min hjärna som analyserar vad han gör och vad jag gör. Hela tiden sökande efter tecken på bekräftelse eller motsatsen. Det tar väldigt, väldigt mycket energi. Jag tränade på att försöka släppa och göra vad jag kände för och det gick ibland. Blev också bättre under tiden jag va där och vi vande oss med varandra igen. Men åh, tänk hur det skulle vara att kunna släppa det där. Att känna att jag älskar mig själv, jag är värd detta och det räcker långt. Tålamod. Och inte perfektionist. Se de små sakerna, som att det blir bättre. Jag förstår varför du analyserar så mycket. Det är ok.
Jag slarvade lite med mina rutiner när jag va där också. Det tog liksom emot att va lite obekväm och sitta och filosofera 10 min varje kväll och att göra min morgonrutin ordentligt. Detta är jag medveten om. Det är mitt eget ansvar, jag vet att det är bra för mig att göra det. Jag förklarar inte bort det utan bara accepterar. Inte pressa för hårt. Tydligen hade jag väldigt svårt för detta den här gången, har ju gått bättre förut. Kan vara för att jag varit väldigt stressad på sistone. Det är ok.
Jag tyckte jag hade tappat bort mig lite igen. Så som jag gör ibland. Men nu när jag satte mig och skrev kändes det ganska lugnt ändå. Ser på den här helgen som att den har varit bra ändå. Jag har tagit paus från skolan och lite från mina rutiner, men det har ändå hänt saker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar