Jag förstår massor. Nästan allt faktiskt. Jag är rätt smart, kan lätt dra paralleller och är bra på att se likheter och mönster. Jag är analytisk och logiskt lagd och jag förstår en jäkla massa. Med hjärnan. Min hjärna har inga problem med att förstå att det inte är(är inte var!) mitt fel. Den ser mina beteenden och kan analysera varför jag reagerar som jag gör i vissa situationer. Men det är en helt annan sak att förstå saker i hjärtat. Att genuint och med hela hjärtat känna att jag är värdefull. Att på riktigt känna att det inte va mitt fel. Det är en helt annan sak.
Jag är van att förstå och lära mig fort så nu när jag förstår med hjärnan vad som händer blir jag oerhört frustrerad när jag ändå står som handfallen i vissa situationer.
Min sponsor brukar säga att det kan va den längsta halvmeterna i världen, den som ligger mellan hjärnan och hjärtat. Men det är ju ändå bra att jag förstår med hjärnan, för det börjar ju där. Sen får man ha tålamod tills det har letat sig ner i hjärtat också. Tåla mod alltså, suck...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar