Den kritiska föräldern

Läste en delning i min stegbok idag om det kritiska föräldern. Den som har tryckt ner det inre barnet alla dessa år och som gjort det som var nödvändigt för att skydda mig. Och jag insåg att det är den sidan av mig som gör mig illa nu. Vissa av mina dysfunktionella sidor tycker jag det är väldigt svårt att släppa taget om, även om jag ser och känner hur illa de gör mig. Det är framför allt två delar, dels min perfektionism med vad jag gör och hur jag ser ut och dels är det min vilja att vara till lags för att få bekräftelse. De har alltid varit väldigt starka och det är kanske inte så konstigt att det är just de jag har svårast att släppa. Och som det stod i texten, min kritiska förälder som jag utvecklade tidigt har varit väldigt bra på att skydda mig från att bli sviken från andra, få kritik och bli övergiven. Jag har behövt henne. När jag var liten fanns det inte något annat jag kunde göra. Men nu skadar hon mig när hon tror att hon försöker skydda mig.
Jag fick tipset att visualisera den här inre föräldern och tacka henne för den insats hon har gjort för mig. Men förklara att nu har vi ett annat jobb att göra och där behöver vi stödja och ta hand om det inre barnet så det får växa och utvecklas och leva.


Den där inre kritiska rösten är den som förstör mest just nu. Säger att jag borde göra mer, göra bättre, vara annorlunda, ha andra kläder, säga andra saker. Hon försöker skydda mig.
Det är som med rädslorna som lilla jag har och som var väldigt starka i början, att inte berätta, skammen, att inte ta i de här tunga jobbiga känslorna, att inte gå emot pappa, att inte be om hjälp och öppna mig.
Jag har kommit långt och nu vill jag fortsätta. Den här kritikern har hjälpt mig tidigare, skyddat mig. Och när jag bara försöker kasta ut henne är det kanske inte så konstigt att det blir en kamp. Kanske går det att gå tillväga på ett annat sätt? Få henne på min sida istället för att kämpa mot henne. Försöka skapa en positiv hejarklack istället för en kritiker. Mmm, jag tror att integrering kan vara den bästa vägen här.
Nu när jag är utomlands har hon varit mer aktiv också och det är nog inte så konstigt. Hela jag är orolig och då försöker hon hjälpa till genom att skydda mig mot allt farligt som kan hända. På nåt sätt så är hon med beroende till mig. Försöker kompensera och skydda för att inget farligt ska hända. Men då får jag inte utvecklas. Intressant.

Tack för insikten.
Hjälp mig vara snäll mot mig själv.