Papparörelser

Fick reda på att pappa hade varit och ringt på i min gamla lägenhet som jag hyr ut i andrahand. Jag har inte pratat med hon som pratade med honom utan min pojkvän berättade det. Är stolt för hur jag hanterade det. Kände att det värkte väldigt mycket känslor i mig. Men när jag fick veta det var jag också både trött och väldigt hungrig. Jag valde därför att inte låta dem få ta över just då. jag gick hem, åt, ringde min sponsor. Sedan valde jag att hålla dem på avstånd även under kvällen för jag var så trött ändå. Det gick bra, jag kunde sova och jag är stolt över att jag inte låter det han gör bestämma hur jag mår. Jag kan välja hur jag vill reagera på att han är sjuk. Det kan låta kallt eller avstängt, men egentligen tror jag det är förnuftigt. Om jag på riktigt förstår att han är sjuk, så är det bara elakt mot mig själv att låta det han gör såra mig ordentligt. Men det är inte lätt inte. Och jag vill inte stänga av och låtsas att jag inte påverkas för att jag har kommit så långt i mitt tillfrisknande. (Hej prestation!)
Jag har inte tänkt så mycket på det, men det finns där i bakgrunden och jag känner sorg. Och ilska. Sorg för att han överger mig och för att jag inte kan ha honom i mitt liv. Och ilska för att jag är så förbannat maktlös över det. Och ilska på honom också för att han inte kan nå sin botten och be om hjälp... Ilska för att han sätter sitt välmående före mitt. Att han tror att bara för att han väntar och ger mig tid så kommer jag ändra mig. Så himla fräckt att åka hem till mig. Tänk om jag hade varit där. Vad hade han tänkt sig?! Vad hade jag behövt göra? Det spelar ingen roll att fundera över det.

Har funderat på om jag ska ringa hon som bor där också... Vet inte riktigt... På ett sätt vill jag veta vad han sa, hur han mådde, hur han verkade och hur han reagerade. (kontroll, och för att jag bryr mig lite också). Å andra sidan så finns det inte så mycket som han skulle kunna ha sagt eller gjort som jag mår bra av att höra. Men jag skulle ju också kunna få reda på det så att jag inte sitter och hittar på egna versioner på vad som hände.

När jag tänker på att inte ringa henne och fråga så får jag upp skuldkänslor, för tänk om han faktiskt har tagit hjälp. Tänk om han faktiskt försöker sluta. Och om jag då ändå tar avstånd så sviker jag. Och om han slutat för att få träffa mig så har han då inte längre någon anledning att sluta. Och om han slutat för min skull så fungerar inte det, för han måste sluta för sin egen skull. Jag vet det. Men ändå så får jag de här känslorna. Det är gamla falska sanningar om hur det fungerar. Om jag bara gör det här, eller om jag hade gjort så istället, eller jag får inte göra si... Det är bara medberoendet som talar. Och den sidan av mig som fortfarande på djupet inte har accepterat att jag är maktlös för alkoholen.

Jag påminner mig om var jag är och vem jag är. Jag är inte 10 år och beroende av pappa längre. Jag har ett väldigt bra liv. Jag är inte där. Jag mår bra. Det är bra. Jag tränar och utvecklas och mår bra. Herregud, jag är Spanien. Det är ju jättehäftigt! Jag har en fin man i mitt liv, ett jobb jag trivs med, ska flytta till en ny fin lgh i sommar, fina vänner. Och jag tycker om mig själv.

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra (Pappa, hans sjukdom, vad han gör och säger)
Mod att förändra det jag kan (Min inställning, hur jag hanterar det)
och Förstånd att inse skillnaden (Släppa fram mina känslor men inte låta dem bestämma, inte stänga av men inte låta falska sanningar och skuldkänslor påverka vad jag gör och tänker)

Tack