Mamma oro

Idag ska mamma och henne man komma hit och hälsa på. 20 min innan deras plan ska gå får jag ett SMS som säger att trafiken är dålig i Stockholm och att de nog kommer missa planet. Jag hjälper dem ta fram numret till flygbolaget så de kan ringa och se om det går att göra något.
Inom mig bubblar massa känslor upp. ilska för att de är sena och inte har tänkt på att det kommer vara mycket trafik. Och dessutom en väldig oro när jag tänker på hur jag tror mamma är. Hon blir väldigt stressad och orolig och kan inte tänka när såna här saker händer. Jag blir likadan ibland. Och jag känner att det finns någon speciell upplevelse från när jag var liten då jag och mamma har varit någonstans och det är strul med biljetter eller vi missar nån buss eller liknande och mamma blir just på det sättet och jag verkligen kände hennes oro och har tagit upp den. Om hon hade varit rationell och tagit det lugnt hade jag också varit lugn och kunnat lita på att det skulle lösa sig. Men jag verkligen bilden av att hon blir handlingsförlamad och liksom säker på att det inte kommer att lösa sig.
Men jag kan inte komma på när det här var. Mitt försvar har förmodligen förträngt händelsen. Men känslan sitter kvar i mig. och det är samma känsla som när jag drömmer stressdrömmar ibland och bara går och går men aldrig kommer fram dit jag ska och missar vad det nu är jag måste göra.
Känslan är en blandning av rädsla för att allt ska gå under (helt galet perspektiv)
en känsla av hopplöshet och förvirring.
Rädslan för att det ska skita sig tar liksom över alla möjligheter att tänka logiskt och rationellt och lösa problemet eller inse att konsekvenserna inte blir så stora om det inte blir som det var tänkt.
en sida av mig vill gräva i känslan och verkligen försöka mana fram det där exakta minnet. Men det kanske finns en anledning till att jag fortfarande inte kommer ihåg det. Kanske kommer jag få tillbaka det senare, kanske inte.
Det viktiga är att jag kan säga till Emma att hur orolig och hjälplös jag än var då så är jag det inte nu. jag har jobbat mycket med att träna på att tänka "vad är det värsta som kan hända?" och det hjälper mycket.
Men just nu fick jag upp mycket ilska på mamma för att hon har projicerat den där intensiva oron på mig.
Jag kommer ihåg att jag också tagit ansvar för saker när vi rest ganska tidigt. När jag var i tonåren åkte vi på lite charterresor och då minns jag att jag fixade saker, frågade på hotell och sånt. Det är inte så konstigt egentligen. Men det som inte är sunt är att göra det för att mamma inte vill/vågar/orkar.
Hon är ju det yngsta barnet och har nog fått mycket fixat åt sig. Det är en typ av manipulation, hon tycker att mycket saker är läskiga eller jobbiga och vill att någon annan ska göra dem åt henne. Och det är väl ok om det är ibland och inte bara åt ena hållet.
Det var precis likadant jag gjorde med min förra pojkvän. Undermedvetet ville jag att han ska ta hand om mig och ta ansvar för mig. så att jag slapp, för det var ju jobbigt.

Mamma och hennes nya man är väldigt mycket så. han har ett stort bekräftelsebehov och vill hjälpa till och fixa och synas. Mamma utnyttjar det för att slippa göra saker. samtidigt hjälper han till mer och mer, även med saker hon kan göra själv och på så sätt tar han ifrån henne sina möjligheter att utvecklas och vara självständig. Och så fortsätter det bara, runt, runt, i en sjuk karusell.

Jäkligt dålig tajming att få upp alla de här känslorna nu när de kommer i helgen. inte så smidigt. (De bokade om flyget och kunde åka lite senare bara)
Eller så är det perfekt tajming att det är så.

Men skit vad jag är arg och ledsen!
Vet inte vad jag ska göra med det för samtidigt är jag väldigt trött. Och hungrig.

Jag vill liksom bara att min mamma ska vara den där trygga lugna förebilden. Att vi bara kan ha det trevligt och avslappnat ihop. Men det kanske är för mycket begärt. Jag kanske har orimliga förväntningar på en sjuk person och bygger upp för att bli besviken. Precis som jag gör med pappa. Det är ju inte så schysst mot mig själv.

Ska nog ringa min sponsor.