Hitta min sanning

Efter breakdownen jag hade förra veckan var jag hemma ons-fre från jobbet och tog hand om mig själv. Tänker också mycket på vad jag vill i livet. Vad jag vill göra. Vad jag vill vara i för sammanhang. Vad jag vill skapa. Jag får upp väldigt mycket idéer om yoga och skrivande och djur och något litet café. Det jag har svårt med är att inte bli svart-vit i det. Antingen tänker jag mycket på vad jag skulle vilja skapa eller så går tankarna in i att kritisera och vara realistiskt eller bara att utmana.
Det är verkligen lilla tjejen i mig som har de här drömmarna. Hon vill skapa stort och ha något eget som är nära och meningsfullt. Alla hennes drömmar går kanske inte att förverkliga. Men jag har så svårt att ens låta dem vara bara. När jag gör det dras jag nämligen in i dem, flyger iväg och tänker ut väldigt mycket saker kring det. Det är läskigt för det känns som jag behöver göra förändringar då. Röra mig från trygghet och norm, mot osäkerhet och originalitet.

Känner också skam för att jag inte är nöjd med det bra jag har. Jag har ett bra jobb, trevliga kollegor, är på ett bra företag och har en bra lön. Jag har ansträngt mig och strävat för att vara här. Jag har väldigt många möjligheter att utvecklas.

Är det läskigt för att jag inte vet vem jag är om jag går en annan väg?
Är det läskigt för att jag bryter mot min egen försvarsstrategi att vara det som folk menar är framgångsfullt och allmänt accepterat?
Eller är det bara sunda ifrågasättanden och utmanande frågor av min älskande förälder?

Jag är inte impulsiv. Har aldrig varit. Jag har extremt svårt för att ta beslut och vill helst att någon annan ska ta dem åt mig. Så jag tror inte jag behöver vara rädd för att det är det som är problemet här.

Jag vet också att jag gärna söker lösningar utanför mig själv som ska vara stora och lösa alla problem snabbt.

En sak som också är läskig är att jag blir så osäker på mitt eget omdöme och inte riktigt litar på mig själv. Om jag strävat hit och verkligen tyckt att det jag gör nu är intressant och roligt, kan det bli likadant om jag nu strävar mot något annat istället? Har jag en yttre strävan för att springa från något i mig själv?

Jag ber varje dag om att acceptera där jag är. Att inte försöka kontrollera och att vara kärleksfull mot mig själv och mina drömmar. Jag får drömma. Jag får drömma stort. Jag får vara annorlunda och jag kan vara tacksam mot mitt förnuft och ifrågasättande som ju gör att jag inte springer iväg och gör förhastade saker.


Jag ska ta små steg åt det hållet jag vill röra mig åt. Prova att röra mig åt det hållet och se vad som händer. Är det meningen så kommer jag förmodligen få hjälp utifrån för att uppnå det.

Hjälp mig att vara kärleksfull mot mig själv. Jag är älskad precis som jag är. Jag tycker jag är modig som vågar ifrågasätta mina val och min situation.

Tack