Vila i förlåtelse

Idag var jag i kyrkan och temat var förlåtelse och att vi alla är förlåtna. Gud dömer miginte så varför ska jag göra det. Jag kom i kontakt med min skuld för att jag förnekat och ljugit om mitt förhållande och om hur jag inte varit sann mot mig själv när jag hade tvivel på det. Det kändes verkligen som om jag förlät mig själv för det där i kyrkan. Efteråt var jag liksom tom, lite mörbultad, ungefär som jag har känt mig efter rosenbehandlingarna. Det hände nåt på djupet och jag förstår inte hur eller exakt vad och varför, men det hände och jag känner det.

Jag tror att det är det andliga uppvaknandet som är på väg på riktigt. Jag har tidigare kommit i kontakt med en klar och sann men väldig svag röst i mitt hjärta som viskar att jag är älskad, jag är kärlek. Det här känns som en fortsättning på det. Jag är älskad och jag är förlåten. Jag blir helad sakta med säkert och jag ska bara vila i det här. Låta det få integreras och låta mig själv få bara vara.

Ja har så svårt att vila. Jag drar genast iväg i något annat att analysera och fundera kring. Det här har jag ju kopplat till mitt beroende av upphetsing. Jag har svårt att vila och vara stilla och lugn där jag är. Jag går till nästa problem/svårighet direkt när ett annat har löst sig. Som att jag inte kan slappna av för vad ska hända då? Jag måste ha kontroll, forsera. Visa för mig själv att det fortfarande finns mycket svårt och tungt så att  jag inte slappnar av. För att jag behöver vara beredd på katastrofen. Och det kan inte bara bli bra för mig. Det måste alltid vara något problem och det fokuserar jag på. För det bekräftar min syn på mig själv att jag inte förtjänar att ha det riktigt bra bara.

Men det där är ju inte sant. Jag förtjänar att ha det bra. Jag förtjänar att ha det lugnt och skönt. Givetvis kommer jag alltid ha svårigheter och problem, men jag kan också vila i trygghet och förvissning om att även om jag inte vet hur jag ska tackla dem än, så kommer jag få det jag behöver för att hantera dem. Lämna över. Släppa taget. Släppa kontrollen. Tillit. Jag är älskad. Jag är buren. Jag är förlåten.

tack

sponsor

Jag känner att jag vill börja sponsra. Jag har inte blivit tillfrågad eller så, men vi har vissa möten där man kan räcka upp handen om man är öppen för det. Så det ska jag göra. Därför läste jag i ACA röda boken om sponsorskap och att det är skillnad från hur det är i andra 12-stegsgemenskaper. Där kan det ofta vara en lärar-elev relation där sponsorn förklarar för sponseen vad denne ska göra. Men i ACA har man valt att ha en approach som fokuserar på att man reser tillsammans och att sponsorn är mer guidande än ledande. Risken är annars att vi som är så bekäftelsesökande vill vara tll lags mot vår sponsor istället för att hitta äkta tillfrisknande.
Det här känns som på pricken vad som hände mellan mig och min sponsor. Hon har sin AA-sponsor fortfarande och de har en väldigt speciell relation. När jag hör vad hon berättar om hur hon ser upp till sin  sponsor och lyssnar på henne som gått före så ger det mig känslan att jag måste följa det som min sponsor säger och göra som hon för att det ska vara "rätt". Men det som inte blir bra då är när jag vill vara till lags och hamnar i prestation gentemot henne.

-----

När en sån här situation dyker upp nästa gång ska jag ta upp det med henne. Jag har svårt att tolka henne ibland och upplever hennes sätt att uttrycka sig som ganska hårt. Jag ska våga gå emot rädslan att göra fel eller inte förstå och bli avvisad.

---

Sitter även här och går igenom om jag känner så här för att hon sagt något jag inte vill höra och att jag därför vill skjuta henne ifrån mig.
Nej, jag måste våga sätta gränser i den här relationen också. Uttrycka mina behov. Hon är också bara människa.

tack

stora kvällinsikter

Varför kunde du inte öppna upp? Varför ville du inte? Varför vågade du inte?
Vad kände du egentligen? Vad tänkte du egentligen?
Det känns som jag inte känner dig.
Jag spelade och du spelade. Vi spelade rollerna som oss och som vi tillsammans. Men jag slutade spela. Jag ville sluta. Jag ville vara äkta. Jag försökte. Men du förstod inte. Du kunde inte möta mig. Du ville inte möta mig. Du stod kvar.
Jag ville ut på havet. Ville växa, upptäcka, resa med dig. Jag ville få med dig. Locka dig att resa tillsammans med dig. Jag försökte med allt. Jag pratade om hur härligt det var. Jag gav dig flytväst, nya badbyxor. Jag lockade, jag bad, jag hotade och till slut så försökte jag lura med dig. Det är jag inte stolt över, förlåt mig för det. Men jag kämpade. Vad gjorde du? Du stod kvar. Ville att allt skulle vara som vanligt. Ville inte se mig. Ville inte visa dig. Du är rädd för havet. Du låter den rädslan styra dig.
Jag ville så gärna resa med dig. Upptäcka med dig. Upptäcka dig, upptäcka mig. Upptäcka oss. På riktigt. Äkta. Ärligt. Sårbart. Vackert och fullt. Precis som vi är. Men du var inte intresserad. Du förstod inte vad det skulle vara bra för.
Jag är arg på dig. Jag vill vara arg på dig. Jag vill inte vara arg på dig. Jag saknar dig.

Jag saknar din röst. Jag saknar din värme. Jag saknar ditt leende. Jag saknar din närhet. Jag saknar ditt lugn och dina idéer.

Det kunde blivit så fint. Det kunde ha blivit så vackert. Men mina drömmar om vår framtid och vår nutid blev aldrig av. Jag kom aldrig in. Du släppte aldrig in mig. Du hade inte samma drömmar.

--------

En röst i mig säger att om han hade älskat mig så hade han vågat. Det är samma röst som sa att pappa skulle sluta dricka om han älskade mig. Det är inte sant. Men jag tror jag har haft den rösten i mig länge. Undermedvetet. Det är mig det är fel på. Om jag bara kan vara lite bättre så kommer han att älska mig och öppna sig. Om jag kan vara den han skulle älska så skulle jag få det jag vill ha i förhållandet, kärlek, trygghet, närhet, ärlighet.
Vilken jäkla lögn. Han är också ett vuxet barn. Han förmådde inte mer. Han vågade inte möta rsina rädslor. "Han tyckte inte att jag var värd det." Eller så tyckte han inte att han var värd det...?

Gör ont att se hur jag verkligen hittade en person som kunde överge mig. På liknande sätt som min pappa gjorde. Som också var otillgänglig. Och eftersom jag trodde att jag inte var värd att älska så trode jag att om jag bara blev det så att han älskade mig så skulle han komma nära mig.
"We accept the love we think we deserve"

Oj. Det här är stort. Tack för den insikten.

Jag återskapade precis samma relation med mitt ex som jag hade med pappa. Även om övergivenheten var subtil och svårare för mig att se. Jag trodde att om jag bara blev lite bättre så skulle han älska mig och komma nära. Det var mitt fel och jag förtjänade inte bättre.

Gör jag det här i andra relationer också?  Vill jag alltid vara till lags för att jag tror att om folk tycker om mig så kommer de inte att överge mig? Ja, det är klart. För att jag inte är älskvärd, men om jag blev det genom att vara "rätt" så skulle de inte överge mig. De skulle älska mig och behandla mig väl.

---

Så nu när jag har börjat på allvar känna att jag är älskad, värdefull och fin så kan jag lättare se att det inte alls fungerar så. Människor utgår ifrån sig själva och sina förutsättningar. Jag kunde inte få min pappa att sluta dricka. Jag kunde inte få mitt ex att öppna sig och möta sina känslor.
Jag är maktlös över andra människor.

---

Ge mig sinnesro att acceptera dem jag inte kan förändra.
Mod att förändra den person jag kan.
Och Förstånd att inse att den personen är jag.
Tack

Gonatt. Fina, vackra, omtumlande dag.

Tack

maktlöshet och kärlek

Är mitt uppe i mitt semesterfirande. Njuter av lata dagar, sol, vila och trevliga möten med vänner. Håller på och letar ny lägenhet att köpa och har även en del tankar på om jag ska ta det nya jobbet jag har sökt, om jag får det. Så det kanske inte är så konstigt att jag har svårt att ta mig tid till mitt stegarbete. Och kanske så har var sak sin tid. Men jag tror jag ska avsätta mer tid för det nu de närmaste dagarna. Jag behöver det och vill passa på nu när insikterna och känslorna efter mitt avslutade förhållande är färska.

Känner motstånd mot maktlösheten och ohanterligheten. Ibland är det väldigt påtaglig. Jag ser vad jag gör och gjort. Och jag förstår att det kommer från min barndom. Jag har försökt styra det själv och det har inte gått bra. Men ibland så känns mitt liv så hanterbart just nu. Och det är ju bra att det är så. Men det är ju för att jag använder programmet. Det betyder ju inte at jag skulle klara mig om jag gick tillbaka till att reda mig själv igen och gå efter egen vilja utan att släppa in andra eller Gud.

Jag kunde inte lita på mina föräldrar när jag var liten. Jag förstod tidigt att det här var personer jag inte kunde se upp till. Så jag fick lita till mig själv. Senare satte jag den tilliten till en pojkvän. Och delvis gjorde jag det i den senaste relationen också.

Men jag är inte längre liten och måste skydda mig från besvikelser. Besvikelser är en del av livet oc jag har stöd för att kunna ta mig igenom dem om det kommer. Jag kan lita på min högre kraft och de jag har runt omkring mig. De vill mig väl. Mina föräldrar var sjuka och även om de försökte eller trodde att de gjorde det som var bra för mig så lyckades de inte. Men de jag har byggt upp nu som min nya familj, dem kan jag lita på. Det säger alla mina erfarenheter de senaste 5 åren. Varje gång jag öppnar upp, bjuder in, lämnar över så får jag hjälp och stöd och blir mött med värme och kärlek.


Min högre kraft vill mig väl. Jag är i själen älskad för den jag är. Det är en svindlande tanke för mig. Vacker, underbar, frigörande. Det förändrar allt. Jag är guds barn. Jag är på riktigt skapad och älskad precis som jag är. Om jag följer mitt hjärta så kommer jag alltid att hamna där jag ska. Jag kan lita på den rösten. Jag har min inre vägledning där. Min kanal till min högre kraft. Och om jag även bjuder in andra kan den även tala till mig genom dem.

Jag är älskad. Jag är kärlek.

Är det det som är ett andligt uppvaknande? Att på allvar förstå det? Kanske det.

tack

risksituationer

Pratade med en vän idag som sa att hon blev väldigt trött av socker och kolhydrater. Det där kände jag för ett tag sedan. Jag valde bort pastan en kväll och blev inte lika golvad efter maten.
Nu idag på kvällen kände jag det igen. Jag åt smörgå som kvällsmat och blev väldigt trött efteråt. Hmm, vill hitta en balans mellan att äta det jag mår bra av som är nyttigt och att vara snäll mot mig själv och inte gå in i för mkt kontroll och självspäkning. Maktlös. Jag lämnar över det här till dig gud.

----

Blev inbjuden till en väns lantställe idag. Har blivit det förrut och tycker det vre mysigt att åka dit. Hon är med i programmet och även hennes sambo. Den här gången passade det inte för mig, och jag tror att det är bra. Den här personen som jag varit dragen till och fantiserat om ska dit och jag tror inte det är bra för mig att vara så nära honom nu. Även om hela min kropp skriker efter det. Att få gå in i förälskselse. Gå in i att finnas i någon annans ögon. Så det är en risk för mig att gå dit.
En del av mig blev också lite svartsjuk när jag fick veta att en annan tjej skulle följa med. Haha. Kan nte nnat än att skratta och le åt mig själv och min sjuka sida. Jag tackar min högre makt för vad jag ser och att jag har kontakt med den och mig själv. Jag är maktlös för den här sidan i mig. Ge mig sinnesro att acceptera det. Jag ska inte agera på det, ge mig mod till det, att inte styra och gå på min egenvilja. Förstånd att se att det är så här och att jag är maktlös.

---

tack

vem är jag?

Har börjat tänka mycket på de saker jag gjort och tänkt medan jag var tillsammans med mitt ex. Vad var genuint jag och vad var att jag tog in hans åsikter som mina. Det finns nog en hel del där. Men under den perioden så kunde jag ju samtidigt komma närmre och närmre mig själv och där vågade jag följa min röst. Vågade vara ärlig med vad jag tänkte som jag egentligen trodde att han skulle tycka vara flummigt. Men jag gjorde det ändå. För att vara ärlig. För att vara sann. Jag ville bjuda in honom i min värld. Men han kunde inte bjuda in mig i sin. Han ville göra saker, det som jag nu kan se som att knarka på upplevelser. Alltid något på gång, resor, middagar, konserter, bio, fest. Inget fel när man sr var och en för sig. Men när det blir mycket av dem så fungerade det som en flykt för mig. Jag kände inte in mina behov och ville vara till lags. Ville vara den person som jag trodde att han ville ha. Ville vara den som jag trodde att jag bore vara för att vara ok.
Maktlös.

Har också haft en del funderingar på hur det egentligen var med hans förhållande till alkohol. Kan inte riktigt få någon rätsida på det. Men det kanske också är för att jag inte vet så mycket om alkoholism egentligen. Jag vet ju hur min pappa var och det är en sak. Jag vet vad min sponsor berättat.
Det jag vet säkert är att han har sjukdomen i familjen, hos sin pappas farbror. Hans pappa är vuxet barn som inte fick den kärlek och närhet han behövde och därför inte har kontakt med sina känslor och kan vara närvarande med andra och släppa in.
Så oavsett hur det är med alkoholen för honom så är han ett vuxet barn. Hur kunde han annars dras till mig? Dessutom är många av hans vänner vuxna barn.

---

Min semester har precis börjat. Jag känner mig tom på något sätt. Inser att jag har mycket förväntningar på den och nu när jag känner mig ledsen och lite trött så vill jag inte riktigt släppa fram det. En dag i taget. En dag i taget. Vad jag än känner så är det ok.

---

Jag är tacksam för de insikter jag får. Jag är älskad oavsett vad jag gjort. Ovillkorligt älskad. Jag är värd att har det bra. Jag är värd att förvänta mig det bästa och få det.

tack

lördagstradition

Fina du, hur är det?
Jag tycker det är läskigt med honom. Jag är rädd att du ska överge mig igen.
Jag vet. Jag är inte redo för något nytt. Jag vill inte ens ha något nytt. Men sjukdomen i mig vill bara springa in i en ny person. Men vi har det ju fint ihop bara du och jag.
Ja, det tycker jag med.
Jag är på din sida. Vi är inte beroende av någon annan längre. Du och jag och Gud.

Men hur ska vi klara oss? Bara vi... Vem ska ta hand om oss? Vem ska vara vår trygghet? Vem ska visa att vi duger. Vem ska ge oss kärlek?
Vi ska ge det till oss själva. Komihåg den där rösten där inne i hjärtat. Den där rösten som är svag så det knappt är hörbart men samtidigt så klar och tvärsäker. Jag är älskad. Inga tvivel. Inga villkor. Bara kärlek.

---
Var på möte idag och han var där igen. Har kunnat släppa honom mer under veckan som varit även om han har varit i mitt huvud till och från. Förra gången tog han platsen precis framför mig, den här gången  platsen bredvid mig. Båda gångerna har han kommit sent och det har varit den sista platsen kvar typ. Jag bev besviken när han inte var där först när jag kom och tänkte sen att det var ganska skönt. Men ändå när dörren öppnades så tittade jag förväntansfullt dit och när det var han var känslan var både "ja" och "nej" på samma gång tror jag. Sedan kunde jag le lite mot min högre kraft och undra vad som är i görningen. Jag ser ju hur sjuk jag är i alla fall. Det är ju ett som är klart. Hur min hjärna drar igång och ska tänka ut vad som ska hända. Hitta på historier.
Men jag ser verkligen samtidigt hur det är speglingar av vad jag tänker om mig själv. Jag kan verkigen förstå att han skulle vara attraherad av mig. Jag känner mig älskvärd och fin. Inte som jag annars har värderat mig själv utifrån utseende och "rolighet". Jag är fin.
Eller så är det så att det är meningen att det ska bli vi. Men då får det visa sig. Jag ska inte agera på detta på något sätt just nu. Jag ska bara följa min högre krafts flöde och fokusera på mig själv.

Det är inte konstigt att det här händer. Jag har inte varit utan någon de senaste 16 åren så det är klart att jag är väldigt känslig för det just nu. Jag ser det. Förnuftet och min känlsa när jag tänker på att vara nära honom som säger att jag inte kan det just nu utan att överge mig själv, dem ska jag lita på.

Nu ska jag inte ge mer näring till det här. Jag ska sätta mig och meditera en stund innan jag går och lägger mig.

tack för den här dagen. Tack för lugn, kärlek, vila, regn och insikter.