Fina du, hur är det?
Jag tycker det är läskigt med honom. Jag är rädd att du ska överge mig igen.
Jag vet. Jag är inte redo för något nytt. Jag vill inte ens ha något nytt. Men sjukdomen i mig vill bara springa in i en ny person. Men vi har det ju fint ihop bara du och jag.
Ja, det tycker jag med.
Jag är på din sida. Vi är inte beroende av någon annan längre. Du och jag och Gud.
Men hur ska vi klara oss? Bara vi... Vem ska ta hand om oss? Vem ska vara vår trygghet? Vem ska visa att vi duger. Vem ska ge oss kärlek?
Vi ska ge det till oss själva. Komihåg den där rösten där inne i hjärtat. Den där rösten som är svag så det knappt är hörbart men samtidigt så klar och tvärsäker. Jag är älskad. Inga tvivel. Inga villkor. Bara kärlek.
---
Var på möte idag och han var där igen. Har kunnat släppa honom mer under veckan som varit även om han har varit i mitt huvud till och från. Förra gången tog han platsen precis framför mig, den här gången platsen bredvid mig. Båda gångerna har han kommit sent och det har varit den sista platsen kvar typ. Jag bev besviken när han inte var där först när jag kom och tänkte sen att det var ganska skönt. Men ändå när dörren öppnades så tittade jag förväntansfullt dit och när det var han var känslan var både "ja" och "nej" på samma gång tror jag. Sedan kunde jag le lite mot min högre kraft och undra vad som är i görningen. Jag ser ju hur sjuk jag är i alla fall. Det är ju ett som är klart. Hur min hjärna drar igång och ska tänka ut vad som ska hända. Hitta på historier.
Men jag ser verkligen samtidigt hur det är speglingar av vad jag tänker om mig själv. Jag kan verkigen förstå att han skulle vara attraherad av mig. Jag känner mig älskvärd och fin. Inte som jag annars har värderat mig själv utifrån utseende och "rolighet". Jag är fin.
Eller så är det så att det är meningen att det ska bli vi. Men då får det visa sig. Jag ska inte agera på detta på något sätt just nu. Jag ska bara följa min högre krafts flöde och fokusera på mig själv.
Det är inte konstigt att det här händer. Jag har inte varit utan någon de senaste 16 åren så det är klart att jag är väldigt känslig för det just nu. Jag ser det. Förnuftet och min känlsa när jag tänker på att vara nära honom som säger att jag inte kan det just nu utan att överge mig själv, dem ska jag lita på.
Nu ska jag inte ge mer näring till det här. Jag ska sätta mig och meditera en stund innan jag går och lägger mig.
tack för den här dagen. Tack för lugn, kärlek, vila, regn och insikter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar