Tack Ane Brun

Du gråter så stora tårar nu för tiden
dem låg där och vänta, som dyningar
Ute på havet,
jag har sett dem komma
Ute på havet,
jag har sett dem växa 


Jag gungar med dyningarna
Jag gungar med dyningarna


Slagsidan blir tyngre och tyngre
jag har satt mig på din sida
för att vi ska flyta lite längre
Jag låter dig inte sjunka 
vi är nästa hemma


Du och jag
jag är med dig - alltid
du och jag

Du gråter så stora tårar nu för tiden
dem låg där och vänta, som dyningar
Ute på havet,
jag har sett dem komma
Ute på havet,
jag har sett dem växa

Jag gungar med dyningarna
Jag gungar med dyningarna


du och jag
jag är med dig - alltid


du och jag
jag är med dig - alltid


du och jag
jag är med dig alltid

The Apocalypse Is Over

Häromdagen tog jag en promenad och för första gången på ett bra tag ville jag lyssna på något glatt, jag kände inte ett behov av den tunga eftertänksamheten som kännetecknet senaste halvåret, och valet föll på The Ark. Jag tog en ny väg istället för den vanliga och den ledde uppför en backe samtidigt som låten "the apocalypse is over" börjar ljuda i öronen. Jag lyssnar på orden når toppen på kullen samtidigt som texten får den en ny betydelse för mig; 

Min katastrof är över! Världens undergång är inte längre över mig! Jag behöver inte vara rädd längre! Jag behöver inte  använda all min manipulering och kontroll för att världen inte ska kollapsa. Det är över. jag är fri. Fri från skräcken och förtvivlan i min barndom. Fri från rädslan och inte längre i missbrukets våld. Dessutom är det här hösten över, den här hösten när jag har gjort ett stort jobb med mig själv. Det börjar ljusna!

Jag skrattar! Dansar och hoppar och sjunger med i låten! Glädjen strålar ända från hjärtat och det här är en stund jag för alltid kommer minnas. Jag tror inte att jag någonsin varit så äkta, ärligt glad som just då, häftigt! 
Nu när jag skriver om den kommer jag att tänka på vad min sponsor brukar säga när jag gråtit av sorg och förtvivlan - Kan man gråta från hjärtat så kan man också skratta från hjärtat. Det va precis det jag gjorde den där stunden på kullen medan jag såg ut över min skogen och staden. Det var liksom första gången jag på riktigt förstod att jag inte längre behöver använda mina överlevnadsstrategier, det är över, jag behöver inte kämpa längre. Jag har väl förstått det i hjärnan innan, men nu trillade det ner i hjärtat och jag förstod det på riktigt. 

Mer tid med mamma

Imorn ska jag hem till mamma ett par dagar igen. Vi ska bland annat på spa, det är hennes julklapp till mig. Ska bli skönt och trevligt. 
Ska försöka prata med henne så som vi gjorde sist igen. Förra gången kom det ju upp så mycket känslor som jag inte visste att jag hade och jag kände så tydligt hur jag kunde frigöra mig från dem genom att ta upp dem till ytan, känna dem och låta mig va i dem och gråta ut hos mamma. Det är så jag ska bearbeta dem för att kunna gå vidare och det är därför jag ska fortsätta gräva hur jobbigt det än är att ta i de känslorna.
Jag får nu en möjlighet att öva mig på att prata med mamma, släppa in henne, lägga över och låta henne vara mamma.

Framsteg

Det händer saker. Jag märker små skillnader hela tiden. Det är häftigt att se hur jag nu klarar situationer som förut gett mig panik och ångest. 


Mest förändring på sistone har jag märkt tillsammans med  min pojkvän. Jag går inte upp i honom lika mycket som jag gjort förut. Jag klarar att sätta mig och mitt före, jag blir inte stel och nervös och till lags hela tiden längre. Är helt enkelt mer avslappnad och försöker inte hela tiden gissa vad han tänker och tycker för att göra rätt. Givetvis är jag där och nosar ibland och trillar dit med jämna mellanrum, men som sagt inte lika ofta. Herregud, jag tror bestämt jag lyckats uppbringa lite självrespekt!


Det häftigaste med är att jag även märker skillnad på honom. Han visar mer tillgivenhet och att han tycker väldigt mycket om mig. Det är klart att detta kan bero på att han är inne i en sån period, förhållanden går ju i vågor. Men jag vägrar tro att det inte finns något samband. Jag är övertygad om att han uppfattar mig som gulligare/roligare/smartare/sötare/coolare/mer attraktiv när jag tycker bättre om mig själv. Och mina tankar faller på uttrycket:

För att kunna älska och bli älskad 

måste du först älska dig själv.

Vi har umgåtts varje dag från dagen innan julafton till dagen efter nyår och det har varit väldigt mysigt. Hela julen var väldigt trevlig och jag kunde verkligen njuta av att vara i den fina familjen. Det är jag tacksam för. På lördag följer jag med honom till Spanien och är kvar några dagar och det ska också bli väldigt mysigt, bara softa, äta gott och umgås. lovely :)

Julklapp från pappa

När jag sa till pappa att jag vill ha ett uppehåll frågade han och jag inte ens ville ha en julklapp, jag sa nej för att nåt annat hade inneburit att jag inte stod kvar i mitt beslut. 

När det närmade sig jul va jag lite tvådelad ang detta, jag vill ju så gärna att han ska tänka på mig, men samtidigt vill jag inte att han ska tro att han kan köpa mig. 

Jag kollade mitt konto ganska ofta för att se om han satt in något, och nån dag före julafton fanns där en insättning "Från pappa". Det var säkert det han ville säga eller kommentera när han ringde ett par dagar tidigare också. Jag undrar hur han ser på hela den här grejen och att jag har tagit avstånd och berättat att jag mår dåligt.... Det känns ändå skönt att han satt in pengar men inte ringt mer för det säger ju att han finns kvar där och accepterar mitt beslut. Jag vill skriva att det betyder att han älskar mig men det är nog inte en riktig slutsats...

Jag känner mig fortfarande inte redo att prata med honom igen. Inte klar över vad jag vill säga. Inte stark nog att stå kvar på min sida. Är däremot klar över att om vi ska ha någon relation så måste vi prata om det som hänt på ett vuxet sätt. Jag måste få beskriva vad jag tänker och känner och vad jag behöver av honom. Jag tror det jag skulle önska är bekräftelse på att han förstår vad han gjort mot mig, en ånger och en vilja att gottgöra och bli förlåten. Det är jag värd. Men jag vågar inte ens tänka på att hoppas att det ska bli verklighet. Fy, bara jag skriver denna önskan fylls jag med skuld för jag vet ju hur ont det kommer göra i honom att förstå hur illa han gjort mig. Men den skulden är inte min. Den är hans. Och jag tänker inte bära den längre. Det var inte mitt fel.

 Jag har tagit ansvaret för hans handlingar länge nog nu. Det är dags att han gör det. Och jag ber till gud att han kan det.

Nytt år

Det nya året har börjat bra. I ett par dagar har jag hängt hos den där fina vännen jag snackat om tidigare. Vi har bara tagit det lugnt, pratat sovit och ätit typ. Och varit på ACA-möte, i Stockholm. Jag har varit mycket i rörelse sedan mitt senaste inlägg och har inte varit hemma när det är möten här så jag tänkte att jag kan ju faktiskt gå på möte i en annan stad. Så det gjorde jag, och min kompis följde med, hon har inte missbruk i sin uppväxt men vi har så många liknande karaktärsdrag att jag tror att det finns något som inte riktigt är som det det ska i hennes familj också. Jag fick öva mig på att släppa in henne på min speciella hemliga grej, riskera att hon tycker att det är konstigt eller nåt och att hon skulle tycka att hon inte har där att göra. Ungefär halva mötet hade jag svårt att slappna av eftersom jag tänkte på hur hon uppfattade allt som sas. Jag fick prata ganska mycket med mig själv för att kunna ta till mig det som sades och fokusera på mig själv istället. men det gick till slut. Jag är stolt över att jag gick dit, trots att det blev lite knöligt och stressigt och trots att jag va hos min kompis och att det va en ny grupp. Jag tar ansvar, jag vet vad jag behöver och gör det och det är fint!

So do all..

.. who live to see such times,

but it is not for them to decide. 

All we have to decide is what to do  

with the time that is given to us.